”och barn med djupa, ovetande ögon / blir vuxna, dör, och alla går att sköta / sitt eget längs med sina egna vägar. // Och beska frukter mognar och blir söta / och faller sedan ner när det är natt / som döda fåglar och förtärs av röta.”

Det skulle förvisso dröja ytterligare två decennier innan första världskriget lade den gamla världen i grus och aska. Men känslan för det blaserade, nervösa, melankoliska – det som har benämnts fin de siècle – var redan märkbar hos den österrikiske diktaren Hugo von Hofmannsthal (1874–1929), som klart förstod att samtiden utgjorde början på ett omskakande övergångsskede. Döden och rötan i hans ovannämnda nyckeldikt – den på terziner skrivna ”Balladen om det yttre livet” – bekräftar den jag- och världsförlust som grep omkring sig bland de vittra medlemmarna i den legendariska litterära gruppen Jung-Wien kring förra sekelskiftet.

”Vi får närmare 200 sidor förnämlig sekelskifteslyrik i en litterärt och formgivningsmässigt smakfull förpackning.”

Redan som tonåring tillhörde underbarnet Hofmannsthal det ledande skiktet bland huvudstadens diktarbohemer. Med sin lyriska, symbolistiska poesi och nyromantiska livshållning har han kommit att förkroppsliga den elegiskt aristokratiska mentalitet inom konsten och litteraturen som innefattade den vid tiden utbredda esteticismen. Att både Hofmannsthal och jämngamla Rainer Maria Rilke – två visionära diktare med undergångsladdat krismedvetande – kom att påverkas hårt av det uråldriga huset Habsburgs plötsliga fall, är hur som helst omöjligt att bortse från vid betraktandet av deras respektive litterära gärning. Likt en Arthur Rimbaud slutade dock Hofmannsthal att skriva poesi redan vid 25-årsåldern, för att därefter arbeta i andra genrer, inte minst med dramatiska texter. Numera är han väl mest känd för sina libretton till en rad operor och tonsättningar av Richard Strauss; omarbetade tragedier, komedier och berättelser som ännu spelas och sjungs på världens alla operahus: Elektra, Rosenkavaljeren, Ariadne på Naxos, Kvinnan utan skugga …

Med hänsyn till Hofmannsthals väldiga inflytande på samtid och eftervärld är det en smula märkligt att hans dikter inte har getts ut i bokform på svenska förrän nu, närmare 100 år efter hans död. Litteraturvetaren, författaren och översättaren Axel Englund har nu rått bot på bristen genom att i en fyllig och vackert formgiven utgåva – Dikter (Ellerströms) – presentera sina tolkningar av samtliga dikter som Hofmannsthal själv publicerade under sin livstid. Vi får närmare 200 sidor förnämlig sekelskifteslyrik i en litterärt och formgivningsmässigt smakfull förpackning. Med de tyska originalen som parallelltext varvas här expansionslyriska poem på vers med dramatiska dialoger, prosapoetiska stycken och minnesdikter. Här fastnar man inte minst för dialogstycket ”Idyll” (1893) – en lyrisk scen som kretsar runt ett av författarskapets ledmotiv: det konkreta livets sinnliga manifestationer kontra drömmarnas estetiska och mytiska fantasivärldar.

Det är aldrig helt lätt att vänja ögat, örat och tanken vid lyriktolkningar när originalversionerna sedan länge har etsat sig fast. I Englunds översättningar kan man på sina håll förvisso märka en och annan lätt prosaisk­ omformulering av Hofmannsthals ibland mer alluderande bilder. Vilket helt enkelt kan ha att göra med att ordens konnotationer och inbyggda tankeanknytningar hos de separata språken är mer eller mindre oöversättliga.

I det fylliga och initierade efterordet tar Englund själv upp den grannlaga uppgiften att översätta den formbundna poesin. En och annan kompromiss i rimflätningarna eller egna nödtvungna radbrytningar för att få rim och meningsbyggnad att överensstämma är oundvikligt. Att Englund försöker lägga sig ”nära de tonfall jag tycker mig höra i originalen” är ju det allra viktigaste, och här visar han som regel mästarklass. I såväl kommentarerna som i efterordet präglas hans ingång till och presentation av Hofmanns­thals enskilda verk av både djupsinne, litterär klarsyn och träffsäker intuition. Denna grundliga förståelse för diktarens bärande motiv och teman genomsyrar obestridligen också Englunds tolkningar, och nog hör man Hofmannsthals svärmande stämma mellan raderna också på det svenska tungomålet!