En scen från reformationens Sverige, ur Oscar Levertins roman Magistrarna i Österås: En ny religion sveper över landet som en straffande orkan. Den fruktade ärkebiskopen Abraham Angermannus [en fiktiv gestalt] kuskar land och rike runt på jakt efter den bannlysta katolicismens bilder och symboler. I Österås vid Mälaren upptäcker han den helige Eskils [en historisk gestalt] bild på domkyrkans fasad, höjer näven i vredesmod och kallar dit ”ett par kraftiga karlar med hackor” för att ”ta ned det papistiska belätet”.

Domprosten Mathias bleknar, övervinner sin fruktan och vädjar:

– Herr ärkebiskop! Bilden är så gammal som kyrkan. Eskil är ju Södermanlands apostel.

– Det gives inga andra apostlar än de i Testamentum Novum! Och det skall bli slut en gång för alla i Svea rike på helgonkult och bildveneration, på signeri och lös sed … nu skall det bliva ren luft, kristlig tro och sedetukt i landet … Ned med belätet, säger jag!

Ett par drängar med hackor och yxor kallas fram och snart vacklar S:t Eskil, som med sin höjda stav vakat över staden i århundraden.

För ärkebiskopen är de krossade skulpturerna värdelös prakt och utanverk. Det enda som betyder något är Skriften, tron och nåden. För Levertin, som var passionerad konsthistoriker och särskilt studerat de ursprungliga ikonoklasterna i Bysans, var de lu­therska bildstormarna barbarer utklädda till gudsmän.

Den här problematiken följer kristendomen från första början. I århundraden grubblade och debatterade de kristna vad de skulle ha kvar och vad de skulle rensa ut av sitt judiska arv. Från början var ju allt kristet judiskt, och alla kristna var judar, men när kristendomen blev en missionerande religion måste den markera avståndet till judendomen. De kristna gjorde sig av med judarnas tideräkning och deras kalender och de skapade sig en egen vilodag istället för sabbaten. De producerade en rad heliga platser, som blev mål för pilgrimsfärder – i Betlehem, Jerusalem, Nasaret och efterhand också i andra länder, från Rom till Santiago de Compostela.

”Att av religiöst nit slå ihjäl fredliga skattebetalare var självstympning. Sådan självstympning förekom”

Men bildförbudet var något annat och mer centralt, och bittra strider stod om det i den tidiga kristendomen. Islam, som behållit mycket mer judiskt innehåll än kristendomen gjort, skulle skärpa bildförbudet – fast flera muslimska regimer har låtit konstnärer kringgå det. Kristendomen slopade det till sist – vilket blev en förutsättning för Västerlandets konstnärliga rikedom. På det Six­tinska kapellets valv avbildade Michelangelo inte bara männi­skor utan Gud själv.

I den stränga ursprungliga definitionen av ”ikonoklasm” är det den egna trons eller kulturens bilder som förstörs, medan termen numera ofta får beteckna en kulturs angrepp på andra kulturers bilder och symboler. I praktiken är distinktionen ofta svår att göra. Det svenska dramat ovan är ett gränsfall: Både de lutheraner som slog sönder S:t Eskils bild och de ortsbor som ville rädda den var svenskar. Men den förlorande sidan såg inte ikonoklasterna som fränder utan som främmande hämnare.

Den svenska kyrkosprängningen var en utlöpare av den väldiga konvulsion som Luthers idéer utlöste, och som skulle pågå i hundrafemtio år. Just de år då Levertins roman tar sin början späddes reformationens dramatik på med ännu en världshistorisk händelse: Spanien, som i tjugofem år trevat sig fram i den karibiska övärlden, nådde fast mark på Mexikos östkust och skickade sitt fruktade infanteri, los tercios, mot aztekernas huvudstad Tenochtitlán, våra dagars Mexico City. I sitt fjärde försök nådde de fram till staden, och den spanske befälhavaren Hernán Cortes skrev hem till den habsburgske kejsaren Karl V om de enorma templen, kanalerna och trädgårdarna:

”Jag inser att min beskrivning låter så fabelaktig att den knappast kan bli trodd. Inte ens vi själva, som sett dessa under med våra egna ögon, kan fatta att det är verkligt.”

Vad skulle man ta sig till med detta överdåd? Det var inte första gången segerrika kristna spanjorer fått främmande religioners tempel i sin hand. Det fanns en lång tradition att luta sig mot. 1236, då kung Fernando III erövrade Cordoba, låg där världens näst största – efter den i Mekka – moské. Den förstördes inte,
gjordes till katedral och förblir än idag stadens stora sevärdhet.
Stadens muslimer tvingades inte till dopet och fördrevs inte. Ingen i dagens Cordoba kallar kyrkan för katedral, alla säger la mezquita, moskén.

Tio år senare, då nästa andalusiska storstad, Sevilla, föll till de kristna fick de styrande muslimerna fritt avtåg till Afrika. Väl medvetna om att deras nya moské skulle bli till kyrka när de kristna installerat sig började muslimerna förstöra den. Men då kom omedelbart bud från den spanske kronprinsen Alfonso (senare kung Alfonso X, ”den vise”, en av medeltidens stora humanister):
”Alla byggnadsverk skall överlämnas intakta, annars kommer ingen ur staden levande!” Den stora moskén blev katedral och minareten blev klocktorn – idag känd som La Giralda, Sevillas mest slitstarka vykortsmotiv.

Vi ser av detta att kung Fernando III och hans son Alfonso X inte var några religiösa eller etniska fanatiker. Några krav på att slå ihjäl eller döpa de besegrade muslimerna hördes inte. Att förstöra de erövrade praktverken föll dem inte in. När Fernando, som brukade kalla sig ”De tre religionernas kung”, avled 1252 begravdes han i Sevillas katedral. Gravskriften som hyllade hans gärning ristades på fyra språk: latin, spans­ka, arabiska och hebreiska.

Den mångomskrivna tolerans som präglade spansk medeltid omfattade både kristna och muslimska kungar och stater (men långt ifrån alla.) Att av religiöst nit slå ihjäl fredliga skattebetalare var självstympning. Sådan självstympning förekom. De afrikanska berber-dynastier som erövrade Iberien, almohader och almoravider, slog inte bara ihjäl ”otrogna” utan allra helst toleranta och frisinnade muslimer. När de kristna intog staden Barbastro 1064 mördades stadens muslimer.

Men sådana jihad- och korstågsidéer, som godkände mord på civila otrogna eller omvände dem under kniven, slog inte rot i det medeltida Spanien. Så sent som 1492, när kungariket Granada, den sista muslimska enklaven på iberisk mark, föll till de kristna, garanterade kapitulationen de muslimska invånarnas rättigheter: de behövde inte lämna staden och de behövde inte döpa sig. Men vid det laget var den spanska toleransen redan på upphällningen: samma vår fick Spaniens judar välja mellan sin tro och sitt land; tio år senare drabbade samma öde muslimerna. På hösten 1492 nådde spanska upptäckare Karibien, och Spanien fick snart en hel värld av främmande religioner i sin hand.

När Hernán Cortés såg Tenochtitláns prakt trodde han först att templen var moskéer. Mexikanernas huvudtempel, el Templo Mayor, raserades i grunden (dess ruiner grävs nu ut). Spanjorerna, som ofta skulle bevara äldre amerikanska helgedomar och ”kristna” dem, kunde inte skona det. Dels därför att det använts för människooffer, dels därför att det var grundstenen i de inföddas kosmiska vision: från templet löpte vägar till himlen, till underjorden och till universums fyra väderstreck. Den som ville lansera en ny världsbild och styra de erövrade mot en ny tro måste krossa den gamla, resonerade teologerna. Spanjorerna drevs av ännu ett, icke redovisat, motiv: att röja undan ett så förkrossande vittnesbörd om aztekernas kulturella storhet. Detta motiv, den rena svartsjukan, visar sig i ett fantastiskt brev från franciskanermunken Toribio de Benavente. Han citerar ur Bibeln och slår fast att den mexikans­ka arkitekturens skönhet var ett uttryck för högmod och förhävelse, för dödssynden superbia!

Men spanjorernas alltmer intoleranta agerande på hemmaplan gick inte an som missionsmodell i Nya världen. Även om det funnits någon plats att förvisa infödda kättare till så var detta de sista man ville. Amerikanerna dukade under i rekordtakt för de vitas sjukdomar och många flydde för att slippa tvångsarbete. I det tidiga spanska Amerika var bristen på människor – och arbetskraft – det stora problemet. Det var ju detta som var drivkraften bakom den mycket tidiga slavtrafiken från Afrika.

I Cuzco, Inkarikets huvudstad, började kristendomen i pragmatismens tecken. Det var klokt, och nödvändigt. Innan peruanerna kunde straffas för bristande kristendom måste de lära känna den nya tron, och det tog tid. Den förs­ta kyrkan (idag ett annex till Cuzcos katedral) inrättades i vad som dittills varit templet till Wiraqocha, världens skapare. Avståndet mellan Wiraqocha och den kristne skaparguden gick att överbrygga, och i sinom tid skulle kristendomen assimilera och ersätta den inhemska tron, menade optimisterna. Påven Paul IV (1555–1559) rekommenderade att Jesus och Maria stegvis och pedagogiskt fördes in i de inföddas föreställningsvärld, genom att förvandla de gamla templen till kyrkor och ingjuta ett kristet innehåll i lokala helger och riter.

Men efter 20–30 år av spanskt styre i Anderna hårdnade kyrkans inställning. Teologerna tyckte att de inföddas fromhet avancerade för långsamt. För att valla in de infödda i kristendomens fålla så borde de lokala religionernas alla waqas – beläten, avgudabilder – magiska föremål och vallfartsmål konfiskeras, förstöras eller kristnas, menade de. Detta var lättare sagt än gjort. Havet var en guddom. Floderna var besjälade och heliga, regnbågen likaså. Cikadan hade andliga aspekter, liksom falken, kondoren, puman och oräkneliga andra levande och döda föremål. Odling och skörd av potatis, majs och koka var genomsprängd med sakrala moment. Släkter och familjer hade sina waqas. Utmed stigar och vägar fanns klippblock och stenhögar som fungerade som altare.

För att inse vidden av uppgiften – att rensa bort all icke-­kristen andlighet från peruanernas begreppsvärld – väljer vi ett stycke ur den baskiske jesuitpastorn Pablo José de Arriagas rapport från sekelskiftet 1600, La extirpación de la idolatría en Peru (Utrotningen av avgudadyrkan i Peru), en systematisk översikt över de andinska folkens andliga universum. Citatet rör endast en specifik­ ritual, bikten:

Under fastan biktar sig alla indianerna inför dem som har detta ämbete [att höra bikt] […] den som lyssnar sitter på marken och den som biktar sig sitter på ett visst ställe avsett för ändamålet.
De bekänner inte inre synder [tankar och önskningar], utan skador och orätt de vållat andra; som att ha haft mer än en kvinna (att ha en kvinna är ingen synd hos dem). De kan bekänna äktenskapsbrott, men samlag i sig [mellan ogifta] är på intet vis syndigt […] På en flat sten lägger de askan från brännoffren, och andas in den […] sedan tar de en sten som kallas Pasca, smörjer in huvudet med majsmjöl och tvättar sedan bort det i en flod.

Hur skulle de fåtaliga spanjorerna, i en värld av snöberg och bråddjup, i ett rike tre gånger så stort som Spanien, förhindra sådant?

Men samtidigt som de kristna slet för att arbeta in sin världsbild och sin tro i de inföddas medvetanden, så spirade en inhemsk kontrarevolution, Taki Onqoy-upproret. Rörelsen, som spred sig över stora delar av det spanska Peru, var andlig, inte väpnad, och upptäcktes av spanjorerna en bit in på 1560-talet.

Krig, i inka-ögon, var inte bara en affär mellan soldater och arméer; det var samtidigt en kamp mellan guddomar. När inka-staten besegrade ett grannfolk så upphörde inte dess gudar att existera. Överheten gjorde klokt i att respektera dem och tillåta kulten av dem. Bara om ett besegrat folk gjorde våldsamt uppror blev det aktuellt att förstöra deras tempel. Inkas hade en särskild gud med uppgift att bokföra och lära känna erövrade folks gudar, deras namn, deras funktion, deras rit. Dessa ”förhör” med okända gudar utfördes av schamaner, bland annat genom att kasta en näve kokablad och studera hur de fallit. I ännu högre grad gällde det att förstå främlingars gudar då man besegrats av dem. Man ansträngde sig för att förstå spanjorernas invecklade panteon av treenighet, uppståndelse, skärseld, arvssynd, änglar, helgon och profeter. Man kom fram till att Jesus var deras egen gud Pachacamac, jordbävningarnas och underjordens gud, i annan skepnad. Jungfru Maria tolkades som en aspekt av jordens och växtlighetens gudinna Pachamama, och de bägge kulterna flöt samman. Datum och platser för gamla och nya högtider samordnades. Med sådana anpassningar skulle kristendomen steg för steg assimilera och ersätta de inhemska trossystemen – en fredlig ikonoklasm.

”Attityden till kristendomen på landsbygden präglas inte av bitterhet och kritik. Kristendomen, sedan sekler sammanflätad med ortens idéer­ och praktiker, är inte längre främmande”

Men så galant skulle det inte gå att trolla bort urgamla tankemönster. Indianerna hade döpts och de tvingades åhöra de spans­ka prästernas predikningar men det säger sig självt att endast religiöst likgiltiga personer (en raritet på 1500-talet) så lättvindigt skiftade ut sina djupaste övertygelser.

Taki Onqoy-rörelsen var en mystisk revolt. Genom fasta, bön och dans skulle de gamla kultföremålen återfå sin kraft. Det katols­ka dopet skulle mista sin verkan och de kristna guddomarna förlora sin makt. När det var gjort, men först då, vore tiden mogen för en militär revolt mot spanjorerna. Denna bedömning är mycket avslöjande. Spanjorerna, i Taki Onqoy-teologernas analys, hade segrat tack vare kristna gudars extraordinära potens – hur annars skulle ett par hundra främlingar ha kunnat lägga under sig ett välordnat välde som Inkans? Innan något väpnat motstånd kunde komma på fråga så måste alltså de egna gudarna och ­kultföremålen vitaliseras och ryckas upp – samtidigt som peruanerna lösgjorde sig ur de främmande gudarnas grepp.

Den förste som kom Taki Onqoy-upproret på spåren var Luis de Olivera, präst i en lantförsamling nära Ayacucho:

De trodde att alla waqas [avgudabilder, kultföremål] i riket, alla de som de kristna hade förstört och bränt … [att de] nu återfått kraft och liv … och [att] de färdades genom luften … [för att] slå och erövra Gud [=den kristne guden]. Gud hade en gång besegrat waqas, och markisen [erövraren Francisco Pizarro] hade besegrat indianerna. Men nu hade världen vänt … och Gud och spanjorerna skulle beseg­ras och alla spanjorer skulle dö, deras städer skulle översvämmas och havet skulle stiga och dränka dem …

Detta var visionen. Upprorets praktiska sida gick ut på att de infödda skulle återgå till sina gamla riter och gudstjänster. Gudar och waqas var förgrymmade över att se sina härskaror döpta, så för att få med dem på upproret mot spanjorerna så måste dopet göras ogjort. Det skulle ske under extas och dans. Kastiliansk mat (vete, får- och nötkött) skulle undvikas, liksom kyrkobesök. Den som tilltalades med sitt kristna dopnamn skulle låtsas inte höra.

Dessa planer innehöll inga väpnade moment, men de togs på största allvar av spanjorerna. Vid denna tid var kriget mot inka­staten ännu inte avgjort. I Vilcabamba höll inkans söner och sonsöner ut med ansenliga styrkor ända till 1572, då deras fäste stormades och den siste inkan, Tupac Amaru I, halshöggs.

Kampanjen mot Taki Onqoy leddes av den baskiske jesuiten Cristobal de Albornoz, som skrev en fa­scinerande rapport om kätteriet. Albornoz hade god hjälp av sin sekreterare och tolk Felipe Huaman Puma de Ayala, då en okänd infödd adelsman – numera världsberömd som författare och illustratör till den tidiga kolonialtidens mest fascinerande krönika. (Verkets enda kända exemplar hittades av en slump av orientalisten Ri­chard Pietschmann på Det kongelige Bibliotek i Köpenhamn 1908.)

Taki Onqoy-upproret slogs ned med hårda medel. De flesta av de gripna gjorde avbön. Ett par år senare krossades den sista inka-enklaven i Vilcabamba. 1650 slog en synod av biskopar fast att peruanerna nu var kristna, om än ofullkomliga kristna. Men kättarprocesser hölls då och då ända fram till självständigheten i början av 1800-talet.

Så kristnades alltså inkans värld. Eller? Många av de ledande forskarna menar att det istället var kristendomen som absorberades av de inföddas tro. En av dem är Jan Szeminsky, pensionerad chef för den iberoamerikanska institutionen vid Jerusalems universitet:

– När det kommer någon och förklarar något så abstrakt och okänt som en ny religion, så kommer du automatiskt att använda det du kan och är van vid för att tolka det du hör. 1532, när Andernas folk först mötte kristendomen, använde de sin egen religion som tolkningsmönster. Det de förstod modifierade deras begreppsvärld, så att de nya guddomarna, kulterna och trosartiklarna fick mening. Detta har fortsatt till våra dagar, men hela tiden har kristendomens budskap och påfund inpassats i ett inhemskt sammanhang. Man kan se detta som ett kristnande av Andernas religioner, eller snarare som ett inlemmande av kristendomen i den urtida tron.

Länge, under denna kulturella växelverkan, var kristendomen en del av staten och de infödda traditionerna befann sig i underläge. Idag är det sedan länge tvärtom: kristendomen har berövats sina maktmedel och den som vill utöva inhemska riter är i sin fulla rätt. På landet hör man uttrycket ”la religión” och förstår att det betyder katolicismen; och man hör uttrycket ”la costumbre”, sedvänjorna, traditionen, som refererar till det som rör de andinska gudarna, bergstopparna, solen och månen. Eftersom människorna vet att gudar yttrar sig – en stum gud vore en självmotsägelse – så anser de att Jesus, Maria och helgonen talar och kan tala med vem som helst. De talar inte med egen röst, utan via en visman, som studerar hur kokalöv fallit. Gudarna säger vilka offer de vill ha, svarar på frågor och ser in i framtiden. Är detta katolicism? Bara om definitionen läggs på sträckbänken. Är den infödda tro som de spanska teologerna hoppades späda ut och sedan ersätta, utrotad? Långt ifrån.

I Andernas storstäder och vid deras universitet säger bildade personer saker som ”kristendomen var en del av det koloniala förtrycket”. Det är riktigt. Men attityden till kristendomen på landsbygden präglas inte av bitterhet och kritik. Kristendomen, sedan sekler sammanflätad med ortens idéer­ och praktiker, är inte längre främmande. Symbiosen har pågått i ett halvt årtusende. Målningen härintill, nattvardsscenen från katedralen i Cuzco, är ett härligt exempel på hur det gått till: Jesus och apostlarna ser ut som de gör på europeiska nattvardsmålningar. Men lammet, Agnus Dei, fanns inte i de inföddas symbolgalleri, och måltiden på fatet består istället av ett centralt inhemskt offerdjur – cuy, marsvinet.

En inkateolog från år 1530 skulle ruska på huvudet över dagens religiösa tillstånd i hemtrakterna – men han skulle känna igen oräkneliga element, också i deras sentida sammanhang. En fornnordisk offerpräst på besök hos oss skulle inte känna igen någonting alls.

—

Artikeln bygger på ett anförande som författaren höll vid Ax:son Johnsonstiftelsens seminarium ”Perspectives on Iconoclasm” den 9 februari 2023. Texten publiceras också i den kommande antologin Ikonoklasm: förkastandet av det förflutna / Iconoclasm: Rejecting the Past (Bokförlaget Stolpe).