Sen dess ligger jag lågt när olika konstnärliga uttrycksformer dödförklaras, eller ges maligna diagnoser.

På senare tid har jag hört två radiodokumentärer som fått mig att reflektera över hur mötet med den nakna rösten kan befria oss från föreställningar och fördomar som bildmedierna tyngt oss med, utan att vi märkt det.

I P 1 repriseras Måns Mosessons serie ”Rädda Sverige”, där han möter nättroll som het­sar mot mörkhya­de lucior och planerar att fly från Sverige eftersom det blivit för etniskt grumligt.

Det här borde inte gå att göra något drabbande av. Men Mosesson lyckas få trollen att prata, utan förbehåll och reservationer. Och detta gör han inte genom att stryka dem medhårs, låta dem skämma ut sig framför mikrofonen och sen göra slarvsylta av dem i klipprummet. Han håller inte inne med sina kritiska frågor. Men han ställer dem med respekt och nyfikenhet.

Ett annat exempel möter vi i den aktuel­la P 3-dokumentären ”Palmeutredningen inifrån”.

”Redan efter några minuter av första avsnittet går jag på Ringvägen och kämpar mot gråten.”

I serien ger journalisten Ann-Marie Åsheden för första gången offentlighet åt sina bandade intervjuer med spanings­ledaren Hans Holmér. Samarbetet var resultatet av en överenskommelse mellan Holmér och DN:s chefredaktör Christina Jutterström. (Det är föga överraskande det allestädes närvarande alltiallot Ebbe Carlsson som förmedlar kontakterna.) Åsheden lovar att inte använda samtalen förrän mördaren är gripen.

Med facit i hand är det lätt att se tveksamheterna i arrangemanget. Men med lite inlevelseförmåga anar man också drivkrafterna hos alla inblandade. Holmér måste ha känt sig smickrad, och kanske var det välgörande att få tänka högt, samla tankarna och summera dagen. Jutterström skulle få tillgång till ett unikt reportage, och Åsheden måste ha känt historiens vingslag så starkt att lockarna fladdrade.

Redan efter några minuter av första avsnittet går jag på Ringvägen och kämpar mot gråten. Mårten Palme berättar om den där fredagkvällen när han skulle gå på bio med sin tjej. Hans pappa ringer. ”Bröderna Mozart”? Den har vi också funderat på. Mårten hör sin mamma säga i bakgrunden att de vill inte gå med oss fattar du väl!

Allt är bedövande vardagligt. Dokumentären ger oss en avstämning mellan då och nu, mellan ett Sverige där en statsminister kunde ta en livvaktslös promenad genom ett lönehelgslulligt Stockholm, och en värld där det blivit en självklarhet att få sina skor röntgade innan man går ombord på flygplanet.

Vid det här laget kan vi den utan och innan, berättelsen om den knotige länspolismästaren som schabblade bort vår viktigaste mordutredning, motades bort från scenen och tillbringade sina sista år med att skriva halvkassa deckare.

Holmér säger att han inte skulle kunna leva med att mordet förblir ouppklarat. När han pratar tillitsfullt med någon som inte vill sätta dit honom låter han nästan chockerande vettig. Åtminstone tills tunnelseendet sätter in.

När åklagarna vrenskas med hans PKK-spår går han igenom alla vittnesförhör, i jakt på något som knyter PKK till mordplatsen. Till slut hittar han sitt vittnesmål. Någon har sett en mörkhårig mustaschprydd man på andra sidan Sveavägen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

– Typiskt kurdutseende, säger Holmér.

När någonting inträffar som ingen har kunnat föreställa sig befinner man sig i väglöst land. Alla är chockade och handfallna. Någon måste kliva fram och ta befälet. Alla andra sitter på läktaren och samlar ihop till sina förkastelsedomar.

Det sägs att segraren skriver historien. Men den skrivs också av oss på läktaren, och för varje gång vi traderar berättelsen om den kurdhatande klåparen, desto sannare ter den sig.

Man får en kuslig känsla av att berättelse­n var färdigskriven redan från början. Alla nationella trauman behöver en syndabock. Den här dokumentären komplicerar berättelsen.