Året är 1795. Det är försommar. Den engelska filosofen och författaren Mary Wollstonecraft har anlänt till kuststaden Hull där hon ska ta båten över till Sverige. Med sig har hon dottern Fanny och en fransk barnflicka vid namn Marguerite. Wollstonecraft är 36 år. Hon är nybliven mamma och övergiven. Fanny är frukten av en stark förälskelse i en man som inte vill binda sig. Hans namn är Gilbert Imlay och är en amerikansk affärsman, författare och diplomat. Deras relation är komplicerad.

Bara några veckor tidigare har hon försökt ta sitt liv. Det skulle bli det första av två misslyckade självmordsförsök inom loppet av två år. Förmodligen tog hon en överdos av laudanum, ett opium­preparat som ordinerades mot smärta. Mary Wollstonecraft blev räddad till ett liv hon inte orkade leva, men hur det kom sig att hon begav sig på en affärsresa kort därefter till Skandinavien som ombud för Imlay. Källorna som utgår från breven mellan Imlay och henne tolkas olika. Uppgiften hon tog på sig var i varje fall att spåra en försvunnen skeppslast med silver!

Båten som ska ta dem över Nordsjön är inte anpassad för passagerare. Vinden är hård och Marguerite är konstant sjösjuk. Efter en elva dagar obekväm resa stiger de iland på en klippstrand söder om Göteborg. Den tre månader långa vistelsen i Skandinavien sommaren 1796 skulle bli ett andrum i Wollstonecrafts liv och resultera i en av hennes mest lästa och omtyckta böcker, reseskildringen Letters Written During a Short Residence in Sweden, Norway and Denmark (1795). Nyligen gavs en nyöversättning ut av Elisabeth Mansén: Brev från en resa i Sverige, Norge och Danmark (Ellerströms, 2022) med inledning, noter och kommentarer. Citaten i denna artikel utgår från den boken.

Mary Wollstonecraft är när hon tar båten över till Sverige redan känd som en radikal skribent och författare. I A Vindication of the Rights of Men (1790) försvarade hon franska revolutionen i polemik mot Edmund Burke som samma år gett ut Reflections on the Revolution in France. När det stod klart för henne att slagorden frihet, jämlikhet, broderskap inte inbegrep kvinnor publicerade hon manifestet A Vindication of the Rights of Woman (1792) som blev översatt till både frans­ka och tyska. I manifestet argumenterar hon för kvinnans rätt att vara människa på lika villkor som männen.

Brev från en resa till Sverige, Norge och Danmark skiljer sig från hennes tidigare böcker. I denna ges naturskildringar en stor plats. Här är hon personlig och reflekterar kring filosofiska frågor utan att skriva ett manifest. Det är också här som hennes syn på skönhet, det sublima och det pittoreska kommer fram i beskrivningarna av landskapet. Under 1700-talets senare del skedde en förändring i synen på naturen vilket såväl konstnärer som författare gav uttryck för. Wollstonecraft tog starkt intryck av Rousseaus civilisationskritik men kritiserade hans syn på kvinnan.

”Turismen var ännu i sin linda men det fanns givna besöksmål. Wollstonecraft gjorde en avstickare till Trollhättan”

Marys, Marguerites och Fannys första kontakt i Sverige är en löjtnant och hans familj som bereder dem husrum några nätter. Viken där löjtnanten bor har en enkel skönhet av orörd natur. ”Löjtnanten upplyste mig om att detta var en stor vik. Det kunde jag inte bedöma, men jag noterade dess pittoreska skönhet. Klippblock som staplats på varand­ra bildade ett effektivt bålverk mot havet. ’Kom inte närmare’, sa de med eftertryck och vände sina mörka flanker mot vågorna vilket förstärkte deras eviga dån. Allt såg så ofruktbart ut, men små fläckar av jord med den mest utsökta gröns­ka, prydda med de sötaste vilda blommor, tycktes lova getterna och några kringströvande kor härlig betesmark.” Det landskap hon möter på den svenska västkusten är det mest pittoreska hon någonsin skådat. Hon promenerar på klipporna, förtjust över landskapets enkla skönhet och hon gläds åt styvmorsviolen som växer i klippskrevor. ”Det sublima lämnade omärkligt rum för det sköna och frigjorde känslor som varit smärtsamt betryckta.” (Brev I).

På tidstypiskt sätt drar Wollstonecraft paralleller mellan landskapets kärva karaktär och de människor som befolkade denna plats. Montesquieus klimatlära klingar i bakgrunden. Hon kan spekulera i nationella seder och särdrag men kritiserar de tänkare som konstruerade rasistiska nationalkaraktärer. Civilisationen, menade hon, skapar en smakens förfining och den uppstår överallt där förnuftet har segrat: ”utan tvivel kommer spridandet av kunskap att till stor del utplåna de påhittade nationalkaraktärer som trotts vara eviga, fast de bara förefaller så på grund av den eviga okunnigheten”. (Brev V).

I slutet av 1700-talet var resor till natursköna platser bortom civilisationen högsta mode hos den bildade eliten. Det började i England men spred sig snabbt till resten av Europa. Vissa resenärer intresserade sig mest för historia och folkslag – att möta ”den primitiva människan” i hennes naturliga habitat. Andra var på jakt efter de pittoreska naturupplevelserna. Gemensamt för pionjärerna var att det var ett resande som gjordes i syfte att förkovra sig, få nya intryck, se sig om i världen och lära känna andra folk och trakter.

Mary Wollstonecrafts resa till Skandinavien ska ses i detta sammanhang. Det har spekulerats i om hon gjorde denna resa för att blidka Imlay. Rekommendationsbreven från Imlay som sade att hon var hans hustru och reste i hans ställe behövdes för att ta sig fram, och hon begav sig verkligen på jakt efter den försvunna skeppslasten, men det verkar mer vara en förevändning för ett äventyr och ett samlande av intryck till en voyage pittoresque med avsikt att bli publicerad. Wollstonecraft var medveten om att hon skrev i en etablerad genre och att denna främst hade manliga utövare.

Turismen var ännu i sin linda men det fanns givna besöksmål. Wollstonecraft gjorde en avstickare till Trollhättan. ”Jag ville inte lämna Göteborg utan att ha besökt Trollhättan. Jag tänkte inte bara se vattenfallet utan även studera utvecklingen av det häpnadsväckande försöket att skapa en kanal genom klipporna med en längd av en och en halv engelsk mil.”

Detta företag att skapa en kanal som förband Vänern med Kattegatt skulle inte vara klart förr­än år 1800. Men redan mot 1700-talets slut flockades konstnärer och författare på platsen för att beundra de dramatiska Gullö- och Toppöfallen och framskridandet av kanalbygget som engagerade 900 man. Elias och Johan Fredrik Martin var där och samlade motiv till Svenska vyer (1805), Louis Belanger gjorde flera grafiska blad och Anders Fredrik Skjöldebrand utförde en hel serie mezzotintgravyrer och gav ut en bok om Trollhätte kanal och vattenfallen: Description des cataractes et du canal de Trollhätta en Suède; avec un précis historique, par A.F. Skjöldebrand (1804).

Till en början blev hon lite besviken, hon tyckte inte det var så imponerande som hon hade hört. ”Men jag vandrade vidare och när jag till slut kom till den plats där de skilda forsarna från olika vattenfall störtade samman, kämpade mot de enorma stenmassorna och studsade tillbaka från de djupa håligheterna, så ändrade jag mig omedelbart och erkände att det verkligen var storslaget.” (Brev XVII).

Det är typiskt för reselitteraturen från denna tid att blanda naturupplevelser med detaljerade faktauppgifter i skilda ämnen. Wollstonecraft fick höra att hon ställde manliga frågor under sin resa. Som den bildade resenär hon var förhörde hon sig om hur det land hon kom till fungerade i avsikt att redogöra för sina iakttagelser, erfarenheter och upplevelser.

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, gift med hertig Karl och svägerska till Gustav III, skildrade livet vid hovet mellan åren 1775 och 1817. Hennes dagböcker gavs ut i översättning av Carl Carlson Bonde och Cecilia af Klercker 1902–1942. Det är i volym 6 som behandlar åren 1797–1799 Charlottas resa finns återgiven. Historiker My Hellsing har i sin forskning visat hur hertiginnan, senare drottning Charlotta, var en inflytelserik politisk aktör vid hovet, men att den berömda dagboken också innehåller en reseskildring som säger en hel del om hennes konstintresse är mindre uppmärksammat av forskningen. Om Mary Wollstonecraft reste i syfte att lära känna det land hon kom till är det den klassiska bildningsresan som är Hedvig Elisabet Charlottas förebild.

Turismen som kulturell praktik har sina rötter i den brittiska överklassens grand tours, det vill säga årslånga resor runt om i Europa där Italien var slutmål och vändpunkt. För Charlottas del handlade resandet inte om att nå utanför civilisationen och språka med fiskare och bönder, utan om att ta del av konstsamlingar i de stora kulturstäderna och knyta kontakter vid hoven. Hon var förankrad i en tradition men var också öppen för nyheter, särskilt på trädgårdsarkitekturens område.

Charlottas och Karls resa i Europa skulle vara i fjorton månader och gå till städer som Berlin, Prag och Wien med en rad stopp utefter vägen. Tanken var att fortsätta till Italien men det oroliga politiska läget i Europa fick dem att vända hem. Resan påbörjades i augusti 1798 mindre än två månader efter att Charlotta nedkommit med en gosse. Han föddes en månad för tidigt, var klen i växten och blev bara några dagar gammal. Anledningen till resan var att Karl skulle kurera sin hälsa genom vistelser på kurorter och det var tänkt att han skulle ha påbörjat resan under våren, senast i juni, men då Charlotta var havande sköt han upp sin resa för att invänta förlossningen som var beräknad till augusti.

”Turismen som kulturell praktik har sina rötter i den brittiska överklassens grand tours”

Det var alltså inte meningen att hon skulle följa med, detta beslut fattades så sent som åtta dagar före avresan. I sin dagbok för augusti 1798 skriver hon att hon tänkte göra en liten resa till Uppland. ”Som jag nödvändigt behövde någon förströelse, beslöt jag att också resa bort, göra en utflykt till gruvorna i Dalarna samt till trakterna av Uppsala och Gävle.” (Band 6, sid 110). Att följa med Karl på hans resa i Europa var Charlottas eget initiativ och hon lyckades övertyga såväl hertigen som kungen om att denna resa skulle göra även henne gott. Hon skriver att hon alltid hade velat resa utomlands och att den drömmen nu skulle förverkligas.

De for genom ett Europa som redan hade börjat bli kyligt om nätterna. Målet var Karlsbad i Böhmen med sina varma källor och mineralhaltiga vatten där hertigen och hertiginnan skulle stanna och genomgå en brunnskur. Naturligtvis var de inte ensamma på resan, hertigparet hade ett helt entou­rage av uppassare med sig och de reste i flera egna vagnar, men även Charlotta skriver i jagform och berättar om kyffen till värdshus och dåliga vägar. Naturupplevelser förekommer knappast alls, när hon slår ut händerna i förtjusning över något pittoreskt handlar det uteslutande om små städer de far förbi eller en vacker trädgård i engelsk stil.

Desto utförligare berättar hon om slotten som de gästade i städernas närhet och hur deras interiörer och parker var beskaffade. Hon berättar om människor hon träffade och om visiter, baler och soaréer hon deltog i. Hon berättar utförligt om den konst som hon studerade i tavelgallerier­ och i kyrkor. Hennes make är märkbart frånvarande i breven, ofta är han illamående eller på annat sätt opasslig och kvar på hotellrummet. Överhuvudtaget verkar hon ha haft en stor motivation att se så mycket som möjligt och hon drog sig inte för att frikostigt bjuda sina läsare på franka omdömen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jag vill ge några exempel på hertiginnans konstsmak för att vi ska förstå vad hon tog med sig av intryck från resan hem till Sverige. Marmorpalatset i Potsdam utanför Berlin gjorde starkt intryck på henne. Det var ett helt nybyggt slott i klassicistisk stil uppfört på uppdrag av Fredrik Vilhelm II av Preussen. Dit var hertigparet bjudet på middag hos kungaparet Fredrik Wilhelm III och drottning Louise, Fredrik Vilhelm II:s arvtagare. Intill palatset ligger Neuer­ Garten, en park som är ett tidigt exempel på engelsk landskapsarkitektur i Tyskland. På eftermiddagen fick de en visning av Sanssouci,­ ett slott och en park inte långt från Marmorpalatset. Där beundrade Charlotta verk av Guido Reni och Tizian. Det är september 1798 då Charlotta skriver: ”Sans-souci har ett utomordentligt präktigt tavelgalleri med oskattbara mästerverk. Tyvärr såg jag det i sådan hast, att jag omöjligt kan minnas varje särskild tavla. Det går alldeles runt i mitt huvud, när jag tänker därpå. Men tavelgalleriet var givetvis det, som på detta slott mest slog an på mig.” (Band 6, sid 130–131).

Hon beklagade att hon inte hade mer tid i Potsdam innan de var tvungna att fara vidare till Dresden, varken trädgårdarna, slotten eller staden Potsdam hann hon se ordentligt. I Dresden stannade de också bara tillfälligt men hon hann besöka katolska kyrkan där en altartavla av Anton Mengs imponerade och hon bevistade en stor tavelsamling (Gemälde­galerie Alte Meister) som var inrymd i ett museum tillgängligt för besökare. ”Det är alldeles magnifikt och innehåller en utomordentligt värdefull samling särskilt av Rubens’ och andra både gamla och nya konstnärers verk. Man skulle behöva många dagar för att riktigt kunna taga alla dessa skatter i skärskådande. Mest beundrade jag Correggios berömda ’Natten’, Raphaels ’Magernas tillbedjan’ och flera andra av hans dukar, målade i olika maner. En tavla av Albrecht Dürer är då sannerligen icke skön men naturligtvis mycket dyrbar, eftersom han betraktas som en av målarkonstens äldste.” (Band 6, sid 130).

I Prag besökte hon den gotiska kyrkan S:t Peter och Paul där hon fann en målning av den samtida konstnären Angelica Kauffmann (1741–1807) särskilt beundransvärd. Kauffmann var en av sin tids mest uppskattade konstnärer inom porträttkonst och historiemåleri. Hon var under lång tid verksam i Italien och målade i nyklassicistisk stil.

I november befann de sig i Wien där det fanns fler tillfällen att beundra gotiska katedraler. Stefansdomen besökte hon åtskilliga gånger för att beundra alla dess skatter. Kejsar Fredriks sarkofag från slutet av 1400-talet med sina 240 skulpturer uppfattade hon som enkel men mycket vacker. I kejsarens tavelsamling i Belvedere nämner hon några konstverk som hon uttrycker särskild beundran för som ”Kärleken” och ”Danaë” av Correggio. En hel sal var fylld av Rubens, samtliga tagna från kyrkor i Nederländerna. Även här ser hon verk av Angelica Kauffmann som hon kommenterar med uppskattning.

Detta kan räcka som exempel på hertiginnans konstsmak. Det är den klassiska konstens mästare, med en viss skepsis inför Albrecht Dürer, förmodligen på grund av hans realism. Av samtida konstnärer nämner hon särskilt den schweiziskfödda konstnären Angelica Kauffmann som specialiserade sig på kvinnoporträtt och kvinnliga personer i den klassiska mytologin. Det som uttryckligen väckte avsky hos henne var det franska trädgårdsidealet och den franska barocken i Ludvig XIV-stil. Det var det engelska trädgårdsidealet som gällde nu.

Hedvig Elisabet Charlotta framträder lika stressad och mån om att bocka av sevärdheter som en nutida turist på resa i Europa. Det är mycket som skiljer hennes och Mary Wollstonecrafts resa åt men de har en gemensam nämnare och det är det pittoreska. Det är nämligen i den klassiska konsten som idén om det pittoreska föds. Pittoresk förstods ursprungligen som något som ansågs passande att inkludera i en målning, eller om ett material i den verkliga världen som påminde om något i det klassiska måleriet, till exempel en ruin.

Vad som förenade de tidiga engelska trädgårdarna med såväl historiemåleri som scenografi var att växtligheten och arkitekturen utgjorde fonden till en scen där en handling utspelade sig – så som i en tavla. Trädgårdarna var fulla av referenser till den klassiska konsten och litteraturen. Under 1700-talet sker en förskjutning i förståelsen av det pittoreska och mot seklets slut har det blivit en formel för skönhet som vagt kan kännas igen från klassiskt landskapsmåleri, men främst sammanfattas med orden variation och överraskande blickfång. Det är nu som kontexten kring det pittoreska lämnar den ordnade trädgården för att istället ta utgångspunkt i landskapet. Konstnärer och författare beger sig ut på jakt efter pittoreska vyer. Människor som tidigare varit centrala figurer för handlingen och motivet blir nu antingen reducerade till staffagefigurer eller övergår till att inta betraktarens roll som en frånvänd rygg i förgrunden.