De lärda verken har en särskild ställning i svensk offentlighet. Det är myndigheter som till stor del sysslar med att vårda och ta fram kunskap för hela samhällets räkning.

När arkeologen Birger Nerman skrev bekymrat om de lärda verken i Svensk Tidskrift 1962 var han generös i sin definition. Han tog med tekniskt och naturvetenskapligt inriktade institutioner som Försvarets forskningsanstalt, Natur­historiska riksmuseet och Sveriges geologiska undersökning. Det har fog för sig, men Nerman övergick sedan till det som blivit den gängse användningen av begreppet: de humanistiska lärda verken – mu­seerna, arkiven och biblioteken. Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer hör idag till de viktigaste.

”Författarna vrider och vänder på materialet och får fram nya, spännande perspektiv på det som hände 1523 och år­tiondena därefter.”

Var och en som fördjupat sig i humaniora är medveten om de lärda verkens betydelse. De har anställt rader av framstående forskare som utfört en stor del av sin vetenskapliga gärning i verkens hägn. Närheten till källorna och artefakterna har befruktat centrala frågeställningar.

När jag försökte tränga in i litteraturen kring Axel Oxenstierna upptäckte jag att många verk hade författats av hängivna arkivarier. I slutskedet fick jag oskattbar hjälp av arkivrådet Helmut Backhaus, ansvarig för Riksarkivets Oxenstierna­projekt och den som bäst behärskar den väldiga samlingen brev och skrifter till och från kanslern.

Redan för drygt sextio år sedan var Nerman bekymrad över forskningens ställning vid verken. ”Inga lärda på lärda verk”, konstaterade Anders Björnsson i Axess nr 4/2008. Han varnade för att kunskapsuppbyggnaden hämmas när verken får chefer utan ämneskunskaper.

Desto mer välkommen är därför Riksarkivets senaste årsbok, Sverige 1523. Fram träder det lärda verket när det är som bäst: med all den kunskap som medarbetarna och deras kolleger vid akademien kan ösa ur arkivets material. De fördjupar och nyanserar förståelsen av Gustav Vasa och hans tid. Av allt jubileumsståhej är det nog årsboken det som kommer att ha störst bestående värde.

Redaktören Claes Gejrot har hållit samman den breda genomgången av olika aspekter. Författarna vrider och vänder på materialet och får fram nya, spännande perspektiv på det som hände 1523 och år­tiondena därefter.

Olle Ferm reder ut det som är firandets föremål, ”Kungavalet i Strängnäs”. Som han tolkar materialet ville Gustav visserligen bli kung, men knappast redan då. Huvudsyftet med herremötet var att ta ställning till Lübecks krav på privilegier för sin handel med Sverige. Kunga­valet var varken förutskickat eller förberett, utan improviserades fram.

Det var lybeckarna som drev fram det. I Danmark hade hertig Fredrik hyllats som kung den 26 mars 1523, och i april gav Kristian II upp och gick i landsflykt. Fredrik vände sig till Lübeck och begärde deras stöd för att återupprätta Kalmarunionen. De lybska sändebuden förklarade i Strängnäs att staden stått emot – men antydde att saken kunde omprövas, om förhandlingarna gick dem emot.

Då blev kungavalet ett sätt att definitivt bryta unionen och stärka Gustavs auktoritet som hansestadens motpart. I diskussionerna före valet påtalade han sin ringa börd. Olle Ferm tolkar det som ett taktiskt drag: ingen skulle efteråt kunna klandra valet av den anledningen. När valet bekräftades i kyrkan gick de lybska sändebuden bredvid Gustav i processionen: därmed bekräftades valet gentemot danskarna.

Men Kristian II var inte ur leken. Med sitt följe begav han sig via Tyskland till Nederländerna, där hans drottnings faster Margareta var regent och ståthållare. Han vädjade om hennes och sin svåger Karl V:s hjälp att återta sina kungariken. Men det skulle dröja till efter Margaretas död 1530, innan Kristian kunde segla mot Norge och Danmark.

Varför dröjde släktingarnas stöd? I ”Saltet på mitt bord” analyserar Jan Mispelaere Margaretas manövrer. Kristian ville utrusta kapare för att störa handeln på Östersjön. För Margareta var Nederländernas handel viktigare än Kristians vendetta mot Fredrik och Gustav, och därför förhalade hon frågan. Inte ens kejsarens tillstånd räckte – så länge det inte var Karls uttryckliga befallning gav Margareta inte med sig. ”Hennes envisa vägran att ge efter för Kristians tryck och hennes synnerligen aktiva roll i utrikespolitiken har i mångt och mycket bidragit till att den svenska kungen kunde sitta kvar”, konstaterar Mispelaere.

Flera uppsatser handlar om språken på Gustavs tid. Peter Ståhl skriver om latinets ställning vid övergången från medeltid till äldre Vasatid, Ingela Hedström tar upp utvecklingen från forn- till nysvens­ka, Stefan Mähl behandlar tyskan i Stockholm och Oliver Blomqvist skriver om finnar och finskan vid denna tid.

Magnus Erikssons landslag stadgade omkring 1350 att kungens, lagmännens och häradshövdingarnas brev skulle utfärdas på svenska. Det ledde till att latinets användes allt mindre som administrativt språk och det var inget unikt för Sverige. Men latinet användes fortfarande i kyrkliga sammanhang och i internationell brevväxling.

Det var också skolväsendets språk, något som Gustav hade fått pröva på. Enligt en klassisk anekdot gick latintragglandet inte bättre för honom än att han fick stryk av den danske skolmästaren herr Ivar i Uppsala trivialskola. Den unge adelsmannen ska då ha ränt sin dolk genom boken och vräkt ur sig: ”Jag tör gifwa digh och din schola tusende [djävlar]!” Men i originalversionen fick läraren sista ordet, påpekar Roger Axelsson i sitt bidrag ”Frälsemannen”. Nobilium nati nolunt aliquid pati – frälsets söner står inte ut med någonting.

De lybska sändebuden till Strängnäs talade medellågtyska, och det var många svenskar bekanta med. I ett par hundra år hade lågtyskan varit ett av språken i Stockholm. Stefan Mähl visar i ”Bruket av tyska i Stockholm under Gustav Vasas tid” hur svenskar och tyskar ofta talade sina respektive modersmål när de hade med varandra att göra – mer olika var inte språken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men det skulle förändras med reformationen. Luthers språk var högtyska, och hans texter måste översättas till lågtyska för att bli förstådda i norr. I Stockholms tänkeböcker dominerar lågtyskan under 1400-talet, men mot slutet av 1500-talet har högtyskan tagit över.

Även svenskan förändrades, visar Ingela Hedström i ”Från forn till ny. Svenskan under 1520-talet”. Hon beskriver ”den stora katastrofen” 1450, när fornsvenskans fyra kasus i nominalböjningen nästan helt försvann. Det började i Stockholm och Kalmar, kanske på grund av lågtyskans inflytande i de två köpstäderna. På 1500-talet hade förändringen slagit igenom, så att vi fick dagens system med två kasus: grundformen och genitiv.

Bokstäverna ä och ö, som skrivits æ och ø under medeltiden, närmade sig sin moderna form i den första tryckta boken på svenska, Aff dyäffwlsens frästilse (1495), där de skrevs som a och o med en prick över. Gustav Vasa bedrev också politik genom språket – Hedström citerar ett brev där han 1530 förmanar fogden Lasse Bröms att skriva ”jag”, inte ”jeg” – rågången mot danskan var viktig att markera.

Det språk som hade den största nyttan av reformationen var finskan. ”Fins­ka språket förblev under hela den medeltida perioden främst ett muntligt uttrycksmedel”, förklarar Oliver Blomqvist. Viktiga kyrkliga formulär har antagligen funnits på finska redan på 1400-talet, även om de inte bevarats, men det var med reformationen som finskan fick sitt skriftspråk. Den unge djäknen Mikael Olofsson, som tog sig namnet Agricola, banade väg med sin abc-bok 1543, den första boken som trycktes på finska. Än mer betydelsefull blev hans översättning av Nya Testamentet, som gavs ut 1548.

Egentligen borde de lärda verken stå starkare än någonsin. Många fler disputerar idag än för 50 år sedan. Det borde göra det lättare att hitta vetenskapligt meriterade medarbetare. Men alltför ofta kommer kulturarvets myndigheter på mellanhand när budgetarna görs upp.

Sverige 1523 är ett ymnighetshorn – här finns essäer om bland annat mat och dryck, kyrkornas silver, syfilis och andra sjukdomar. Årsboken borde vara en nyttig påminnelse om hur mycket arkiven, biblioteken och museerna har att ge – om de får de resurser och det folk de behöver.