Strax innan jag ska ge mig av läser jag att Robert M Pirsig tagit ner skylten. Jag plockar fram Zen och konsten att sköta en motorcykel, kultboken från den romantiska vänsterismens och det flummiga teknikföraktets 1970-tal. Mitt gamla pocketex trillar isär när jag öppnar. Det är nästan 40 år sedan senast. Den gjorde stort intryck då. Sidorna är fyllda av markeringar, förstrykningar och små förnumstiga kommentarer.

Pirsig försökte visa att ande och materia inte står i motsats till varandra. Därmed tog han sig an inte bara den teknikfientliga tidsandan utan också den bodelning mellan kropp och själ som präglat västerländskt tänkande sedan Platon och Aristoteles.

”Buddha, den högste guden, kan trivas lika bra i strömkretsarna i en dator eller i en växellåda som på toppen av ett berg eller bland kronbladen i en blomma”, skrev den buddistiskt influerade Pirsig, som kommentar till sin reskamrat Johns vägran att lära sig att meka sin BMW R 60.

Zen och konsten att sköta en motorcykel är en filosofisk berättelse inramad av en mc-färd över Amerika. Själv står jag just i begrepp att genomkorsa det buddistiska Bhutan på mc. Den slump som fick Pirsigs död att sammanfalla med min avresa skapar en passande ouvertyr till denna reseberättelse från Bhutan, Himalayas glömda land, som titeln löd på en annan bok jag läste vid den här tiden.

Författaren hette Michel Peissel, en, nu i likhet med Pirsig död, fransk äventyrare och Himalayaspecialist. I slutet av 1960-talet lyckades han ta sig in i Bhutan. Det var en avsevärd prestation, både för att resor dit, vid den tiden, krävde en kunglig inbjudan, vilket Peissel saknade, och med tanke på landets då rudimentära infrastruktur.

Jag läste Peissel tillsammans med en stor mängd annan litteratur om den indiska subkontinenten inför en halvårslång hippieresa i mitten av 1970-talet. Peissels bok gjorde detta isolerade Shangri-la-rike till mitt favoritmål, men blev det enda land dit jag inte tog mig. Min förbindelse med rikets härskarfamilj var inte sådan att jag kunde påräkna personlig inbjudan.

Det dröjde mer än 40 år, till 2017, innan Bhutan öppnade sig för mig. Och det berodde inte på en avsevärd förbättring i mina och monarkens relationer utan på att landet sedermera modifierat sina visumkrav. Det behövs inte längre kunglig invit. Det räcker med en fet bunt pengar. Det hade inte hjälpt mig 1975, men gjorde det nu.

Det kommer många erbjudanden om researrangemang i min e-post. De går normalt i papperskorgen. Sällskapsresor är inte min grej. Men så dök ett undantag upp: Bhutan på motorcykel! Landet stod fortfarande på min lista över ännu ej besökta och det där med mc gav arrangemanget extra twist. En sällskapsresa för skinnknuttar, eller bikers som det heter i vår anglicistiska tid.

Jag strålade samman med mina medresenärer i på Indira Gandhi-flygplatsen i Delhi. Där noterade jag en synbart bister herre med grått hakskägg och mustasch. Han bar svart basebollkeps på sin kala hjässa och en svart mc-jacka med skräckinjagande emblem. Aha, tänkte jag, en president i lokala Bandidos.

Men det avslöjar bara hur fördomsfull och klichétänkande jag är. Ulf, som han heter, visade sig nämligen vara raka motsatsen; kyrkoherde i outletparadiset Gällstads församling, och den blonda spettan Carina på hans bönpall ledare i församlingens scoutverksamhet. Pirsig hade rätt. Gud kan bo i en hoj, eller i alla fall på den.

De övriga i sällskapet heter Johan, Sverre, Micke och Målle. Sverre är pensionerad taxi- och lastbilschaufför från Stockholms södra förorter, Johan fabrikör från Västergötland, Micke 53-årig tankbilschaufför från Karlstad och Målle är pensionerad vägingenjör från Göteborg vilket inte undgår någon trots att han nu bor i Östersund.

Han underhåller omgivningen med en aldrig sinande ström långsökta vitsar. Självklart drar han en om Bhutan och Propan. Namnet Bhutan har dock inget med naturgas att göra. Eventuellt kan namnet ha utvecklats från ordet Bootant, som på sanskrit betyder ”slutet på Tibet”, eller från ett liknande ord på sanskrit som betyder ”högt land”. Bhutaneserna själva använder dock en helt annan beteckning. De kallar Bhutan Druk yul – Åskdrakens land – och har gjort det sedan medeltiden.

Vår reseledare Vincent, är småländsk entreprenör i resebranschen. Han debuterade i Kina på 1970-talet, i den dåvarande maoistiska kamporganisationen Svensk-kinesiska vänskapsförbundet. Idag arrangerar han resor till många mål, bland annat till den lilla by i Ungern där han numera äger en vinkällare.

Tillsammans ska vi borda den tidiga morgonflighten till Paro, Bhutans enda internationella flygplats, och en av världens farligaste. Den ligger i en djup dalgång på drygt 2 000 meters höjd, omgiven av 5 000-meterstoppar. Inflygningen är kurvad och trafik bara tillåten när visuell start och landning är möjlig. Endast speciellt certifierade piloter flyger på Paro.

Någonstans halvvägs mellan Delhi och Paro avtecknar sig Everestmassivet på planets norra sida. Efter ett par timmars flygning kurvar vi oss ned mellan bergstopparna och landar helbrägda på Paros knappt två kilometer långa betongstrip. Terminalbyggnaden påminner om ett buddistiskt tempel. Bhutan känns svalt och paradisiskt efter Delhis 40-gradiga hetta och kaotiska folkvimmel.

När vi närmar oss tullfiltret får ett par av medresenärerna något spänt i blicken. Det är snusarna som stålsätter sig inför tullarnas befarade nyfikenhet på dosorna i deras väskor. Försäljning av tobaksprodukter är förbjuden i Bhutan sedan 2005 och den begränsade privatimport som tillåts är belagd med dyra avgifter. Men de kan snart slappna av igen. Ingen ber dem öppna väskorna.

Efter lunch gör vi en utflykt till några sevärdheter i grannskapet. Tanken är att vi ska bekanta oss med hojarna och vänstertrafiken innan vi nästa dag påbörjar vår 90-milafärd österut på vägar om vilka vi inte vet mer än att de oftast är smala och usla, på ena sidan begränsade av en brant bergvägg och på den andra av ett hisnande stup.

Vi får välja mellan två mc-typer, en tomatfärgad österrikisk terränghoj av märket KTM 640 Adventure och en klassisk svart Royal Enfield av indiskt fabrikat. Jag tog terränghojen för dess högre markfrigång, längre fjädringsvägar och större förmåga att svälja ojämnheter. Det har gått drygt 40 år sedan jag senast grenslade en mc men vanan sitter i. Det gör emellertid också en annan vana, förknippad med den trampcykel jag fraktar mig runt Stockholm på, vilket visar sig mindre lyckat. På cykeln sitter nämligen frambromshandtaget till vänster på styret och bakbromsen till höger. På mc:n sitter kopplingen till vänster och frambromsen till höger medan bakbromsen manövreras med höger fot. Gång på gång drar jag på ren reflex i kopplingen när jag ska bromsa.

Vi kör mot nordväst uppför Parodalen. Kurvorna följer på varandra. Det ligger en njutningsfull känsla av kontroll och harmoni i att lägga ned cykeln inför en kurva, resa upp den vid utgången för att genast luta över åt andra hållet; ett berusande samspel mellan kropp och redskap, lite som långa snabba carvingsvängar på en manchesterräfflad skidpist.

Efter någon mil gör vår bhutanske Road Captain halt och pekar mot andra sidan dalen. Dramatiskt belägen på några avsatser i en lodrät klippvägg syns en långsträckt vit byggnad med gyllene pagodtak i typisk tibetansk stil. Det är Bhutans mest kända: Taktshang Goemba – Tigergömslets kloster. Namnets ursprung finns i den osannolika religiösa mytbildning som utgör tidig bhutansk historia.

Berättelsens hjälte är den allestädes återkommande Guru Rinpoche – Ädle mästaren – en bhutansk Ansgarsfigur som introducerade buddismen här på 700-talet. Denne apostel härstammade från Swatdalen i det nuvarande Pakistan och sändes ut från Tibet.

Dagens Bhutan var länge en autonom del av Tibet vilket sätter sin prägel på landet. Kultur, arkitektur och det officiella språket har alla tibetansk förlaga. Den lamabuddistiska inriktning som praktiseras i Bhutan är i grunden densamma som i Tibet.

Till Guru Rinpoches särskilda förmågor hörde att bekämpa demoner och onda andar. Det gjorde han bland annat på den plats där Taktshang Goemba nu ligger. Enligt myten flög han dit på en flammande tiger. Därav klostrets namn.

Bhutan som egen statsbildning började ta form på 1600-talet med den höge tibetanske laman Ngawang Nangyal som statsbyggare. Han kom till Bhutan 1616, vid 23 års ålder, som flykting från sitt kloster i Tibet. Hans situation hade blivit prekär sedan han dragits in i en maktkamp med en annan tibetansk klosterfurste.

Enligt myterna bestämde han sig för att hellre fly än fäkta, sedan en gudom uppenbartat sig för honom i gestalt av en korp och kraxat åt honom att bege sig söderut till dagens Bhutan. Där lyckades han, tack vare nära släktskap med historiskt betydesefulla lamor, samt att han vid 12 års ålder förklarats vara en tidigare framstående lamas reinkarnation, etablera sig som regionens främste religiöse ledare under namnet Zhabdrung Rinpoche (Juvelen vid vars fötter man lägger sig platt).

Det gav honom i sin tur växande politisk makt som han nyttjade för att slå samman regionens lapptäcke av feodala klostervälden, till en mera sammanhållen stat. Det tog flera årtionden av diplomati och militära konfrontationer innan Rinpochens bhutanska rike slutgiltigt konsoliderades och erkändes av Tibet 1644.

Från Paro kör vi mot huvudstaden Thimpu. Det är en tungt trafikerad led och den första bilväg som byggdes i Bhutan. Den anlades av indiska ingenjörstrupper 1961, ett svindlande bygge som först kurvar fram genom världens mest monsundränkta djungel vid indiska gränsen, över höga pass och ständigt rashotade branter till den dalgång, 20 mil längre norrut, där Thimpu ligger.

Bygget initierades av Bhutans dåvarande premiärminister Jigme Palden Dorji på militärstrategisk grund. Under intryck av Kinas alltmer kvävande grepp om Tibet och av rädsla för att Bhutan skulle röna samma öde beslöt han att bjuda den moderna tekniken på detta lillfinger. Men moderniseringssträvandena stod honom dyrt. En armékorpral misstyckte och mördade honom 1964.

Bhutans kulturella och kommersiella utbyte med Tibet var i alla tider livligt men ströps av maoisterna 1953. Inga bilvägar förbinder Bhutan och Tibet, gränsdragningen är omstridd. Den lilla gränsöverskridande trafik som förekommer sker med lastdjur och består mest av smugglare.

Idag är Bhutans ekonomi istället helt beroende av Indien, som även sköter utrikespolitik och försvar. Huvuddelen av importen har indiskt ursprung och Indien köper det mesta av den el som produceras i Bhutans Indienbyggda vattenkraftverk. El svarar för 30 procent av exportintäkterna.

Vi kör i konvoj med vår Road Captain i täten och reseledaren Vincent som uppsamlande herde i kön; allra sist följebilen med mekaniker och lokal guide. Till mc-åkandets omhuldade myter hör frihetskänslan. Men när man krängt på sig ryggplatta och alla andra skydd, stängt in skallen i en tätsittande integralhjälm, dragit ned visiret och svetten börjar lacka, känner man sig ungefär lika fri som en Abu Ghraib-fånge.

Jag noterar att avbärarräcken inte prioriteras av det bhutanska trafiksäkerhetverket, om något sådant finns. Stupor och täta staket av böneflaggor tycks spela en huvudroll i sammanhanget. Som ett komplement finns på vägrenen också skyltar med käcka trafiksäkerhetssloganer typ: ”Don’t be hurried, you’ll get buried”, ”It’s not a rally, enjoy the valley”, ”Speed is a knife, that cut’s up life”, ”After whisky, driving is risky” och ”Speed thrills, but kills”.

När Michel Peissel nådde Thimpu för ett knappt halvsekel sedan bestod huvudstaden av en enda monumental byggnad, den stora dzongen, klosterborgen där landets kung, förvaltning och religiösa ledning alltjämt har säte. Den var i sig en liten stad med mer än 2 000 rum, 30 kapell, tre katedraler och 3 000 invånare. Idag är Thimpu en stad också i mer konventionell mening. Av Bhutans cirka 750 000 invånare bor omkring 130 000 i huvudstaden som brusar av trafik.

Thimpu blev huvudstad 1961 då vägen från indiska gränsen byggdes och landet sakta öppnade sig mot omvärlden. Tidigare hette huvudstaden Punaka, som alltjämt inte består av stort annat än dzongen. Punaka byggdes 1637 på uppdrag av Zhabdrung Rinpoche.

Den är inte störst i landet men kanske vackrast. Den ligger på näset mellan två sammanflytande älvar, i en subtropisk dalgång, nio serpentinkurviga mil nordost om Thimpu. Med sina vitmenade, inåtlutande väggar, mörka träsnidade överbyggnader, burspråk, pagodtak och sin placering invid älvstranden, omgiven av blommande lila jakarandaträd, är detta palats en fröjd för ögat.

På väg från Thimpu till Punaka passerar man det 3 100 meter höga Dochupasset. Där står 108 vackra stupor till minne av den bhutanska armens seger över indiska separatistrebeller i december 2003. De hade, under 1990-talet, upprättat illegala baser i sydöstra Bhutan. Därifrån gjorde de räder över gränsen in i den indiska delstaten Assam. Till slut tröttnade jätten i söder och bad Bhutan att rensa baserna.

Sedan Bhutans modernisering och öppningen mot omvärlden försiktigt inleddes, med vägbygget från indiska gränsen, för ett drygt halvsekel sedan har de västra och östra delarna av riket knutits samman med en vägförbindelse som löper från Paro till Trashigang. Man skulle kunna kalla den för The Trans Bhutan Highway. Fast mycket till highway är det inte.

Mestadels är det en kurvig remsa av ibland obefintlig asfalt, knappt bred nog för två lastbilar att mötas. Sedan en tid pågår breddning av vägen. Vissa bitar är klara och där är vägen jämn och nyasfalterad, även om den på några ställen delvis har rasat. Bhutans topografi är en mardröm för vägbyggare.

De bitar som är under arbete förvandlas till slipprig lervälling i regn och till dammiga öknar där torka råder. Både regn och damm tränger in i alla öppningar. Lervällingen ställer stora krav på balans och smeksam behandling av gashandtag och bromsreglage. Kyrkoherden lotsar skickligt sin Royal Enfield genom halkan och vattenpölarna.

Utmed vägarna står eländiga skjul av brädbitar, presenningar och korrugerad plåt. Där bor vägarbetarna. De flesta är fattiga indiska gästarbetare. Bhutaneser sitter hellre på kontor enligt vår guide. Bhutan är rikare än jättelandet i söder, och arbetslösheten blott 3,5 procent.

BNP per capita är cirka 25 000 kr mot Indiens cirka 14 000. Men Bhutan är inte främst känt för sin BNP-tillväxt utan för måttenheten bruttonationallycka (BNL). Termen myntades 1979 av landets dåvarande kung.

BNL mättes första gången 2010 och senast 2015, med en landsomfattande enkät riktad till knappt 9 000 personer över 15 års ålder. De fick svara på frågor om sin hälsa, hur regeringen sköter sig, hur de ser på miljön, sin levnadsstandard och ett 100-tal andra lyckorelaterade indikatorer. Enligt guiden tilltar Bhutans BNL.

Någonstans halvvägs under vår resa når vi staden Trongsa. Där finns en spektakulärt belägen klosterborg, som man först ser på långt håll över en djup dal, flera mil innan man når fram. På dzongens fasader klänger tjattrande apor.

En gång tog de sig in i dzongens datorcentral och förstörde utrustningen. Numera är byggnaden försedd med eltråd för att hindra inkräktarna, men aporna är sluga och lyckas ofta ändå.

Bhutan djurliv är rikt. Bortåt hälften av landets yta upptas av nationalparker och naturreservat. Där lever flera stora kattdjur som leopard, snöleopard och bengalisk tiger. Antalet tigrar ökar och antas nu uppgå till cirka trehundra. Men det enda vi ser av djurlivet är aporna samt några djurparksex av det sällsynta nationaldjuret taki, som enligt folktron skapades på 1600-talet av en hög lama med trolleri och benrester från ett skrovmål på ko och get. Möjligen för att takin ser så bisarr ut. Dess närmaste släkting är myskoxen.

Djurlivet är rikt också i samhällena. Där vimlar det av luggslitna och herrelösa byrackor. Folk föder dem i tron att när de dör så kommer hundarna att tända en lanterna i änden på sin svans och leda dem rätt i dödens mörker.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mellan Jakar och Mongar når vi resans högsta punkt, det 3 750 meter höga Trumshingpasset. Där gäckar molnen vårt hopp om att få en vy över Bhutans högsta berg, 7 570-meterstoppen Gangkhar Puensum. Den anses vara världens högsta obestigna berg, och kommer sannolikt att så förbli. Bergsbestigning är nämligen förbjudet i Bhutan sedan 2003.

Bakgrunden sägs vara en översvämningskatastrof som drabbade en närliggande dal efter ett misslyckat japanskt försök att nå toppen. Folk i Bhutan föreställde sig att katastrofen inte var en olycklig slump utan en hämnd utkrävd av de andeväsen som enligt folktron befolkar Himalayas höjder, för att de störts av japanerna. I Bhutan är politik och religiös vidskepelse oupplösligt sammantvinnade.

Landet har under större delen av sin existens varit en buddistisk munkregim. Makten utgick från klostren som valde en världslig härskare över riket för tre år i taget, kallad desi. Alla kloster ville ha sin egen desikandidat utsedd. I spåren följde ständiga maktkonflikter, och inbördesstrider.

De upphörde först 1907 då provinsguvernören i Trongsa, Ugyen Wangchuck, som redan de facto tillskansat sig den yttersta makten över riket, enhälligt utsågs till ärftlig monark av lamorna och styresmännen i landets olika stift. Som medregenter och rådgivare skulle han ha de främsta företrädarna för prästerskapet.

I slutet av 1990-talet inledde hans sonsonsson en demokratiseringsprocess som sedan dess förvandlat landet till en konstitutionell demokratisk monarki. Den nuvarande kungen, Jigme Khesar Namgyal Wangchuck, är 37 år och femte generationens monark. Vid 65 måste han enligt konstitutionen pensionera sig till förmån för kronprinsen. Han kan även voteras bort med två tredjedelars majoritet i parlamentet och efterföljande folkomröstning.

Utanför samhällena är Bhutan en lantlig idyll, ett ladugårdsdoftande Shangri-la med betande boskap och jordbrukande bönder, inramade av ett storslaget landskap av hisnande höjder, odlingsterrasser, vattenfall, frodiga barrskogar där skägglaven hänger på grenarna och rhododendrerna blommar.

Vid ett tillfälle utmed vägen stannar jag för att ta en bild av en potatisåker där bonden och han fru går och påtar. Då närmar sig bonden och tilltalar mig. Till min förvåning på engelska. Vilket egentligen inte är så uppseendeväckande. Bhutans officiella språk är dzongkha, som är nära släkt med tibetanska, men all skolundervisning sker på engelska enligt beslut av den förrförre kungen, som ett led i moderniseringen och öppningen mot omvärlden.

Till den bhutanska faunans vanligare växter hör hampa. Bruk av cannabis är dock förbjudet och under en period försökte man utrota hampan men gav upp sedan man upptäckt att organismer som lever på hampa började dö ut. Så nu stöter man på vackert ljusgröna bestånd av hampa lite varstans, ofta nära bondgårdar. Förr gavs hampa till grisarna. Det gjorde dem slöa och passiva, vilket fick dem att fetma snabbare.

Ett bokstavligt talat iögonfallande drag i bhutansk arkitektur är den ymniga förekomsten av målningar och skulpturer av erigerade och ejakulerande fallosar på husfasader och väggar, motiv som får resenärer från prydare kulturer att generat fnissa och slå ned blicken. Men för den rene är allt rent.

Där människor från andra länder anar sex och snusk ser invånarna inte ens en fruktbarhetssymbol. För dem är ett naturalistisk avbildat manligt könsorgan i rest tillstånd inget annat ett spermasprutande vapen mot såväl avundsjuka människor som onda andar.

Däremot tycks dessa manslemmar maktlösa mot ett annat potentiellt gissel, nämligen alkohol. Bhutan är ett öl-, vin- och spritproducerande land. Det bhutanska vinet är drickbart, ölen och whiskyn är utmärkta och alkohol är billigt så länge man håller sig till inhemska märken. Enligt guiden är 35 procent av dödsfallen i Bhutan alkoholrelaterade.

Särskilt allvarligt är problemet i de östliga provinserna. Det finns många förklaringar till det utbredda missbruket. En är att landets skolbarn ofta utrustas med en lite flaska vin i bagaget. Orsak: Lukten från vinet anses skrämma bort ormar. Den skrämmer däremot inte barnen från att smutta på vinet.

Efter sju dagar i sadeln når vi resans östligaste utpost, Trashigang, en pittoresk liten stad på botten av en dalgång omgiven av trädklädda fjällsidor. En gång var staden en viktig knutpunkt för handeln med Tibet. Numera är det en sömnig håla som till sina företräden kan räkna att endast få turister kommer hit.

Från Trashigang bär det söderut mot vår slutdestination Samdrup Jongkhar. Det är en färd från svalka och pastoral ned till fuktångande djungelhetta och gränsen till nordindiska slättlandets överbefolkning. Under hela vår resa har vi bott i rymliga, bekväma och välutrustade hotellrum.

Men i Samdrup Jongkhar blir vi inkvarterade i eländiga kyffen med skramlande AC och uselt rörmokeri. Bättre finns inte att få i denna gränsstad, sägs det. För hit kommer få resenärer, eftersom gränsen ofta stängs av Indien på grund av missnöjda separatistiska upprorsräder i Assam. I Samdrup Jongkhar slutar Shangri-la och världen tränger sig på.