Tisdagskväll i Sälen och avslutningsmiddag vid rikskonferensen med Folk och försvar. Justitieminister Gunnar Strömmer håller tacktal i högfjällshotellets vinterträdgård och tar rummet med storm med hjälp av en fin mix av Sälenminnen, humor och självdistans.

Hans formella konferensanförande tidigare under dagen var desto allvarligare. Strömmer inledde med att konstatera att över 60 männi­skor fallit offer för dödsskjutningar i Sverige under 2022 – ett dystert rekord – och ställde det i skarp kontrast till Norges fyra, Danmarks fyra och Finlands två skjutvapendöda. Så fortsatte han:

Det är helt avgörande att vi inte tillåter oss ­själva att trubbas av eller ge upp. Vi är i ett läge, tror jag, när vi hela tiden måste påminna oss om vad som är rimligt och godtagbart. Och drygt en dödlig skjutning i veckan är inte det.

Vi talar om en brottslighet som är systemhotande. Den är förstås förödande för brottsoffren och deras anhöriga. Men den underminerar också rättstryggheten för allmänheten, och hotar i förlängningen det fria och öppna samhället.

Den som riskerar att träffas av förlupna kulor utanför McDonald’s är inte säker. Den som bor i en trappuppgång där det detonerar en bomb är inte säker. Den som inte vågar gå ut på kvällen i sitt eget bostadsområde är inte säker.

att möta problemen beskrevs som en nyckeluppgift för hela samhället. Det krävs nya grepp för att få till ”en helt annan samlad systemkraft” än hittills.

Några dagar senare skrev sociologen Roland Paulsen (DN Kultur 11/1) att dödsskjutningarna får orimligt mycket uppmärksamhet och hävdade att det är följden av en manipulativ kampanj från högern (dit han för övrigt räknar även Socialdemokraterna). Artikeln har goda förutsättningar att bli en minor classic, fast näppeligen på det sätt som Paulsen har tänkt sig: inte som avslöjande upplysningsgärning utan som praktexempel på rasande protestskri från en krets som till sist alldeles har tappat greppet över dagordningen.

Eja, toge en reporter med sig texten till en våldsdrabbad förort och ställde frågan till dem som bor där: ”Regeringens kriminalpolitik ger högsta prioritet åt att få stopp på skjutande och sprängningar. Ser du det som uttryck för ­konservativ manipulation?” Det skulle inte förvåna mig om det blev ganska glest mellan ja-svaren. Fast det kanske inte skulle förvåna Paulsen heller: Vad annat kan man vänta sig från grundlurade människor?

Å andra sidan skulle det inte heller förvåna mig ifall de tillfrågade ställde sig skeptiska även till sittande regering. Besked om att brottsligheten ska tuktas har duggat tätt så länge utan att man har kunnat se resultat. Trots stora satsningar på Polisen förblir andelen uppklarade gängbrott förfärande liten och det redovisas över lag färre ärenden från Polisen till Åklagarmyndigheten. Inte bara skjutvapenmorden utan också sprängningarna ökade i antal under 2022. Tidigt samma dag som jag skriver dessa rader utsattes för övrigt ett bostadshus på Södermalm i centrala Stockholm för ett sprängdåd. Vissa områden är förstås mer utsatta än andra, men ska man hitta ett verkligt ”tryggt rum” undan gängvåldet får man numera bege sig till Gotska Sandön eller Sarek.

Har då strömmer och Tidöpartierna något att komma med som ger hopp om förändring? Ja, de tänker i alla fall ge rättsapparaten en uppsättning nya verktyg: avlyssning av kriminella gäng redan vid misstanke, bättre möjlighet att konfiskera brottsvinster, anonyma vittnen, visitationszoner, rejäl begränsning av sekretessen myndigheter emellan så att viktig information lätt kan delas, fyrfaldigande av Polisens fasta kamera­övervakning. Allt ska beredas enligt konstens alla regler, men de första förändringarna bör kunna komma på plats under första halvåret 2023.

Angeläget var även beskedet att förväntningarna höjs på Polisen. ”I Sälen skruvade rege­ringen åt tumskruvarna ett par varv”, skriver den garvade reportern Jonas Gummesson i en kommentar (www.gummesson.se). Så skulle förstås inte Strömmer formulera sig. Men när han i talet sade att det med alla de nya resurserna naturligtvis följer ”berättigade förväntningar från medborgarna på resultat och leverans” betyder det ungefär samma sak. I regleringsbrevet för 2023 får också Polisen i uppdrag att snabbt vässa sin operativa förmåga: en första återrapportering till rege­ringen ska ske redan i april. Nu gäller det att leverera.

Gott så. Men nya instruktioner och verktyg till trots står ett besvärande faktum kvar i vägen för rejäla framgångar i arbetet mot just skjutvapenvåldet. Det kan sammanfattas i två korta ­meningar. Lejonparten av förövarna är under 18 år. Förövare under 18 år får mycket stora straffrabatter. Maxstraffet är fyra års sluten ungdomsvård. För­övare under 15 år kan inte dömas för brott överhuvudtaget. Och en 14-åring som utrustas med automatvapen och får betalt för att meja ned en person – ja, eller en hel familj – går helt fri från straff. Det allmänna har inget mer avskräckande än stöd och vård att komma med. Att rekrytera mycket unga pojkar som mulor och torpeder blir mot denna bakgrund ytterst attraktivt för dem som håller i de kriminella trådarna.

Lagen betraktar fortsatt unga brottslingar som vilsekomna lamm som inget hellre önskar sig än att komma tillbaka till flocken. Små vänliga vinkar är då vad som behövs. Insatser i social­tjänsten ska vara så litet ingripande som möjligt och blir det fråga om straff ska de vara så korta det någonsin går. Gång efter annan läser man om unga brottslingar som har straffregister långa som önskelistorna i Tomtens verkstad: det allmänna behandlar dem oändligt mycket mildare än de själva har behandlat sina offer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det offentliga har hittills värjt sig till det yttersta inför att erkänna att 16-åringar kan vara vaneförbrytare med stor aptit på pengar, lyx och droger men föga intresse för att studera, ta examen, få ett jobb och stiga upp tidigt om morgnarna. Och när det väl har gått så långt är det skrämmande ofta för sent. ”Tyvärr har vi alldeles för länge vetat att de insatser som socialtjänsten erbjuder sällan gör någon skillnad när unga redan börjat identifiera sig som kriminella”, som polismästare Carin Götblad säger till DN (16/1). I Sälen höll författaren och juristen Evin Cetin en svidande straffpredikan på samma tema: Varför har allting dröjt så länge!?

Justitieministern har öppnat för mer realistisk politik: tidigare och mindre valfria insatser från socialtjänsten i syfte att hålla unga borta från brott, speciella ungdomsfängelser för dem som redan hunnit begå grova brott. Men även strafftider och regler om straffmyndighet behöver anpassas till ett nytt och bistert läge. Kärvheten rimmar kanske inte helt med Strömmers ljusa kynne, men vapenvåldets mörker måste kuvas.

*

Det gläder mig mycket att kunna hälsa Katarina Barrling välkommen som ny fast krönikör i Axess. Hennes observationer och reflexioner återfinns från och med detta nummer på sidan 98. Bengt Ohlsson flyttar till sidan 71 där han kommer att rikta sitt skarpa sökarljus mot kulturyttringar av mer eller mindre aktuell art.