Att läsa litteratur utifrån en ideologi är att inte läsa alls, skriver den amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom i sitt magnum opus Den västerländs­ka kanon från 1994, utgiven i svensk översättning år 2000. Bloom argumenterade för kanon på strikt estetiska grunder: ett människoliv är helt enkelt för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker. Kanon är, menade Bloom, de verk som genom sin inneboende estetiska kraft tvingat sig själva på traditionen och dominerat den.

För Bloom är det estetiska alltid överordnat sådant som ideo­logi och moral, vid bedömningen av litterära verk. Därav följer att läsning av de litterära klassikerna snarare är en angelägenhet för den enskilde än för samhället. Att låta bli att läsa dem är att undanhålla sig själv omistliga estetiska erfarenheter.

Utan att gå i polemik mot Blooms estetiska argumentationslinje vill jag föra fram ett mer pragmatiskt skäl till att ta del av den kanoniserade litteraturen: den utgör nycklarna till förståelsen för vår kultur. Kanon finns, oavsett om vi accepterar eller inte Blooms premiss att det är verkens inne­boen­de estetiska egenskaper som gjort dem odödliga. Somliga verk i kulturhistorien, de gäller inte bara litteratur, har överlevt genom att ständigt refereras, diskuteras, kommenteras, debatteras och kritiseras. Genom att nya generationer författare och konstnärer låtit sig inspireras.

I begynnelsen var visserligen ordet, men alltsedan dess har varje konstnärligt verk som skapats förhållit sig till sådant som skapats tidigare. Konstnärer och författare har inspirerats av eller tagit spjärn mot föregångare, medvetet eller omedvetet. På så vis är kulturhistorien ett finmaskigt nät av referenser, där vissa verk kommit att utöva ett mer betydande inflytande än andra. Det finns således skäl att ta del av dessa verk alldeles oavsett om man uppskattar dem på estetiska grunder eller inte.

Den svenska kulturkanon utgörs av en rad centrala verk som spelat en avgörande roll som återkommande referenspunkter i det svenska kulturella sammanhanget, men som inte haft samma betydelse utanför det svenska språkområdet. Medan varje allmänbildad svensk förväntas känna till Carl Michael Bellman är det inte lika självklart bland icke svenskspråkiga. Däremot förväntas varje västerlänning, och även icke-västerlänningar skulle jag tro, känna till Shakespeare.

De kanoniserade verken spelar en central roll för det som brukar kallas bildning. Att vara bildad är att vara bevandrad i kulturhistoriens referenssystem. Den bildade känner de historiska avlagringarna i senare tiders kultur och kan spåra influenser och referenser bakåt. Att bilda sig genom att ta del av de kanoniserade verken innebär att skaffa sig en förståelse för sitt eget kulturella sammanhang. Från den enskildes perspektiv blir kanon en serie koncentriska cirklar. För en svensk som vill bilda sig finns således skäl att ta del av en svensk kanon (Bellman, Strindberg), en västerländsk kanon (Homeros, Shakespeare), och en världsomspännande kanon (Konfucius).

”I begynnelsen var visserligen ordet, men alltsedan dess har varje konstnärligt verk som skapats förhållit sig till sådant som skapats tidigare.”

Varje subkultur har sina egna kanonsierade verk, de som varje medlem av subkulturen förväntas känna till och som varje efterföljare måste förhålla sig till. Du kommer knappast att tas på allvar i dödsmetallkretsar om du inte känner till Morbid Angel och Entombed, och en svensk vissångare måste förhålla sig till arvet efter Bellman och Cornelis Vreeswijk.

En statlig lista över verk ur den svenska kulturkanon kommer inte att avgöra vilka verk som överlever och inte. Risken är överhängande att projektet kör fast i samtidens ideologiska konflikter, där kanon skall ”öppnas upp” för att inkludera samtida aktivisters favoritverk, snarare än de som verkligen spelat roll genom kulturhistorien. Däremot lär Tidöavtalets förslag om att ta fram en svensk kulturkanon knappast riskera att göra någon skada. De som tror att en statlig lista över centrala verk ur kulturhistorien hotar demokratin och det öppna samhället torde i konsekvensens namn vara ännu mer oroade över den långt mer omfattande läroplanens verkningar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kan projektet med en svensk kulturkanon ens på marginalen öka intresset hos fler att ta del av klassikerna så kan det vara värt ett försök. Kanon är vägen in i ett kulturellt sammanhang oavsett om man fötts in i det eller invandrat. Att listan skulle bli ett redskap för en påtvingad, normativ ”svenskhet” tror jag är en obefogad oro. Den svenska kulturella kanon är påfallande ickechauvinistisk. Kultursidornas nervositet kring projektet synes därför obefogad.

Ett sätt att undgå vissa av de samtida skyttegravarna vid framtagandet av en sådan lista vore att sätta en tidsgräns, vid låt säga hundra år. Det är betydligt svårare att avgöra vilka sentida verk som kommer att ha bestående betydelse. Det innebär naturligtvis inte att man inte ska ta del av senare kultur, men liksom det är vanskligt att resa statyer över levande människor bör man låta konstnärliga verk stå emot tidens tand innan man slår fast om de bör räknas till kanon eller inte.

De som får i uppdrag att ta fram en statlig svensk kulturkanon bör vara ödmjuka inför det faktum att de kulturhistoriska processer som vaskar fram klassiker sällan är konsekvenser av politiska beslut. Om projektet blir lyckat kommer det att fungera som en inkörsport eller vägvisare till en del av den svenska kultur­historien. Blir projektet misslyckat kommer det att resultera i ännu ett oläst, pliktskyldigt dokument på någon myndighets hemsida. Ungefär som det brukar gå till inom kulturpolitiken med andra ord.