Uttrycket ”det går för långsamt” är på modet i jämställdhetsdebatten. Det vill säga till att nå en högre andel kvinnor i olika sammanhang. Fråga: För långsamt till vad? Hur vet vi att det är målet?

Vi människor drar oss för att erkänna att vi är biologiska varelser. Vi vill gärna se oss som högre stående än djuren men vi har faktiskt fortfarande gener, slipade av evolutionen, som spelar roll för de kroppar vi fått och de fallenheter vi har. Ännu jobbigare blir vår biologi när det gäller kön, för att inte kalla det tabu.

Den som tar upp ett biologiskt perspektiv i jämställdhetsdebatten kan förvänta sig stämpling som stenåldersmänniska, eller rätt och slätt som en som är emot jämställdhet.

Den rådande synen i den offentliga jämställdhetsdebatten har blivit att kön är en social konstruktion. För mig som naturvetare är detta märkligt. Jag klarar inte att med hedern i behåll påstå att människan är unik i djurvärlden och att skillnader som kommer ur våra gener saknas mellan könen betraktade som grupper. Vi vet inte hur allt fungerar i detalj men tillräckligt för att kunna säga att det finns skillnader i vår inre kemi såsom hormoner, som påverkar våra beteenden. Det handlar alltså inte bara om kroppsbyggnad och yttre attribut.

Min gissning är att det ligger en rädsla bakom den utveckling som sopat biologin in under mattan. En rädsla för att människor inte ska kunna skilja på grupp och individ, vilket skulle kunna leda till att framforskade könsskillnader spär på de föreställningar om könen som redan finns.

Det intressanta är att generaliseringar görs hela tiden. Inom samhällsvetenskaperna studeras mönster i människors beteende. I debatten och i politiken generaliseras det friskt, särskilt om män. Könsmaktsordningen anses genomsyra allt och alla. Och bedömningen av människor utifrån kön har nu gått så långt att den röd-gröna regeringen nu hotar med lagstiftning gällande könssammansättningen av privata bolagsstyrelser. Fler och fler borgerliga politiker har också börjat vackla och falla in i kvoteringstankar.

Vad de biologiska könsskillnaderna består av är förstås intressant men spelar mindre roll för exakta jämställdhetsåtgärder – om vår grundinställning är att vi ska behandla människor utifrån hur de är som individer. Däremot är könsskillnaderna viktiga för att förstå vilka målsättningar vi inte borde sätta upp. Finns biologiska skillnader mellan könsgrupperna, om än små, är det troligt att de kommer att ha effekt på populationsnivå. Ser vi på könsgrupperna kommer de att välja lite olika, göra lite olika, tycka lite olika, om individerna tillåts välja så fritt som det bara går. Således är det inte självklart att 50-50 kvinnor-män är jämställt, vilket det anses idag.

Kunskap om genomsnittliga könsskillnader är en sak. En annan hur vi väljer att använda denna kunskap.

Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det är skillnad mellan att se statistiskt på stora grupper av människor jämfört med enskilda individer. Med en syn på oss främst som individer klarar vi att hantera både debatten kring föreställningar om könen och den om biologins inverkan. Och med en vetenskaplig helhetssyn kan vi lättare navigera rätt i åtgärdsfloran och undvika jämställdhetsmässiga villovägar som könskvotering. Jämställdhet är då människor behandlas utifrån hur de är, inte utifrån hur vi tror att de är.