Hur mycket behöver man kunna, innan man kan tänka kritiskt? Okunnighet, fördomar och önsketänkande kan visserligen imitera det kritiska tänkandets former på ett ytligt sätt. Men det verkliga kritiska tänkandet, som också vidmakthåller medvetenheten om sina egna vanskliga villkor, är mycket ovanligt. Enligt läroplanen ska svenska elever lära sig kritiskt tänkande i skolan, som ett led i den personliga utvecklingen, och inte minst för att växa upp till fullödiga samhällsmedborgare. Det kritiska tänkandet anses vara en grundval i formandet av individer som ska fungera väl i ett demokratiskt samhälle.

Men kritiskt tänkande är ingen lätt sak. Det är en typ av motstånd, ett motstånd som man måste lära sig att hantera eller utöva genom att använda sina kunskaper konstruktivt – eller för den delen destruktivt, eftersom det faktiskt kan handla om att bemöta och bryta ner andras eller egna föreställningar och påståenden. Det är lätt att säga vad som inte är kritiskt tänkande, och vad som därmed inte lär en att resonera på ett relevant sätt: att välja bort tråkiga klassiker är inte kritiskt tänkande. Att däremot läsa de ”tråkiga” klassikerna och sedan förklara varför man tycker de är tråkiga och varför de inte borde ingå i undervisningen kan möjligen vara kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande bygger inte på smak och tycke, utan på kunskap. Det kräver arbete, många gånger tråkigt arbete och analys byggd på förståelse, om än kritisk, av det man analyserar.

Vi lever i en tid av nischning och målgrupper där medborgarskapstänkandet i skrämmande hög grad verkar ha bytts ut mot ett slags kundtänkande, där det viktigaste för alla, från lärare, politiker och journalister till fisk- och parfymhandlare tycks vara att tillfredsställa dessa kunders önskemål. Steget från att respektera den eller den minoriteten till att ge dem vad de vill ha, inte störa dem med kritiskt tänkande, inte påstå att det fi nns något större, något rätt eller fel, något som också de måste underordna sig – vare sig det är logiken, respekten för andras frihet eller den svenska grundskolans läroplan – är kort, alltför kort.

Det kritiska tänkandet hänger samman med demokratins mest grundläggande problem. Det är klart att medborgarna ska få det de vill ha, medborgarna är de som bestämmer i landet, politikernas uppdragsgivare. Därför bör politiker som vill uppnå en viss position analysera medborgarnas önskemål och gå så många som möjligt till mötes. Men går man för många till mötes blir man populist, går man för få till mötes elitist. Åsikter och värderingar är givetvis viktiga för ett demokratiskt samhälle. Världen är inte enkel och entydig, utan snarare en fixeringsbild, som vi hela tiden måste tolka och omtolka för att begripa. När vi lever i denna väldiga fixeringsbild tillsammans med så många andra med olika infallsvinklar och erfarenheter, livsvillkor och meningssammanhang, är det klart att det måste uppstå konflikter som ofta blir svårlösliga. Så länge de inte inverkar på det gemensamma på något negativt sätt får man väl låta var och en tro och tycka vad den vill. Till detta finns det idag större möjligheter än någonsin, främst genom internet, där snart sagt vilken smak, läggning, åsikt eller dröm som helst kan bli grogrunden för en ”community”, som rentav kan bli världsomspännande och få verkligt inflytande på såväl kultur som handel och politik.

Alla ska givetvis också ha rätt att yttra sig. Men bör alla ha samma rätt i alla sammanhang? Det är uppenbart att inte en astrolog ska ha samma rätt att yttra sig som en astrofysiker när det gäller den akademiska forskningen om världsrymdens expansion. Astrologens invändningar bygger inte på kritiskt tänkande. Men ingen vare sig kan eller vill väl göra något åt den enorma fl oran av astrologiska råd och rön på internet?

På samma sätt är det rätt klart att rena förintelseförnekare, vare de nazister eller islamister, ägnar sig åt en typ av ideologiskt styrd kritik, som bara ytligt lånar formen från vetenskapen, men vars egentliga syfte är att förfalska historien av ideologiska skäl. De befi nner sig så långt utanför det rimliga att de helt enkelt inte fungerar i ett akademiskt sammanhang. Däremot fi nns det också obehagliga ideologiska värderingar som kan ligga i grunden för helt rimliga historiska bedömningar. Kampen om värderingen av Sovjetkommunismen tycks exempelvis ännu inte vara avgjord. Och för den delen inte heller förståelsen av hur nazismen uppstod och kunde få så stark ställning så pass snabbt. Var det något särskilt i den tyska kulturen? Arvet efter romantiken? En kris som framkallats av moderniteten och det första världskriget? Var det något historiskt unikt eller något som kan inträffa igen?

Historien ger exempel på allt, den är i hög grad, liksom vår värld, en fixeringsbild, och den är, som Benedetto Croce sade, alltid samtida. Det är alltså inte så enkelt att man kan förbjuda lögnen, fantasierna, drömbilderna och den medvetna eller omedvetna manipulationen vare sig ur det politiska eller det akademiska livet. Desinformatörer och fantaster skapar förvisso väldiga problem, men problem som nog måste lösas med regelbunden konstruktiv kritik, debatt och öppenhet. Jag har personligen lättare att ta motståndare som befi nner sig på samma golv som jag själv, som erkänner en verklighet som liknar den jag själv anser mig leva i, än personer som eventuellt kan tyckas dela en del av mina värderingar, men som gör det på för mig oriktiga grunder.

Under hösten 2009 sände TV4 ett par program om den så kallade ”Sanningsrörelsen”, och granskade en del av de uppfattningar som frodas i dessa mer eller mindre löst sammanhängande grupper som menar att den amerikanska regeringen själv var ansvarig för terrorattentatet i New York 11/9 2001. Det finns de som helt enkelt kräver en ny utredning, med hänvisning till bestående oklarheter. Somliga tror att regeringen visste om attacken i förväg, och lät den ske för att därmed kunna motivera krigen i Afghanistan och Irak. Andra går så långt att de menar att attacken helt enkelt genomfördes av regeringen, med Bush i spetsen, och att allt som meddelats genom nyheterna är lögn. Det var inte planen som fällde skyskraporna, det var något slags sprängmedel, och Pentagon träffades över huvud taget inte av något flygplan, utan av en missil.

Letar man det allra minsta på de sajter där anhängarna av Sanningsrörelsen vistas kommer man snabbt fram till att många av de mest aktiva ibland dem har ännu märkvärdigare teorier, som till exempel att världen styrs av ett slags ödleras från yttre rymden, som förmår förändra sitt utseende så att de liknar människor och som har någon ondskefull plan som går ut på världsherravälde. Mannen bakom just den ”teorin” (en fantasi som inte förtjänar att kallas för en verklig teori) är David Icke, brittisk före detta fotbollsspelare och miljöpartist, bland annat, som nu på heltid föreläser om hur rymdödlorna manipulerat historien sedan årtusenden.

Det skulle vara komiskt och borde antagligen tigas ihjäl, om det inte vore så att relativt många faktiskt numera säger sig antingen tro på denna typ av påståenden, eller alternativt inte vara helt säkra på att de fullständigt går att falsifiera. Mera spritt än tron på just dessa ödlor är tron att Israel/sionisterna/judarna/Mossad låg bakom attacken för att den skulle svartmåla muslimer och ge den israeliska staten handlingsfrihet, liksom att den skulle bidra till den nya världsordningens ankomst, New World Order (NWO), i vilken en världsregering styr hela planeten och alla folks olikheter jämnas ut, i en skenbar frihet som i själva verket är den yttersta och mest subtila formen av slaveri.

Enligt en undersökning som genomfördes av TV4 i samband med programmen tror så många som 18 procent av de svenska medborgarna under 30 att USA:s regering på något sätt var inblandad i attacken. Den procentsiff ran säger naturligtvis inget närmare om graden av tro, och sannolikt är det inte så väldigt många procent som tror på de allra knäppaste teorierna, men likväl tyder denna procentsats på att nästan en femtedel av landets ungdomar har så låg tilltro till nyhetsförmedling och rapportering kring en händelse av denna vikt att de är beredda att ifrågasätta själva grundvalen för den.

Det är en sak att förneka al-Qaidas existens, och en annan att påstå att det är en löst organiserad grupp, och inte en toppstyrd terrorkoncern. Det är en sak att mena att Bushregeringen missbrukade terrordåden för sina politiska syften, men en helt annan att påstå att den själv låg bakom attacken. Det är helt möjligt att, utifrån ideologiska motiv, förklara och förstå attacken och sätta in den i ett sammanhang som gör den begriplig. Olika premisser leder där till olika slutsatser, som alltid då värderingar också ligger bakom ens uppfattningar. I Sverige pekade våra opinionsbildare med hela handen på USA:s politik, oljetörsten och förtrycket av tredje världens massor som förklaring till att dessa terrorister, som i deras ögon då snarast framstod som ett slags revoltörernas avantgarde, valde att attackera den tydligaste symbolen för kapitalistisk och västerländsk överhöghet, de högsta tornen i den viktigaste staden.

Det var en extremt förenklad bild, som helt bortsåg från våldsverkarnas egen sociala bakgrund, deras egen ideologiska övertygelse och drivkrafter som kanske inte låg så väldigt nära den svenska kultursidesvänsterns som de i förstone trodde eller hoppades. I efterhand har bilden också nyanserats. Ingen kan längre med trovärdighet propagera plakatmässiga åsikter som att terroristerna drevs av något slags rättspatos eller att det i islam fi nns något slags inneboende ondska som skulle räcka som motiv för detta ”hat mot friheten”.

Men den komplicerade världsbilden passar inte på löpsedlarna. Den skapar inga rubriker. Det långa, djupa samtalet och de kulturella processer som utvecklar sig över stora tidsrymder låter sig inte sammanfattas i ett kapitel i en skolbok. Tron på att det fi nns hemliga makthavare som konspirerar bak lyckta dörrar kan i det läget inge ett slags trygghet. Det fi nns någon som styr, en klan, elit, en klick, en camorra, som sitter bakom kulisserna och drar i trådarna. Tron på konspirationen ger tillvaron mening. Det är antagligen därför som så många av de beteckningar de själva sätter på sig har att göra med att ”öppna ögonen”, ”se” och att vara ”vaken”. Det är en terminologi som har sitt ursprung i religiösa väckelseläror, och i sin moderna variant har de i hög grad sitt upphov i vissa grupper i USA, många gånger religiösa, antifederalistiska, millenaristiska och så tvärsäkra på sin sak som bara vidskepliga människor kan vara. I tider av kris och osäkerhet växer de troendes antal.

Något som varit särskilt anmärkningsvärt under början av 2000- talet är hur pass mycket av detta traditionellt högerextrema tankegods som tagits upp också av delar av vänstern. Det var givetvis hatet mot Bush och motståndet mot Irakkriget som bidrog till detta. Men också, vågar jag påstå, det allmänna famlandet efter en sammanhängande och meningsfull världsbild inom en vänster som tappat tron på sin egen utopi. Också en portalfi gur som Naomi Klein rör sig anmärkningsvärt nära konspirationstänkandet när hon i sin bok Chockdoktrinen hävdar att ”nyliberalismen” utnyttjat katastrofer för reformer som ytterst syftat till plundring av världen. Den ideologiska ensidigheten i hennes teser, och den banala iakttagelsen att stora katastrofer och omvälvningar också kan utnyttjas för olika typer av kupper, reformer och liknande, oavsett om de är av ondo eller godo, blir till ett slags världshistorieförklaring som genom att utelämna det som motsäger den ligger anmärkningsvärt nära konspirationstänkandets falskt kritiska teorikonstruktioner.

Idén att hemliga konspirationer ligger bakom historiens stora händelser är inte så gammal som man skulle kunna tro. Den moderna varianten av denna vidskepelse härrör i hög grad från tiden efter den franska revolutionen, och den fi ck en rejäl skjuts i och med det europeiska sammanbrottet i första världskriget. Det gamla dynastiska Europa bjöd, ironiskt nog, på ett slags transparens: alla visste vilka furstefamiljer som hade band till varandra, de politiskt motiverade äktenskapen mellan olika prinsar och prinsessor skedde helt öppet och med genomgående tydliga motiv. När det franska kungahuset sveps bort och stora delar av det välbekanta Europa utraderas i de efterföljande krigen, förlorar tillvaron sina trygga och invanda konturer för kontinentens invånare. Något som ges ytterligare eftertryck av hur kyrkans makt utmanats av revolutionärerna, de första idéerna om medborgarskap spridits och med det ett sekulärt samhällsideal och som en följd av allt detta fulla medborgerliga rättigheter också för exempelvis judar.

Den franske prästen Abbé Barruel publicerade 1797 en historik över jakobinismen i vilken han förklarade historiens hemliga drivkrafter. De var Tempelherreorden, som offi ciellt upplösts 1314, men som i hemlighet fortsatt att verka, under sin senare tid som främst Illuminati, men tydligen också som frimurare. Några år senare, 1806, hävdar en i övrigt helt okänd italiensk officer, Simonini, i ett brev till samme Barruel, att de verkliga makthavarna som gömmer sig bakom frimurare och Illuminati är inga mindre än judarna.

Man behöver inte googla länge innan det står klart för en att exakt denna urkonspirationsteori – att världens öden styrs av ett hemligt sällskap, bakom vilket judarna står – fortfarande har en helt förbluff ande stor spridning. (Fast idag talar man oftare om ”sionisterna” än om ”judarna”.) Vaken.se, som är den svenska ”Sanningsrörelsens” viktigaste sajt, har exempelvis ett flertal trådar som behandlar Illuminatis världskonspiration, och kopplingarna till ”sionister”. Om någon tvivlar på att begreppet ”sionism” idag i hög utsträckning förvrängts till att bli täcknamn för den judiska världssammansvärjningen är det bara att leta lite där.

Visserligen ägnar de sig åt en återkommande advokatyr som går ut på att ”det är inte alla judar som är sionister” och påståenden om att det inte alls är antisemitiskt att anklaga Mossad för något. Och det behöver det ju inte vara, men ser man till tankegångarnas djupare strukturer och de större sammanhang som de utmålar är det ganska uppenbart att den världsbild enligt vilken idag ”sionisterna” styr och styrt världen sedan cirka 200 år är exakt densamma som kolporterades av antisemitiska reaktionärer under 1800-talet, och som fi ck sitt tydligaste uttryck i Sions vises protokoll – en bok som för övrigt hålls högt av David Icke, och som exempelvis Mohamed Omar menar borde ingå i skolundervisningen, precis som den gjorde i Nazityskland. En bok som än idag saluförs som dokumentär i fl era länder i Mellanöstern, varifrån den sprids så långt bort som till muslimska länder i Sydostasien.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att populärkulturen också exploaterar en del av dessa fantasieggande teorier är inte oväntat. Dan Brown har i sin senaste roman gett sig på just frimurarmytologin och anknyter, medvetet eller ej, till Barruels gamla kopplingar. Kan vi vänta oss att nästa roman av denne populäre författare tar upp Sions vises protokoll på ett lika raffl ande och lekfullt sätt? Troligen inte, men det ligger bara ett steg bort, och det vore konstigt om inte någon, åtminstone i de världsomspännande subkulturerna, tog upp den tråden.

Det brukar ibland sägas att ”massorna” idag vaggas till sömns av underhållning och konsumtion. Kanske ligger det faktiskt något i det. Vi lever i en verklighet som tycks alltför hård och kaotisk. De ekonomiska och politiska målen rör sig många gånger långt över huvudet på vanliga medborgare. Många av de mera optimistiska så kallade nyliberalerna tycks ganska okänsliga för det personliga lidande som blir följden när industrier slås ut och bygder dör.

Iakttagelsen att många tolkar och talar utifrån sina egna intressen har skapat en skepsis mot auktoriteter, som i grunden är sund. Givetvis bör detta tas tillvara och utvecklas i skolan. Givetvis kräver ett aktivt medborgarskap förmågan till kritiskt tänkande. Det handlar lika mycket om självbevarelsedrift som om samhällsbygge. Men hur ska detta kunna skapas, när redan lärarens auktoritet ska ifrågasättas? Vad är egentligen en auktoritet? Det finns så mycket vi tar för givet, så många auktoriteter vi förlitar oss på utan att ens tänka på dem som auktoriteter. Jag kollar inte upp att tunnelbaneföraren är nykter och sköter sitt jobb innan jag stiger ombord på tåget.

Jag ifrågasätter inte matematikens grundvalar när jag ser om kassakvittot stämmer. Vi behöver ett gemensamt golv där vi kan mötas, det betyder en någorlunda riktig, eller åtminstone fungerande, världs- och självbild. Respekt för ett antal grundläggande regler och antaganden, utan att denna respekt upphöjs till dogmatik och avgränsas med tankeförbud. Förmågan att lyssna, att avgöra vilka argument som är relevanta, att inte fastna i detaljerna, att framföra våra egna argument utan att dras med av det egna önsketänkandet. Jag har själv en kort tid arbetat som lärare, och vet att man kan vara en fungerande auktoritet utan att vara auktoritär, och man kan lyssna på alla i klassrummet, skapa diskussion, säga emot och få både mothugg och medhåll själv, på ett utvecklande sätt. Men grunden måste ligga i att man faktiskt läst samma texter, och att man, i stora drag, tror på samma verklighet.

Internet är en fantastisk möjlighet för nya röster att göra sig hörda. Också inifrån länder som Kina, Kuba och Iran skriver modiga individer om sin vardag på ett sätt som förklarar regimernas hårdhet och vardagslunkens, just vardaglighet. De bidrar till förståelse, utveckling och vänskap mellan människor som kanske aldrig annars skulle ha haft något med varandras världar att göra. Men samtidigt kan inte internetgemenskapen ersätta kritik, forskning, analys och verklig nyhetsförmedling. Alltför mycket av det som skrivs på nätet skrivs för de redan frälsta. Oavsett vilken liten grupp du tillhör kan du alltid hitta likasinnade på nätet, vare sig du tror på rymdödlor, nyttan av att dricka urin eller vill förneka Förintelsen. Vad som saknas idag, i ökande utsträckning, är däremot arenor där meningsmotståndare på allvar möts och tvingas debattera med varandra.

Att så många ungdomar väljer att inte tro på ”auktoriteterna” utan istället vänder sig till konspirationsteoretiker, som många gånger har en mer rigid världsbild än de bespottade vanliga auktoriteterna, är en olycka. Det visar att den antiauktoritära upprorstradition, som vårdats så länge i ungdoms- och populärkulturen, och som gjort att lärare inte klarar av att motivera varför eleverna faktiskt måste läsa både Iliaden och Hemsöborna och lära sig räknesätten också haft destruktiva följder. Den kommersiella valfriheten är naturligtvis ingen verklig frihet. Men lika lite är det refl exmässiga motståndet. Bildning ger större möjligheter till tankefrihet och fruktbara associationer. Detta är det skolans plikt att ge, kanske särskilt till dem som inte värderar det, för det är troligen de som är i störst behov av det. Och så lite enkla, grundläggande levnadsregler, som också kan fungera i det off entliga rummet: den som ger kritik måste själv tåla kritik, den som påstår något måste motivera sig, den som säger något måste också svara – och, ännu mera klassiskt: känn dig själv. Men vad det innebär tar en livstid att utröna.