Berlins nygamla slott
I hjärtat av Berlins gamla centrum, med Museumsön i fonden och domen och operan som anspråksfulla grannar, har på en förvånansvärt kort tid en nästan 200 meter lång koloss i betong vuxit upp ur jorden. I området råder det en febril verksamhet med flera parallellt pågående byggprojekt och borrande för en sedan snart hundra år försenad tunnelbanelinje. Det som nu, 25 år efter den tyska återföreningen och 70 år efter slutet av andra världskriget, rest sig i detta virrvarr är murarna till Berlins stadsslott; en gång i tiden Preussens hjärtpunkt med barockfasad och wilhelminsk kupol som nu åter ska trona vid floden Spree.
Ett slott för det nya Berlin, staden där världens ledare flockas när man vill tala med Europa. En huvudstad för det nya återförenade Tyskland, landet som är Europas oomtvistade ekonomiska motor och vars förbundskansler Angela Merkel har blivit en självklar ledare för Europas krishantering. Inget beslut av vikt kan tas i Europa utan att få godkännande från Berlin, och det är i Berlin som lösningar för Europas kriser utmejslas och ofta till sist avgörs. Varför vill man bygga ett nygammalt slott i maktens centrum?
Det ursprungliga slottets historia som säte för Preussens och Tysklands monarker slutade när det kejserliga Tyskland kollapsade i första världskrigets slutskede och revolutionsledaren Karl Liebknecht utropade den tyska socialistiska republiken från en av slottets balkonger. Den väldiga barockbyggnaden med medeltida ursprung fungerade som ett museum under Weimarrepubliken och brändes ut under en amerikansk bombräd 1945. Fasaden stod kvar efter krigets slut, men hamnade i den sovjetiska ockupationszonen och sprängdes 1950 av det nygrundade DDR. Istället blev platsen tom under 25 år tills arbetarstatens palats, Palast der Republik, med en front av bruntonat glas invigdes 1976.
Drygt tio år senare var det slut med denna stat och dess palats visade sig vara fullt med asbest och fick stängas och stod under många år tomt som ett bevis på den kommunistiska utopins misslyckande. År 2006 jämnades den sorgliga resten med marken och istället blev det en gräsmatta där människor kunde ha picknick eller spela fotboll tills spadarna sattes i jorden för slottsbygget 2013. Nu står betongskelettet klart och i juni ska det bli taklagsfest.
I Berlins mörka 1900-talshistoria har arkitekturen fyllt en viktig funktion som maktdemonstration. För nazisterna blev arkitekturen en del i propagandan med hakkors, örnar, atleter och slutna fasader. Hitlers egna arkitektdrömmar förverkligades under hans protegé Albert Speer, men kriget satte stopp för planerna att omgestalta hela Berlins centrum till ”Germania”, den tänkta huvudstaden för nazisternas tusenåriga rike. Även DDR-diktaturen ville sätta sitt märke på Berlins gamla centrum genom praktboulevarden Stalinallee med hus i rysk neoklassisk stil och vid Alexanderplatz växte ett modernistiskt centrum fram i slutet av 1960-talet med det mäktiga tv-tornet som symbol för arbetarstatens överlägsenhet mot det kapitalistiska väst.
I det återförenade Tyskland kom arkitekturens symbolik att diskuteras när byggnader som konstruerats för de nazistiska och kommunistiska diktaturerna nu skulle husera det demokratiska Tysklands ministerier. Även det under förbundskansler Helmut Kohl konceptuerade Bundeskanzleramt sågs av många som en överdimensionerad symbolbyggnad. Ironiskt nog blev det Gerhard Schröder som fick flytta in då Kohl förlorade valet 1998. I övrigt präglades det explosionsartade byggandet i det från krig och delning sargade Berlin av framtidstro, lekfullhet och respekt för historien. Stjärnarkitekter från hela världen fick under 1900-talets sista decennium möjlighet att sätta sin prägel på staden.
Det imposanta riksdagshuset från 1800-talets slut blev åter säte för förbundsdagen, men fick en ny elegans med glaskupol av Norman Foster. Daniel Libeskinds Judiska museum hyllades världen över som ett arkitektoniskt mästerverk som på ett respektfullt sätt hanterade det mörkaste kapitlet i den tyska historien.
I efterdyningarna av murens fall kom också frågan om ett möjligt återuppförande av stadsslottet upp i den offentliga diskussionen. Det var ett initiativ från engagerade medborgare som bildade en ideell förening för att främja återuppbygganden av slottet. Det fanns flera strömningar i denna rörelse, allt från vurm över det preussiska till en vilja att knyta ihop Berlins gamla centrum och läka de sår som bombningarna och delningen medfört och sudda ut några av spåren av DDR-diktaturen.
Många, framför allt de som levt i öst, ville dock behålla Palast der Republik, och frågan debatterades livligt och emotionellt under tolv år tills den tyska förbundsdagen med 2/3 majoritet år 2002 beslutade att rekonstruera slottet genom att finansiera en modern byggnad, som till sitt yttre skulle se ut som det gamla slottet med en återskapad barockfasad. I den italienska arkitektens Franco Stellas vinnande förslag får dock byggnaden som ska kallas ”Humboldtforum” ett modernt innanmäte och en helt ny fasad mot baksidan vid Spree.
Den tyska staten finansierar nybygget; kostnaden på 80 miljoner euro för barockfasaden och 25 miljoner för en replika av sen wilhelminska kupolen måste dock komma från privata medel. Vem som helst kan bidra till slottet genom att finansiera en speciell del av fasaden beroende på betalningsförmåga och vilja. För ett par euro kan den intresserade inhandla en fin katalog med bilder, prisuppgifter och information om de olika fasaddelar man kan bidra till. Ett litet lejonhuvud i sten kostar exempelvis 2 500 euro, men det gäller att slå till snabbt för det finns bara 17 av ursprungligen 239 kvar att finansiera. Till sommaren ska dekorationen av bottenvåningen börja och sedan ska fasaden växa upp våning för våning. Än så länge har bidrag på knappt 50 av de nödvändiga 80 miljonerna euro flutit in, men slottsvännerna hoppas på att intresset för att bidra ökar när folk märker att byggnaden faktiskt står och barockfasaden så sakteligen börjar bekläda de trista betongväggarna.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
”Humboldtforum” ska öppna sina portar först om ett par år, men när byggnaden nu tar sin plats mitt i Berlin har en debatt om vad den egentligen ska innehålla tagit fart. Enligt utrikesminister Frank-Walter Steinmeier ska ”Humboldtforum” bli en unik plats för kulturellt och vetenskapligt utbyte. Planen är att en viktig del av innanmätet ska utgöras av ”Agora”, en mötesplats för världens kulturer med konferenser och utställningsrum. Byggnaden ska också husera det etnografiska museets samlingar, och nyligen proklamerade Berlins nye borgmästare Michael Müller att den del av slottet som staden Berlin förfogar över ska användas för en utställning om Berlin och hur staden påverkat världen på gott och ont. Kritikerna menar dock att Müllers idé bara blir provinsiell propaganda medan andra röster säger att det blir det enda substantiella innehållet i ett annars konturlöst projekt. En fortsatt livlig diskussion efter 25 år således.
Trots sin storlek är det svårt att se det nygamla slottet som en maktdemonstration eller en symbol för det nya mäktiga Tyskland, snarare visar slottets innehåll och tillkomstsätt på livskraften i den tyska demokratin och debatten. Att Berlin nu har blivit något av maktens centrum i Europa är inte populärt på alla håll, men heller inte något som tyskarna själva egentligen har strävat efter. Angela Merkel, som själv lever ett tillbakadraget liv i ett anspråkslöst flerfamiljehus inte långt från slottsbygget, personifierar detta tvekande tyska förhållningssätt till europeiskt ledarskap och är omåttligt populär, åtminstone på hemmaplan.
Kanske kommer det återuppbyggda slottet att stråla i all sin glans om ett par år eller så räcker inte medborgarnas bidrag till att färdigställa barockfasaden och då kanske de övre etagen blir i enklare utformning. I vilket fall som helst börjar en slottsliknande byggnad ta skepnad mitt i Berlin, inte som en symbol för makt utan en byggnad med tradition och modernitet vars slutliga utformning är osäker och vars funktion fortfarande debatteras. En passande symbol för den stad som idag skulle kunna kallas Europas centrum.