Berättelsen bestämmer
I Axess nr 7 förra året återger chefredaktör Linder en föreläsning av Peter Englund. Den handlade om svårigheterna med att blanda fakta och fiktion. Så fort man blandar fakta och fiktion tar fiktionen över, menade Englund.
För den som vill utsätta sig för det här dilemmat kan jag rekommendera två berättelser om musikproducenten Phil Spectors saggiga slut.
Under 60-talet gick Spector på vattnet med sitt berömda ”wall of sound”, en genomtänkt och särpräglad inspelningsteknik där han fläskade på med så många lager av instrument att det var svårt att skilja dem åt. Lyssna på hans hitsinglar med Crystals och Ronettes – de sticker fortfarande ut.
2003 anklagades Spector för att ha mördat skådespelaren Lana Clarkson med ett revolverskott i munnen. Han dömdes till nitton års fängelse, och dog bakom galler 2021, vid 82 års ålder.
På HBO kan man klicka sig fram till dramatikern David Mamets tio år gamla film Phil Spector, med Al Pacino som Spector och Helen Mirren som hans försvarsadvokat. Och på SVT Play finns Spector – mannen, musiken, mordet, en brittisk dokumentärserie från 2021.
David Mamet brasklappar i förtexterna att filmen är ett ”work of fiction”, och inte ”based on a true story”. Detta kan tyckas halvhjärtat, eftersom det mesta känns igen från dokumentärserien. Lana Clarkson heter Lana Clarkson, i rättegången försöker försvarsadvokaterna spräcka chaufförens vittnesmål om att Spector mitt i natten ringde honom och sa ”I think I just killed somebody”, och de gör en stor affär av att Spectors vita kavaj hade varit genomdränkt av blod om han hade skjutit Clarkson från nära håll, men nu fanns bara mikroskopiska stänk etcetera.
Filmen lutar sig tungt mot att Al Pacino ska lyckas baxa fram ett lass av Mametska smartheter (”Varför dödade de Jesus? För att han var Guds son? Nej, för att han fortfarande var Guds son. ’Fortfarande’ är ingen nyhet.” Den olyckligt castade Helen Mirren har inte mycket mer att göra än att lyssna på Pacinos tirader med ett skevt leende. (Den svenske översättaren har dessutom en riktigt dålig dag på jobbet. När Spector filosoferar kring låten ”Abraham, Martin and John” översätts det till ” ’Abraham’ av Martin and John”…)
Mamet porträtterar Spector som ett missförstått geni som blir korsfäst eftersom USA efter O J Simpson inte skulle tåla att ännu en kändis slapp sitt rättmätiga straff. Och Lana Clarkson var rätt och slätt en fnoskig misslyckad skådis som av någon gåtfull anledning valde att blåsa skallen av sig hemma hos en föredetting som hon nyss hade stiftat bekantskap med.
I den brittiska serien får Lana Clarkson upprättelse, och vi påminns om att Spector vid många tillfällen hade viftat med vapen, mer eller mindre dyngrak, när hans gäster ville tacka för sig och tänka på refrängen.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Med filmen och serien i färskt minne tänker jag på något som David Mamet lyfter fram i sin pjäs Race (2009): att i amerikanska rättssalar är det ovidkommande huruvida den åtalade är skyldig eller inte. Det handlar bara om att skapa en berättelse om det påstådda brottet som gör intryck på juryn som ska fälla avgörandet.
Den starkaste berättelsen vinner, kort sagt. Berättelsen som trycker på de rätta knapparna. Inte så konstigt då att rättegångssituationen har en sån dragningskraft på en dramatiker.
Samma gäller filmen och tv-serien om Phil Spector. De starkaste scenerna kommer aldrig att lämna mig. Huruvida de är Mamets fiktiva, eller tv-seriens dokumentära, spelar mindre roll. Vilket kan tjäna som ett inspel på Peter Englunds resonemang.
Journalist och författare.