Katarina Barrling och Cecilia Garme har gjort svensk offentlighet en stor tjänst genom att skriva Saknad – på spaning efter landet inom oss (Mondial), som kom ut i början av april. Det kommer en regelrätt recension i nästa nummer av ­Axess, men jag tar mig friheten att rekommendera boken redan nu. Vill man få ett smakprov, som dock inte på långt när kan ersätta läsning, finns en tv-intervju jag har gjort med författarna tillgänglig på axess.se och Youtube.

Båda är disputerade statsvetare (Barrling dessutom ledamot av Axess redaktionsråd) men de bär sin akademiska skolning med lätthet. De ägnar sig snarare åt att lyssna och reflektera än åt att föreläsa och föreskriva och den som fasar för fyrfältare kan andas ut. Framställningen bygger på vardagssamtal, klassikerläsning och historia och är fri från tidens teorisjuka. Den skapar förutsättningar för lugna och sansade samtal i lika svåra som angelägna frågor.

Utgångspunkten är att Sverige på kort tid har förändrats på ett genomgripande sätt och att saknaden av det som har och upplevs ha försvunnit är en stark och betydelsefull känsla hos många människor, som dock mött föga förståelse i medier och politik. En svensk ska vara förändringsbenägen och framåtblickande och inte sitta fast i det förflutna. Visst förekommer det känslor i svensk politik, men saknaden är en lågstatuskänsla som inte ryms i känslokorridoren.

Den stora invandringen är förstås en av de starkare förändringskrafterna men Barrling & Garme tar sig an frågan på ett långt mer lyhört sätt än vad som är brukligt i den så polariserade debatten. De framför ingen stark åsikt om hur stor invandringen borde ha varit, men de är förvånade över att eliterna som har stått bakom politiken har varit så litet intresserade av reaktionerna på den. Medborgarnas inställning har inte ingått i kalkylen och i takt med att fler börjat se problem och uttryckt skepsis har de styrande blivit besvikna och irriterade istället för att försöka få en dialog till stånd. Varför klamrar sig folk fast i det som har varit? Förstår de inte att det är så här som vägen framåt ser ut? Är de rentav illasinnade och främlingsfientliga?

”Även den som själv inte har upplevt Fattigsverige, rekordår eller Per Oscarssons striptease hos Hyland, för att inte tala om äldre tiders husförhör och soldatutskrivningar, kan känna sig delaktig i vad som har skett.”

Banden mellan eliter och folk tunnas ut och det ­händer inte bara i Sverige. Frankofilerna Barrling & Garme hänvisar bland annat till geografen Christophe Guilluy, som skriver om hur ”den dominerande klassen” förälskat sig i moderniteten och tappat intresset för att hålla ihop hela samhället. En stor grupp männi­skor känner sig lämnad i sticket.

Man kan fundera på varför detta har skett nu på sistone och inte tidigare. Förra århundradets svenska jordbruksdöd, avfolkning av landsbygden och miljonprogram innebar en ­väldig omvälvning där människor drogs upp med ­rötterna och fick mycket att sakna. Får invandringen verkligen ännu större följder än så?

Min gissning är att svaret kan vara ja och att det beror mindre på urbaniseringens och invandringens påverkan i sig än på vad utvecklingen under respektive tid har haft att erbjuda. Då fick man visserligen överge sin hembygd men man fick samtidigt ljusa bostäder med badrum, nya trygghetssystem, kraftigt höjda inkomster, bil och en löftesrik framtid för barnen. Nu kan man få se sin hembygd snabbt förändras med sociala spänningar, gängvälden och kvalitetsproblem i skolan som följd, och även om ekonomin då fortsätter att växa och köpkraften att stiga blir nettot inte positivt. De materiella förbättringarna kompenserar inte för förlusten av hemkänsla i tillvaron.

Barrling och Garme testar tanken att synen på invandring kanske inte i första hand har med värderingar att göra utan att det mer handlar om perspektiv. I vad mån har den egna tillvaron påverkats? Som de skriver: ”Dagens befolkningsförändring äger inte rum överallt. Det finns områden i Sverige där knappt någonting har hänt. Och så finns det platser där samhällena är förvandlade. Ljusnarsberg, Norberg, Flen, Filipstad, Hultsfred, Högsby, Lindesberg, Laxå, Valdemarsvik, Bräcke, Hällefors, Lessebo, Ronneby och många fler […] Skillnaden mellan att bo i Vasastan respektive Filipstad har förstås alltid varit stor, men på kort tid har den blivit ännu större.” Det är inte konstigt om saknad och vilsenhet är större där större förändringar har skett.

Å andra sidan är det inte heller konstigt om det uppstår kollektiv saknad utanför de mest påverkade delarna av Sverige. Man behöver inte själv bo i påskupploppens Skäggetorp eller Navestad för att undra vart landet är på väg.

Människor kan relatera även till sådant som går utanför de rent personliga erfarenheterna: historien, till exempel. Även den som själv inte har upplevt Fattigsverige, rekordår eller Per Oscarssons striptease hos Hyland, för att inte tala om äldre tiders husförhör och soldatutskrivningar, kan känna sig delaktig i vad som har skett: tack vare undervisning i skolan, läsning av Grimberg och Herman Lindqvist, historier som gått i arv inom släkt och familj. Barrling & Garme talar om tidsdjup. Vi kan sakna sådant som vi aldrig har upplevt och känna ledsnad när det angrips, bagatelliseras eller systematiskt ignoreras. ”Framåt” är en alldeles för torftig paroll för ett samhälle och vi befinner oss i ett läge där eliternas respekt och samtalsvilja kan visa sig minst lika viktiga som deras tiopunktsprogram och åtgärdsförslag.

*

I ljuset av detta blir man extra beklämd av att läsa om det fortsatta förstörelseverk som professor Hans Albin Larsson nagelfar i sin artikel på sidan 40. För några år sedan blev det rejäla protester när Skolverket ville ersätta konkreta kunskaper om platser, personer och händelser i grundskolans samhällsämnen med uppmaningar till att spekulera om ”mönster”, ”processer” och liknande abstraktioner. Resultatet skulle bli guldstjärnor till pratkvarnar och kverulanter istället för att alla unga får rimlig chans att orientera sig i tid och rum. Myndigheten fick slå till reträtt men kom så småningom tillbaka med obetydligt förbättrade dokument, som börjar gälla vid halvårsskiftet. Och nu har man gymnasiet i siktet.

Hans Albin Larsson var länge ordförande i Historielärarnas förening och har fört en beundransvärd kamp mot skolans urholkning av ämnet. Måtte hans kritik mot de nya försämringarna vinna gehör och trenden vända. I en tid av stora förändringar är det extra angeläget att ha kunskap om var man befinner sig och var man kommer ifrån – för att inte tala om vart man har kommit.

Lyckad integration av unga människor med utländsk bakgrund beror inte bara på språkfärdigheter och jobb utan också på att tillräckligt många får en personlig relation till Sveriges geografi, historia och litteratur: Hallands åar, förlusten av Finland, Nils Holgersson och Det går an. Att många unga med ett otal generationer av svensk bakgrund numera också snuvas på detta är inget motargument utan en tragedi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

*

Det här tidskriftsnumret når sina läsare i mitten av maj, ungefär samtidigt som överläggningarna om ”det förändrade säkerhetspolitiska läget” ska ha resulterat i en rapport. Om inget gått fruktansvärt fel kan Sverige sedan ansöka om medlemskap i Nato samtidigt som Finland. Man kan ha alla möjliga synpunkter på segheten i den politiska processen, men det viktiga är nu att medlemskapet blir av och att det sker under betydande enighet. Det vore förfärligt för Sverige att bli stående ensamt med en stor, oberäknelig och allt aggressivare krigsmakt i grannskapet.

Om historieskrivningen hade varit ärligare och historiekunskaperna större hade vi för övrigt kunnat bli medlemmar för länge sedan. Den som tror att utfästelser om ”neutralitet” och ”alliansfrihet” ger något skydd värt namnet för ett land har mycket historia kvar att lära.

*

Natofrågan tar naturligt nog stor uppmärksamhet i anspråk. Vi får bara inte låta den skymma vad som sker i Ukraina. Kriget har pågått länge men är långt ifrån över. Den beslutsamma kampen för frihet och nationellt oberoende fortsätter. Behovet av civil och militär hjälp är gigantiskt. Det vilar på väst att se till att Ukraina kan vinna.