ett tydligt kännetecken för vår tid är att vi ständigt är omgivna av skrivna texter. Vi har visserligen i ganska stor utsträckning bytt ut papperet mot skärmen (även om det papperslösa samhället ännu tycks avlägset), och bilden har fått en ökad betydelse – på kvällarna streamar vi tv-­serier istället för att läsa, och i tidningar och böcker har bilderna länge tenderat att breda ut sig. Likväl har en genomsnittlig svensk knappast någonsin tidigare läst och skrivit så mycket som nu. Vilka krav vårt komplexa skriftsamhälle ställer på sina medborgare är något de flesta sällan reflekterar över, men vi blir uppmärksamma på det när något inte fungerar som väntat – till exempel under början av denna höst när UR-dokumentären Skrivglappet skapade debatt om skolbarns bristande läs- och skrivfärdigheter.

Att komma undan utan att skriva och läsa något alls lyckas knappast något barn i vårt land med. Vi läser nyheter på mobilen, skyltar på bussen, uppdateringar på webbplattformar av olika slag, Wikipediaartiklar, privata sms, myndighetspost, jobbmejl, recept, protokoll och undertexter – för att bara nämna några av alla de genrer och texttyper som dök upp när jag nyligen frågade mina Facebookvänner vad de hade läst under den gångna dagen.

Många av dessa genrer stöter förstås även barn på – och fler därtill. Undan för undan lär vi oss hur de fungerar och hur de stilistiskt skiljer sig åt. Ju fler olika slags texter vi möter, desto bredare blir vår egen repertoar. I avhandlingen Ungdomars dagliga interaktion från 2010 följde forskaren Theres Bellander sex svenska gymnasieungdomar på olika orter och noterade hur de på ett självklart sätt varierade sitt språk mellan de olika miljöer de rörde sig i under en dag.

Mycket av denna språkliga anpassning efter genre och situation sker spontant. För att vi ska utvecklas är det alltså framför­allt viktigt att vi möter och läser en bredd av texter, men det är också till stor hjälp att kunna tala om skillnaderna mellan dem, om de små språkliga nyanser och skiftningar som påverkar vårt intryck av en text och den som har skrivit den. Detta skedde en gång inom forskningsfältet stilistik, vars begreppsapparat kom allmänheten till del bland annat via lärarutbildningen i svenska. Problemet är att detta forskningsfält sedan länge står nästan tomt. Grundkurserna finns kvar men bygger på gammal forskning som inte speglar dagens textlandskap.

I våras publicerade det svenska Marcel­ Proust-sällskapet en tunn liten gul bok innehållande Proustartikeln Om Flauberts stil, i översättning av Maria Kronberg och Jan Stolpe. Artikeln är naturligtvis av intresse för Proustkännarna, men som stilanalys anno 1920 betraktad fann jag den ganska alldaglig, och som okunnig i frans­ka hade jag inte helt lätt att följa med i resonemangen om Flauberts tempusval och meningsbyggnad.

Ändå blev denna lilla skrift recenserad i såväl Dagens Nyheter som Expressen och Svenska Dagbladet – något uppseendeväckande, med tanke på vilken försvinnande liten andel av bokutgivningen som uppmärksammas i dagspressen. Detta beror säkert till stor del på de tunga namnen Proust och Flaubert, men jag undrar om det inte också är ett tecken på att kritikernas törst efter stilistisk textanalys. I DN skrev Jens Christian Brandt: ”Att ta del av hans iakttagelser är som att själv lära sig läsa, att faktiskt se hur det vi kallar skönhet uppkommer och tar gestalt.” En fin beskrivning av hur stilistik kan fungera.

I Expressen passade Malte Persson på att ägna hälften av det snäva recensionsutrymmet åt att lyfta fram stilistiken som sådan och kritisera bristen på stilistisk medvetenhet såväl hos samtida svenska prosaförfattare som hos deras kritiker: ”Det är ju så mycket lättare att tala om en romans handling och idéer och psykologi, än vad det är att tala om författares språkrytm eller sätt att använda adverb och ordet ’och’. Men om kritiken ska kunna urskilja vad som har bestående värde, så måste den även göra det sistnämnda.” I en av sensommarens kulturdebatter, den om Lydia Sandgrens uppmärksammade debutroman Samlade verk, framförde DN-kritikern Åsa Beckman en liknande ståndpunkt, efter att Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, hävdat att diskussionen om Sandgrens roman synliggjorde ”ett dilemma i vår bransch: svårigheten i att förklara litterär kvalitet”.

”Vilka krav vårt komplexa skriftsamhälle ställer på sina medborgare är något de flesta sällan reflekterar över.”

Och ja, det är svårt att förklara vad det är i en viss text som överrumplar mig, vad som är så njutbart eller förskräckligt, vad som väcker respekt eller irritation. Det finns inga enkla, objektiva mått. Att så gott vi kan sätta fingret på vad vi ser i en text, varför den gör ett visst intryck på oss, kräver helt andra verktyg, som jag med litteraturvetaren Toril Moi skulle vilja sammanfatta: ”att rikta en rättfärdig och kärleksfull blick på verkligheten och hitta ett språk för att uttrycka det som denna blick ser”. Att göra så är riskabelt eftersom det kräver att vi engagerar vår subjektivitet. Vi kan därför aldrig veta med säkerhet att vår bedömning inte påverkas av till exempel fördomar och bekvämlighet, men genom att formulera oss bjuder vi in till dialog med andra, som har andra perspektiv – en dialog som i sin tur kan fördjupa våra kunskaper. Om vi istället undviker krångliga ämnen kommer vi likväl att bära runt på oformulerade uppfattningar och styras av dem. Skillnaden är att det blir så mycket svårare att diskutera, problematisera och utmana det ingen vill sätta ord på.

Jens Liljestrand disputerade i litteraturvetenskap 2009, året innan jag själv påbörjade forskarutbildningen i nordiska språk och blev varse att den stilistik som jag hade uppskattat så mycket under grundutbildningen var helt ute som forskningsämne. Det verkade gälla både språkvetenskapen och litteraturvetenskapen. Så småningom insåg jag att ämnet hade haft det knackigt länge, men nu anade man det bara i enstaka, sporadiska efterklangs­avhandlingar.

Stilistiken tycktes vara för gammalmodig och svårförenlig med aktuella paradigm och metoder. När några av oss som trots allt gillade stilistiken satte ihop en antologi med språkvetenskapliga studier av skönlitterära texter, Det skönlitterära språket (2015), undvek vi överlag det svåra stilbegreppet.

Också min egen avhandling I skriftens gränstrakter (2015), om interpunktionens funktioner i tre samtida svenska romaner, undvek jag till sist att placera inom det belastade stilistikfältet. Jag ville ju inte att mina forskningsresultat på förhand skulle avfärdas som irrelevanta.

Det finns förstås inget självändamål med att hålla fast vid mossiga och svåranvändbara begrepp. Men när forskarna gjort reträtt har de lämnat över diskussionen åt andra, utan att bidra med de verktyg för tanken som vetenskapen trots allt har att erbjuda. Lärare, språkvårdare, författare, journalister, kommunikatörer, kritiker och andra textknegare måste dagligen förhålla sig till stilistiska frågor. Utan ak­tuell forskning får dessa klara sig bäst de kan med sin språkkänsla och sina föråldrade läroböcker.

En instans som märker detta är Språkrådet, som inte slutat att få in stilfrågor från allmänheten. Flera år efter att jag lämnat forskarvärlden har jag därför nu blivit ombedd av Språkrådet att försöka hitta ett pedagogiskt sätt att beskriva den stilistiska variationen i dagens mångskiftande textlandskap. Så sitter jag helt oväntat denna höst och filar på nya stilbeteckningar som kan ersätta gamla begrepp som ”ledig stil” och ”kanslistil”. Det är en uppgift som i forskningssammanhang förmodligen skulle uppfattas som bakåtsträvande och irrelevant, och resultatet kommer inte att bli någon objektiv och vattentät kartläggning. Ändå tycker jag mig ha fått en uppgift som faktiskt kan tjäna alla som läser och skriver: att försöka skärpa blicken och begreppen för det helt vanliga och vardagliga språkandet.