”Det här är jättestort för oss eftersom det blir första gången som vi själva och med egna resurser kan utbilda på stridsvagn sedan år 2000”, säger bataljonschefen Ulf Malmberg till Gotlands Tidningar (22/9).

Fyra dagar senare påminde kung Carl Gustaf om såväl ryckigheten som kontinuiteten i det svenska statslivet när han invigningstalade vid återupprättandet av Norrlands dragonregemente (K 4) i Arvidsjaur:

”För nästan exakt 41 år sedan, närmare be­stämt den 20 september 1980, stod jag här och invigde Norrlands dragonregemente, K 4. I samband med försvarsbeslutet 2004 avvecklades regementet och omorganiserades till Arméns jägarbataljon som en del av Norrbottens regemente, I 19 i Boden. I dag står jag här återigen för att inviga Norrlands dragonregemente K 4. Det blir nu på nytt ett eget förband, med egen fana och med ansvar för att i framtiden utbilda två Norrlandsjägarbataljoner.”

Oj, befolkningen minskar i Norrlands inland. Vi flyttar dit ett regemente. Oj, det där med krig verkar ha blivit omodernt. Vi lägger ner. Oj, det blev visst sådär med den eviga freden. Vi får bygga upp ett regemente igen. Nya tider, nya trendkänsliga beslutsfattare, samma tålmodiga kung.

Startsträckan blir kortare i Arvidsjaur än på Gotland, som under en tid ställdes helt utan kvalificerad militär närvaro. Men även i Lappland står det nya regementet inför krävande uppgifter när man ska ta in betydligt fler värnpliktiga och öka antalet krigsbataljoner från en till två. Ytterligare fyra nygamla regementen och en flygflottilj ska enligt fjolårets försvarsbeslut etableras och lämna bidrag till den upprustning som riksdagen beställt. Det blir fler högtidliga öppnanden under hösten och vintern.

Man kan ställa frågor om försvarsbeslutets prioriteringar. Är det fler regementen i Bergslagen, Dalarna och Norrlands inland vi behöver? Vore det inte bättre att ge större slagkraft åt flyg och marin, som kan utgöra en skyddande sköld bortom landgränsen och motverka att det överhuvudtaget blir fråga om strid på svenskt territorium? Borde vi inte lägga mer krut på drönare, robotar och cyber?

Visst vore det bra med större högteknologisk kapacitet, men det handlar knappast om antingen eller. Ska vi kunna ta emot eventuell hjälp från vänligt sinnade makter, till exempel, måste vi kunna ge dem skydd på marken. Att utbildning sker i skogslänen behöver inte heller betyda att förbanden som utbildas ska ha sina krigsuppgifter där.

Men vad man än tycker om regementsstarterna för de det goda med sig att Försvarsmakten tar större plats på fler orter i landet och blir synlig för fler: anställda, värnpliktiga, familjemedlemmar, lokalsamhällen, samarbetspartner. Försvaret blir mer av personlig angelägenhet, mind­re av anonym offentlig verksamhet. Effekten ska inte överdrivas, men den är likafullt välkommen. Utan resurser går det inte att bygga upp en stark och kapabel försvarsmakt, utan kännedom, förankring och vilja kan den inte bemannas och användas på bästa sätt.

I ett läge när USA vänder alltmer av sin uppmärksamhet mot Kina, och flera EU-länders hållning i alltför hög grad präglas av ressentiment, hävdelsebehov och ansvarsflykt blir det extra viktigt för Sverige att göra allt vad man kan på egen hand och i samarbete med nära vänner. ­Försvarsfrågan har en tendens att blossa upp emellanåt och då ta plats i det allmänna medvetandet, varefter den snart glider ut i marginalen igen. Allt som kan motverka detta är av värde.

*

För fyra år sedan fick ledningen för Statens museer för världskultur (SMVK) smäll på fingrarna av riksdagen när man ville fösa ihop de tre museerna Östasiatiska, Medelhavs- och Etnografiska till samma plats och skapa en hybrid­varelse med oklar identitet. Gör inte det utan behåll särarten hos varje museum, var riksdagens tydliga besked.

Det var välkommet men inte tillräckligt. Redan SMVK-konstruktionen är en Marita Ulvskog-påhittad olycka som bör brytas upp. Det finns inga rimliga stordriftsfördelar i upplägget utan effekten blir bara att byråkratin tar över, experterna får spela andrafiol och kunskapskulturen devalveras. Styrelsen i föreningen Medelhavsmuseets Vänner konstaterar i ett färskt medlemsbrev att kunskapstraditionerna som museet förvaltar kan vara en stor resurs för kontakt med allmänhet och museikolleger ­världen över. Men. ”Myndigheten själv [SMKV] har emellertid inte uppvisat något större intresse för de här kunskapstraditionerna. Det är i dag rent av osäkert i vilken mån den alls har kännedom om dem.”

När myndighetens ledning nu återkommer med förslag till flytt och fusion handlar det föga förvånande inte alls om hur samlingarna ska kunna visas på bästa möjliga sätt utan om ekonomi och att få modernare lokaler. Får man sin vilja fram blir resultatet sannolikt mer golvyta för progressiva jippon på Etnografiska, mumier från regeringskansliet istället för från Egypten i Me­delhavsmuseets lokaler vid Gustav Adolfs torg och hundratusentals föremål förpackade i lårar någonstans mitt mellan Skeppsholmen och den stora glömskan.

Alternativet? Vad sägs om en kulturpolitik som utgår från att museer ska vara museer, att sakkunskap ska respekteras och att man avskaffar det idiotiska system som låter Statens fas­tighetsverk plundra kulturinstitutioner genom påhittade marknadshyror. Ett litet tips till oppositionen så här ett knappt år före valet.

*

Björn von Sydow har gjort det igen. Under hans ledning har en utredning med det Röda rummet-klingande namnet Kommittén om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslag till hovet (SOU 2021:74) fått fram ett inte bara genomtänkt och vettigt utan också näst intill enhälligt förslag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det handlar i första hand om hur staten ska belöna särskilt förtjänstfulla insatser, gärningar som går beyond the call of duty och har varaktigt gynnsam betydelse för samhället i stort: i enskild eller offentlig sektor. Ordensväsendet lades i malpåse på 1970-talet av tidstypiskt egalitära skäl och regeringens förtjänstmedaljer ut­delas alltmera sällan. Men det vore värdefullt att i större utsträckning uppmärksamma och därmed förhoppningsvis uppmuntra till kloka, tappra och banbrytande insatser för det allmänna bästa och därför föreslår kommittén att ordensväsendet aktiveras och samordnas med regeringens me­daljbeslut i hägn av Kungl Maj:ts Orden.

Till skillnad från förr ska det inte räcka med ett antal tjänsteår i rätt lönegrad för att belönas utan avsikten är att gynna det extraordinära, vilket kan uträttas på många håll och på många nivåer. Kommittén har klokt nog inte gett sig på att formulera kriterier för vad som ska belönas utan föreslår att sådana ska utformas i praxis i ett oberoende råd. Man skriver:

”Ett belöningssystem, hur noggrant det än är utformat kan svårligen uppnå rättvisa i hur utmärkelser fördelas, däremot kan det bidra till att synliggöra insatser som en stor del av befolkningen bedömer är värda att belöna.”

Utredningen är full av festlig bakgrundsin­formation. Man kan till exempel förvånas över att regeringen Reinfeldt inte kom på att återuppta utdelningen av medaljen Inuvat indulgeri labori – Det är hugnesamt att ägna sig åt arbete, som hade sina glansdagar 1772–1821. Det hade varit något för Per Schlingmann att fästa på bringan på ”årets arbetare”.

Men det bästa finns ändå i citatet här ovan. Millimeterrättvisan är inte möjlig. Men man ska inte låta det bästa bli det godas fiende. Eja finge den tanken prägla mer av vad det offentliga ägnar sig åt.