Nu har ett tankeväckande och stimulerande inlägg kommit från statsvetarprofessorn Leif Lewin, Ödesåret 1809. Hur Sveriges historia kunde ha blivit annorlunda.

Finns det vid sidan av den historia som faktiskt äger rum, det förlopp som källorna bär vittnesbörd om, också en historia om det som kunde ha blivit annorlunda? Lewin svarar jakande. Det finns alltid alternativ, slår han fast, åberopande Henry Kissinger. I livet, i politiken, i historievetenskapen.

”Ur en geopolitisk synpunkt var både förlusten av Finland och förvärvet av Norge till fördel för Sverige.”

Och nog har han rätt i det. Det är nästan omöjligt att tänka sig en historisk berättelse som inte får sin karaktär genom denna skugga av alternativ. Hayden V White hävdade en gång i sin Meta­history att det är historieberättandets estetik och retorik, inte fakta, som bestämmer vilken framställning som kommer till stånd. Man kunde också vända på steken och säga att det är vilken historiemetafysik man utgår från som bestämmer historieberättandets estetik och retorik. Tror historikern att kausal nödvändighet är det bestämmande så uppstår en naturalistisk roman. Är han/hon fatalist skrivs ett ödesdrama. Tror historikern på försynen blir det en smula söndagsskoleberättelse av det hela. Tron att det är tillfälligheterna som styr ger upphov till en komedi av förvecklingar eller kanske en svart fars. Den historiska ontologin bestämmer den litterära formen. Oromantisk vetenskapstro, dov fatalism, förnöjsam gudstro, oduperad hänvisning till tärningskastets utslag, detta ger upphov till olika sätt att skriva, till olika former av berättarteknik, till tragedi, komedi, fars eller pastoral.

Till vardags tror vi att framtiden är öppen, att det är möjligt att välja mellan olika alternativ, att det finns rationella och mindre rationella beslut, mer moraliskt godtagbara och mindre moraliskt godtagbara. All politik och därmed all statskunskap, alla ekonomiska beslut och därmed all nationalekonomi, all moral och all moralfilosofi vilar på dessa visserligen på många sätt vanskliga antaganden om en öppen framtid.

Lewin väljer som sitt illustrerande exempel de ödesdigra åren 1809–1810 i Sveriges historia. Då anfölls Sverige av Ryssland. Då förlorades Finland. Då genomfördes en statskupp som avsatte Gustav IV Adolf. Då infördes en ny svensk författning. Då valdes Karl Johan Bernadotte till svensk kronprins med planer på att lägga om svensk politik med erövring av Norge som målsättning.

Jag kan inte gå in på allt som Lewin har att säga om detta och om de dramatiska alternativa möjligheter, bland dem Sveriges undergång, som stod öppna. Jag nöjer mig med hans resonemang om Bernadotte som Sveriges räddare: ”Min kandidat är … Bernadotte. I verkligheten kom Bernadotte mycket riktigt att bli ’fäderneslandets räddare’. Men mitt förslag är alltså att han borde ha blivit det tidigare.”

Om han hade blivit kronprins en smula tidigare – istället för den där kronprinsen som trillade av hästen vid Kvidinge – kunde Karl Johan kanske, menar Lewin, i samarbete med Napoleon­ ha förhindrat den ryska erövringen av Finland. Sverige hade kunnat behålla Finland i Leif Lewins lyckliga kontrafaktiska scenario. Fransmannen med de blixtrande svarta ögonen och den geopolitiska blicken kunde ha gjort det! Kunde han dessutom i detta fall ha tagit Norge? Det verkar en smula mycket begärt.

Tillräckligt med räddningen av Finland, kan man tycka. Men ur en geopolitisk synpunkt var både förlusten av Finland och förvärvet av Norge till fördel för Sverige. Vi blev av med en lång landgräns mot arvfienden Ryssland och med en lång landgräns mot ett med arvfienden Danmark förenat Norge. Därför har det varit fred i över 200 år. Sett strikt ur denna synvinkel var det kanske bäst som skedde.