Världslitteraturen rymmer mycket som skulle göra våra politiker till bättre människor, men till sämre politiker. Vad ska en svensk statsminister egentligen göra med Dostojevskij eller Kierkegaard, Nietzsche eller en Houellebecq? Byta jobb? Att förstå tillvaron på djupet är sällan förenligt med att utöva makt, åtminstone inte på det förnuftiga, planenliga och nyktra sätt som svenskarna är vana vid.

Jag avstår därför från att ordinera den starkaste medicinen, men kan samtidigt inte helt avhålla mig helt från att föreslå något lite tankeväckande till sommarläsningen. Visserligen förpackat till en lättläst introduktion. Ändå ett perspektiv som står främmande för de flesta svenska makthavare, men som just därför skulle kunna tänkas bidra med ett välbehövligt brott i den vanliga intellektuella husmanskosten.

I stort sett samtliga svenska politiker – definitivt de bägge statsministerkandidaterna – kan betecknas som någon form av moderna liberaler. Därför skulle jag rekommendera den lilla boken Why liberalism failed av Patrick Deneen, konservativ katolik och statsvetarprofessor vid University of Notre- Dame. På sina 200 sidor sammanfattar Deneen i koncentrat i stort sett all kritik som någonsin riktats mot grundidéerna i svenskt politiskt tänkande, oavsett om det kallar sig ”höger” eller ”väns­ter”. Det är helt enkelt en snabbkurs i att förstå de inbyggda problemen med det moderna projekt som präglat Sverige – kanske mer än något annat land? – i närmare hundra år.

”Längtan efter befrielse från det moderna är också en utopi.”

För Deneen är det uppenbart att den moderna högern och vänstern dansar tango snarare än bekämpar varandra. Högern förespråkar ekonomisk avreglering, globalisering och individuell frigörelse. Vänstern förespråkar moralisk avreglering, globalisering och individuell frigörelse.

Högern låter glatt marknader och storföretag slå sönder de naturliga gemenskaper som ger stadga åt vanliga människors tillvaro, och bereder på så vis vägen för vänstern att komma in med staten som förment räddare. Men i själva verket erbjuder vänstern enbart en medicin som förvärrar problemen, ty vänstern vill också ”befria” individen, om än med andra medel. Statsindividualismen slår sönder det som marknaden inte lyckats förgöra. Makten flyttas hela tiden längre och längre bort från de vanliga människorna.

Ledmotivet i denna dans mot avgrunden är, enligt Deneen, ett förfelat frihetsbegrepp. Föreställningen att frihet är detsamma som att slå håll på alla begränsningar och kunna följa varje infall.

Deneen menar att denna moderna livsfilosofi gör oss till djur. Vår mänsklighet kommer tvärtom av att vi övervinner vår djuriska natur med dess omättliga begär. Att vi tyglar vår gränslösa vilja som annars inte kommer lämna oss någon ro. Fri är den som är herre över sig själv, den som odlar självkontroll. Deneen ställer kort sagt det klassiska frihetsbegreppet emot det moderna. Ett sådant frihetsbegrepp kan bara odlas i små naturliga gemenskaper: familjen, grannskapet, kyrkan och småstaden. Människan blir människa i sammanhang med mänskliga proportioner.

Men varken den moderna stora staten eller den moderna stora marknaden har något intresse av fria, harmoniska eller nöjda människor. Tvärtom. Rotlösa, jagande, och manipulerbara väljare och konsumenter är idealet för makten och grunden för tillväxten. Det är inte alls konstigt att missnöjet gror i breda lager, konstaterar Deneen lakoniskt. Systemet bygger på att främja missnöje, men är räds förstås att missnöjet ska ta sig andra uttryck än det som främjar dess fortsatta existens.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Så vilken slutsats bör Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson, eller vem som helst för den delen, dra av detta? Att ”systemet” bör vältas över ända? Att det behövs en stark ledare som står upp för folket mot en sammansvuren elit? Att vi kan återvända till ett förlorat paradis? Nej, det är knappast det Deneen menar, och inte heller de tänkare han refererar till. Det vore varken önskvärt eller möjligt. Längtan efter befrielse från det moderna är också en utopi.

Det räcker långt med insikten att framsteget, välståndet, tillväxten, omfördelningen, normkritiken och den förmenta frigörelsen har sitt pris. Moderniseringens mynt har en baksida. De positivt värdeladdade signalord som dominerar svensk debatt skulle lika gärna kunna vändas i sin motsats. Därför behöver man inte ha så bråttom framåt. Därför finns det ett egenvärde att inte försöka lägga allt till rätta, eller för den delen riva varje hinder som står i vägen för den egna visionen. Den som behärskar sig själv begränsar även sina politiska ambitioner.

Förhoppningsvis kan därmed ett visst mått av ödmjukhet och eftertanke ha vunnits. Och kanske rentav ett spirande intresse för världslitteraturen den dag den politiska karriären är över.