Bättre och bättre?
Ett av dessa halmstrån är den 27-årige företagsrådgivaren och ekonomiske medarbetaren i flera tankesmedjor och i tidningar och radio Robin Rivatons förtröstansfulla bok La France est prête. Nous avons déjà changé. (Frankrike är redo. Vi har redan ändrat oss.)
Utled på främst anglo-saxiska mediers, men också andra opinionsbildares och politikers ihärdiga French bashing, ägnar sig Rivaton kanske åt en viss förståelig ändamålsoptimism. Inte desto mindre bär mycket av det han framför syn för sägen att det skulle vara en verklig omvandling på gång i landet.
Fransmännen befinner sig långt framme vad gäller den tredje industriella vågens NBIC-teknologier, det vill säga: nano-, bio-, informatik- och kognitiv (artificiell intelligens) forskning och tillämpning. Som individualister och nytänkare fångar de snabbt upp nya trender och tendenser, menar Rivaton, och anpassar sig lätt till den nya verkligheten, man rör sig bort från massproduktion och jakt på skaleffekter, kostnader och vinster till mer av ”måttbeställd”, miljövänlig och även altruistisk och solidarisk närproduktion.
Konsumenten blir till ”prosument”, producent och konsument i ett, av både varor och tjänster, inklusive utbildning, i och med fenomen som crowd financing och måttbeställd 3D-printing. Den nya, tredje, industriella revolutionen omfattar också aktiv åldrandebekämpning och kontrollen över den egna kroppen med allt från tatueringar och kroppsskulptering till IT-styrd biomedicin, i form av exempelvis närings- och motionsdoserande samt organreglerande chips.
Den här utvecklingen går väl ihop med klassiska franska bravurgrenar som turism, gastronomi och lyx inom mode- , konst-, inrednings- och kosmetikbranscherna. Istället för att som Tyskland bli disciplinerat och hårdspecialiserat på verkstadsprodukter för export, bör Frankrike satsa på att de snabbväxande Bricsmedelklasserna ska konsumera och investera direkt i Frankrike. Franska fritidsboenden och vinslott ligger också, kan läsaren notera, högt på de rika och superrika utlänningarnas önskelistor. Frankrikes mottagningskapacitet som turistattraktion måste utökas. Turism är en sektor där landet excellerar och som är en riktig sysselsättningsdynamo.
Landet kan stiga upp som fågeln Fenix ur askan och bli sig självt igen, djärvt nyskapande och världsledande ifråga om livsstil, trender och moden. Men för det behöver man satsa mycket på den omvandling som redan pågår. Inom undervisningsväsendet finns redan på ett internationellt plan en metod som innebär att entreprenörer investerar i ungas högre utbildning genom att finansiera den mot avbetalning i form av någon tids jobb i en viss företagssfär. Det är också ett revolutionerande sätt att demokratisera högre utbildning så att ungdomar får möjlighet att – oberoende av föräldrarnas ekonomi – studera vidare, särskilt som mer och mer utbildning bjuds ut gratis på nätet.
Företagare och offentliga organ kommer att efterfråga alltmer av måttbeställd arbetskraft. Världsbefolkningens tillväxt kräver en optimal resursfördelning och resurshushållning. Det kommer i sin tur att kräva hundratusentals IT-ingenjörer och IT-tekniker som kan utveckla och programmera robotar för att överta det arbetet. IT-teknik i robotar spås också kunna utföra de flesta arbetsuppgifter av lag- och regeltillämpande karaktär som idag utförs av revisorer och jurister. Bara avancerade särfall behandlas av människor.
För en så radikal omvandling behövs en helt annan inställning till arbete och livsmål. Rivaton pekar på hur fransmännen bara under de gångna tio åren har förändrats ifråga om attityder och prioriteringar. Efter att länge ha stoltserat med att vara det mest anti-kapitalistiska folket i västvärlden, anser visserligen fortfarande bara 15 procent av 18–24-åringarna att det kapitalistiska systemet fungerar tillfredsställande och bör behållas. De inser dock att det inte finns något alternativ, så två av tre är ändå övertygade om kapitalismens nödvändighet och avböjer kollektiviseringar. Så raderades också den yttersta radikalvänstern i form av Lutte ouvrière och Ligue communiste révolutionnaire praktiskt taget ut från den politiska kartan redan i valet 2002 med bara 2 procent av rösterna.
Vad gäller synen på rikedom har också den förändrats. 2012 såg tre av fyra unga fransmän positivt på ambitionen att tjäna pengar och bli rik. Från att unga tidigare haft som främsta mål att bli livstidsanställda tjänstemän i det offentliga, har tendensen svängt till att de nu helst önskar arbeta som entreprenörer eller fria företagare. Hela 17 procent ville 2014 starta eget inom de kommande tre åren, medan den siffran bland unga svenskar, britter och holländare låg på 10, 9 respektive 6 procent. Den franska siffran för 2002 var bara 3 procent. Om de fick välja mellan att vara anställda löntagare eller fria företagare, valde fyra av tio unga fransmän det senare alternativet. Denna utveckling har alltså ägt rum trots den ekonomiska krisen.
Att Steve Jobs valde att förlägga Apples europeiska huvudkontor till Paris säger också något om hur USA:s entreprenörer ser på Frankrike som ett land av ingenjörs-, programmerar- och designertalanger. Amerikanska investerare ser alltmer Frankrikes potential för start-up-företag. Det framgår av affärstidningsartiklarna om den boomande franska hightech-scenen (”Welcome to The French Tech Ecosystem” i Techcrunch 29/1 -14 och ”Paris is for Lovers … of Startups” i US Today, 10 /3 -14 är bara två av flera exempel). Frankrike har rentav blivit den näst största marknaden för startup-finansiering efter Storbritannien. Så växte också antalet nystartade företag mellan 2007och 2011 två gånger mer än i andra stora industriländer som Tyskland, Storbritannien och USA. Att jordmånen för startup-företag är så gynnsam hänger ihop med att man har så många unga välutbildade, tack vare demografiska orsaker inte minst. Frankrike har en stor tillgång i sin starka nativitet.
En av Rivatons bärande teser är att uppsving och nedgång i ekonomin går i vågor. Man har ”dippat” förr – som efter förlusten av kriget mot Preussen, under 1870-och 80-talen – då man missade den andra industriella revolutionen och halkade efter England. Man kom dock ifatt under belle époque, de 20 år som föregick första världskriget. Man gjorde det tack vare de då nya teknologierna: flyget, elektriciteten, filmen och bilarna.
Bland de namn som idag lovar gott inför framtiden märks Éric Carreel, grundare av Withings (nätuppkoppling) och Sculpteo (3D-printing), och Xavier Niel som har svarat för en utmanande inbrytning på den franska mobilmarknaden, som vill ta över stora SFR och leder en stor mängd crowdfinansierade projekt, liksom en digital skola för IT-utbildningar.
Fransmännen är, som Rivaton framhåller, mer optimistiska för egen än för landets del. Denna privatoptimism kommer till uttryck i en nativitet – 12,6 födslar per 1 000 invånare – som är den tredje högsta inom EU. Det finns en insikt om flitens betydelse, men den kolliderar dessvärre med den jämlikhetsiver som fortfarande präglar skolan. Ett mer meritokratiskt samhälle vore dock önskvärt, anser de flesta. Något som också tyder på en tilltagande realism är den höga sparkvoten. Fransmännen tillhör de EU-folk med minst tilltro till pensionssystemet.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Att det har skett en värderingsförskjutning i marknadsekonomisk riktning är inte så konstigt. En majoritet av fransmännen anser att staten är både slösaktig och ineffektiv, samtidigt som den erbjuder allt sämre service. De offentliga utgifternas andel av BNP har ökat konstant sedan 1960, och utgör nu rekordhöga 57 procent, sannolikt högst i västvärlden. Samtidigt har den offentliga skuldsättningen ökat till närmare 100 procent av BNP!
Rivaton ger politikerna den största skulden för denna utveckling. De trampar på i gamla fotspår utan att märka eller – värre – bry sig om hur förändringsbenägna fransmännen blivit. Han menar att de dels har ett egenintresse av att bevara status quo, dels att de är alltför mycket inriktade på den lilla minoritet som har svårt att följa med och acceptera utvecklingen. Det är dessa som, främst i egenskap av klienter, pockar på politikernas uppmärksamhet och snedvrider deras uppfattning om folkets bekymmer och behov. Det andra Frankrike tiger still och anpassar sig till globaliseringens krav på ekonomisk och industriell utveckling.
Om författaren bara gör ännu en Coué? Vi minns apotekaren från sekelskiftets början med självsuggestionens ”Det går bättre och bättre dag för dag!” framför spegeln. Rivatons bok känns hur som helst både uppfriskande och välbehövlig. Ända tills man råkar bläddra i en 30 år äldre bok med precis lika uppmuntrande tillrop och nästan identiska uppmaningar, skriven av den då unge, dynamiske center-liberale finansministern Alain Madelin. Denne avgick snart, demoraliserad av elitens trögrörlighet.
Har något egentligen förändrats på djupet sen dess? Hur ska man våga tro att något kommer att hända den här gången? Att de militanta, förändringsovilliga facken ska ge med sig? En ny kvast i form av den likaså ungdomlige ekonomiministern Emmanuel Macron har med hel rad reformförslag börjat sopa bland yrkesmonopol, strikta affärsöppettider och ett omedgörligt anställningsskydd. Plus ça change, plus c’est la même chose (ju mer förändringar, desto mer förblir allt vid det gamla) är ett klassiskt franskt talesätt, och man kan misstänka och frukta att det nog fortfarande är giltigt, i alla fall så länge det individualistiska, innovativa men också bångstyriga franska folket är sig likt.
Fri skribent, tidigare minister i UD.