I mitten av 1800-talet löper en spricka mellan två samhällen – det förindustriella och det industriella. Den förindustriella epoken kan verka mind­re intressant än såväl perioden före som perioden efter – 1700-talets upplysning respektive industrialiseringen från 1850–1860-talet. Men tänk tanken att denna mellanperiod inte var en oundviklig förberedelse för industrialiseringen, att utvecklingen kunde ha tagit en annan väg. Denna ”tröskeltid” i Sverige förtjänar att undersökas och förstås på sina egna villkor. För att spetsa till det. Franska februarirevolutionen 1848 spreds snabbt till många andra länder. Om dessa uppror hade fått mer genomgripande och varaktiga genomslag hade sakernas tillstånd varit annorlunda idag. Och om konsumtionsrevolutionen under det tidiga 1800-talet tagit en annan väg kunde det ha varit viktigare att tillfredsställa behov än att jaga efter omättliga begär.

Två kvinnor ur litteraturhistorien ger ledtrådar till vad det innebär att skilja mellan behov och begär och vad en kulturellt hållbar person både kan och inte kan vara. Den ena är svenska Sara Videbeck i Det går an, som sannolikt skrevs 1838 av Carl Jonas Love Almqvist. Den andra är franska Emma Bovary i Madame Bovary av Gustave Flaubert från 1856. Almqvists och Flauberts romaner skrevs i realistisk stil. Såväl miljöer som människor skulle göras verklighetsnära. Glimtar av de riktiga människor och skeenden som författarna ville göra synliga och begripliga fogades samman. Emma är ”en sant modern konsument” skriver Sara Danius i Den blå tvålen – hon går, ständigt otillfredsställd, under för begären. Knappt två decennier tidigare, i ett Sverige där resan mot industrialiseringen inte kommit lika långt, låter Almqvist tvärt emot västgötska Sara ha kontroll över sina drivkrafter.

Almqvist inledde emellertid sitt författarskap som romantiker. Det går an är också, trots att denna kortroman skrevs i realistisk stil, indränkt i symbolik. Glas och spegelglas används gång på gång – för att spegla det nya konsumtionssamhället, en ny grupp av människor och personliga egenskaper. Glas är ett mellanting mellan inne och ute, det håller kvar värmen och släpper in ljuset. Glaset är hårt, lika hårt som Albert den första resdagen tycker att glasmästardottern Saras hjärta av glas är. På de sista sidorna möter vi Albert när han och hans spegelbild uppmuntrar varandra att se nya möjligheter. Speglar och glas har därför en viktig roll även i vår utställning – Möjligheternas spegel Sinnenas begär.

Emma däremot sitter fast med en man hon ser ned på.

Åren 1810 till 1860 var en förändringens tid i Sverige: BNP ökade stadigt, ny odlingsmark togs upp och befolkningen växte. Framtiden fanns överallt – i torparstugor och på många små orter. Många var fortfarande fattiga, men möjligheter till ett bättre liv för fler blev mer realistiska. Medelklassen började växa och flytta fram sina positioner, liberala idéer och reformer inleddes. En konsumtionsrevolution väckte sinnenas begär. Flyttbara möbler i karljohansstil tillverkades i mängder till de nya husen. När odlingsmarken skiftades, byarna sprängdes, husen flyttades och fick en ny, modern utformning med fler rum så behövdes självklart fler fönster och mer glas … Och Sara är givetvis glasmästardotter!

Dessutom är det när Sara och Albert reser genom just Närke (i dagens Örebro län) som Almqvist låter dem utveckla sina framtidsplaner. Även Jagtslottet, ramberättelsen i Törnrosens bok, ligger i Närke. Jagtslottet är såväl fantasins som de politiska manifestens rum som Almqvist skapar för att ge ett sammanhang åt sina verk. Det är en trygg plats med högt i tak, precis som Närke var en plats där liberala idéer kunde utvecklas. Och Närke kom att omtalas som liberalismens vagga.

Ikorthet handlar berättelsen om två unga människor som möts på det nya fortskaffningsmedlet ångbåt. En vacker vecka i juli är de på resa från Stockholm via Arboga–Örebro–Mariestad till Lidköping. Albert blir intresserad av Sara, som först är avvisande. Men under resveckan lär de känna, tycka om och respektera varandra. Sara är något år yngre, men den i sinnet äldre. Hon är mer genomtänkt, till och med cynisk tycker Albert i början av deras bekantskap. Sara inviger gradvis Albert i sina tankar och planer. Vartefter kommer han fram till att – Ja, det går an! Vi kan ha barn utan att vara gifta och alltid bo tillsammans. Resan slutar i de två små, trivsamt inredda rum i Saras hus vilka Albert kommit för att hyra.

Läsaren lär inledningsvis känna Sara genom Albert. Han har till en början svårt att klassificera henne – hon har på sig hatt, men byter snart till en silkeschalett. Är hon månne mamsell eller jungfru? Sedan kommer han fram till att hon är precis som glaset, mellan inne och ute. Hon är inte bondflicka eller borgarflicka av bättre klass, utan ett ”intagande och märkvärdigt mellanting” (som glas!). Sara blir till sinnebilden för framväxten av den breda medelklass som 1800-talet präglades av.

Almqvist spinner en sinnlig verklighet runt Sara och Albert. På snart sagt varje sida beskrivs nya föremål och matvaror som blivit tillgängliga till och med för personer ur den lägre medelklassen, sådana som vårt unga par. Men det materiella är en fond mot vilken Almqvist skriver fram ett samhälle med en bättre mental tillvaro. Visionen är äkta kärlek, möjligheter för kvinnor och jämlikhet mellan könen. I jämförelse med de franska realisterna, som Sara Danius skrivit om
– Sten­dhal, Balzac och Flaubert – är Almqvist en visionär realist. Huvudpersonerna i de franska romanerna är otillfredsställda, på väg från landet, småstaden till den stora staden, till Paris och från lägre till högre klass – ett slags anti-hjältar. Almqvists huvudpersoner vill tvärtom utveckla det de gör där de är, i landsorten. Det går an avslutas löftesrikt.

Vilka är då skillnaderna mellan Sara och Emma? Vad hade hunnit hända på två decennier i den pågående industrialiseringens spår? Gustave Flaubert låter metodiskt, sida för sida, Emma Bovary duka under för begären: hon tar sig älskare, börjar spela piano, rida, läser romaner, skriver brev, får en dotter och konsumerar. Men hon saknar sammanhang och mening. Inget fyller tomrummet inom henne. Emma tar slutligen livet av sig med arsenik och dör en kvalfylld död. Hennes lyxkonsumtion har ställt familjen inför en förödmjukande utmätning av hemmet. Sara däremot har såväl begären som pengarna under kontroll. Men det finns även likheter mellan Sara och Emma. Båda har som kvinnor ett begränsat handlingsutrymme. Kyrkan, staten, grannarna och den allmänna moralen gav kvinnorna färre möjligheter och satte upp fler pålagor och hinder. Sara kommer dessutom från en trasig familj med alkoholiserade föräldrar som plågat varandra. Hon vill inte ta risken att gifta sig. Men till skillnad från Emma har hon tänkt ut hur hon ska försörja sig själv och skapa sig ett eget liv utan att gifta sig. För när mamman dör, och Sara inte får fortsätta att driva faderns glasmästarverksamhet, ska hon ändå fortsätta att arbeta med glas. Idén är att sälja fönsterkitt, speglar och glasskrin till de nya konsumenterna i småstaden och den kringliggande landsbygden. Hon har räknat ut en egen ny nisch öppen för en kvinna att försörja sig själv genom. Sara förmår bli vad vi idag skulle kunna kalla socialt och ekonomiskt hållbar och det därför att hon i grunden är kulturellt hållbar. Emma däremot sitter fast med en man hon ser ned på. Och inget kan i längden ge henne tillfredsställelse därför att hon inte är kulturellt hållbar.

Även i Svenska fattigdomens betydelse som utkom 1838 kan Almqvist tyckas utveckla tankar kring kulturell hållbarhet. Almqvist använde givetvis inte detta begrepp, svenskhetens väsen var vad Almqvist ville fånga in. Det kan möjligen låta suspekt, men handlade alls inte som man kan förledas att tro om att upphöja allt svenskt. Almqvist säger att svenskheten karakteriseras av att vara fattig: att stå ut med att vara fattig utan att förgås, att ur sig själv kunna utveckla all den förmåga som behövs, att i sig själv finna en outtömlig hjälpkälla, utan att bli rädd. Det gällde att kunna klara sig utan, vad det än kunde vara. Sara Videbeck är Almqvists litterära gestaltning av ”att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf”. Almqvist skriver också om njutningen, som följer efter begäret. ”Hemligheten af vår kraft skulle bestå i detta korta, men svåra: att ansenligt upparbeta oss till egodelar och rik förkofran, men likväl ej det minsta låda vid dem: icke efterfråga våra samlade skatter som skatter.” Det är en helt annan inställning till det materiella – ett medel för att frigöra en inre själsrikedom. Kontrasterna mellan Sara och Emma är hjärtskärande. Emma som köper saker hon inte behöver för att döva känslorna av tomhet. Och Sara som har sina drivkrafter och rädslor under kontroll.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad kan vi lära oss av detta?

Den tyske sociologien Hartmut Rosa ser detta som en tid när förändringstakten varken var för hög eller för låg. Det gav individen möjlighet till självbestämmande över den egna livsformen. Men tiden går inte att skriva tillbaka. Och det är verkligen inte ett idealsamhälle vi möter under det tidiga 1800-talet. De riktigt fattiga hade det svårt. Om historien­ inte bär på svar kan den i alla fall hjälpa oss att ställa frågor. Konsumtionsrevolutionen bar inledningsvis på löften om en bättre framtid för många. Varför kom den att utvecklas till ett hot mot vår överlevnad? Hur gick det till när begären släpptes fria och konsumtionssamhällets avigsidor fick breda ut sig? Om vi inte tror att såväl historien som framtiden är ödesbundna måste det gå att föreställa sig både att historien hade kunnat ta en annan riktning och att vår framtid går att påverka. Ständig tillväxt är inte längre en trovärdig berättelse.

Men vad ska den ersättas med? Risken är stor att gripas av pessimism. Det tidiga 1800-tal som skymtar förbi i Det går an ger i stället känslan av optimism och möjligheter. Sara och Albert är påverkade av sina erfarenheter, men inte märkta. De vågar ställda inför samhällets snäva normer ändå göra orädda val. De klarar att härbärgera inom sig både det realistiska och det visionära. Och de skapar tillsammans handlingsutrymme och hopp – erfarenhets- och förväntnings­horisonter dras isär, en öppning uppstår mellan hur det är och hur det skulle kunna bli.