Bejerot började sin yrkesbana som läkare. Under ungdomsåren befann sig ideologiskt långt ut på vänsterkanten men rörde sig in mot mitten senare i livet. Men politiskt var han inte någon dogmatiker. Han samarbetade med företrädare för flera olika partier, såväl socialdemokrater som folkpartister. Att han inte var knuten till något parti utan förmådde röra sig ovanför det dagspolitiska spelet var kanske också ett av skälen till att han kunde vara en så framgångsrik opinionsbildare.

Fram till sin död 1988 var Bejerot en ofta anlitad föreläsare, rådgivare och sakkunnig. Men senare har kritiker ofta utmålat honom som orsaken till Sveriges exceptionella, och i många avseenden misslyckade, narkotikapolitiska vägval.

Med tiden avtar skärpan i beskrivningarna av vad det förflutnas tänkare och profiler gjorde och betydde. Inte minst gäller detta Bejerot, som ensam har kommit att förkroppsliga den repressiva svenska narkotikapolitiken. Statsvetaren Björn Johnson gör i Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken ett föredömligt arbete med att inte bara skildra hans åsikter utan även försöka nyansera bilden av honom som ensamt ansvarig för den svenska politiken och dess konsekvenser.

Vilken var då Bejerots hållning? Även om han inte var främmande för att revidera sina ställningstaganden och ta till sig nya forskningsrön var han väldigt konsekvent i sin grundläggande uppfattning om narkotikan och dess roll i samhället. Han räknade upp fem punkter som skulle ligga till grund för mycket av narkotikapolitiken. Den förs­ta var att angripa ”agensen”, det vill säga själva narkotikan, vars existens i samhället skulle elimineras. Punkt två syftade till att spridningsvägar, illegal produktion, import och försäljning skulle stävjas. Dessa två mål hakades in i det som företrädesvis var Moderaternas politik visavi narkotikan; grundad i rättsväsendets och polisens ansvarsområden.

De resterande tre punkterna hamnade närmare Socialdemokraternas narkotikapolitik: preventiva åtgärder såsom utbildningsinsatser bland skolelever skulle ”vaccinera” individer och grupper från att i framtiden bli bärare och spridare av ”smittan”. Den sista rekommendationen, och här har svensk narkotikapolitik förändrats väsentligt under senare år, syftade till att isolera och långtidsvårda de ”höggradigt smittsamma”. Detta skedde bland annat genom Hasselakollektivet, varigenom de värsta missbrukarna skulle vårdas på behörigt avstånd från stadens buller och lockelser.

Utvecklingen av narkotikapolitiken under Bejerots livstid beskrivs som en ”tangopolitik”, varigenom Moderaternas strikt repressiva åtgärder kombinerades med Socialdemokraternas förebyggande och vårdande insatser. Denna växelverkan skapade en politik som på många sätt har varit unik i världen och som pågår in i vår tid, även om sprickor i enigheten har börjat uppstå under 2000-talet. Sverige har alltjämt haft en, relativt resten av Europa, häpnadsväckande stadig narkotikapolitik. Riksdagspartierna är på det stora hela eniga om linjen och avvikande röster, främst inom Vänsterpartiet men även till viss del inom Liberalerna, har alltjämt svårt att förändra den.

Även om det sker mindre justeringar, exempelvis har sprutbytesprogram efter lång debatt införts i stora delar av landet, så står grunden fast. Narkotikan behandlas inte som ett skadligt men ofrånkomligt element i samhället utan som något som helt kan elimineras. Mer än 30 år efter hans död har Nils Bejerots inställning att narkotikamissbruk fungerar likt en smitta ännu en stark ställning i Sverige.