två färska böcker om framstående personer och släkter i svensk historia hamnade nyligen på skrivbordet. Båda är väldokumenterade och författade av disputerade historiker. Därmed utgör de – om det alls längre behövs – ännu ett bevis på att den beröringsskräck gentemot biografigenren som våra fackhistoriker under lång tid lidit av nu är ett minne blott. Sakta försvinner stämpeln av ovetenskaplighet när det gäller levnadsskildringar; ett arv från weibullianer, historiematerialister och poststrukturalister.

Den ena boken är Karin Tegenborg Falkdalens Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535–1621 (Historiska Media). Den handlar om Gustav Vasas tredje hustru, som kom att överleva honom med hela 61 år – men så var hon också bara 17 när de...