Det man skulle kunna kalla ”biologi på svenska” visar sig inte vara en helt okomplicerad sak. Universitetslärare som ens antyder att det kan finnas biologiskt betingade beteendeskillnader mellan män och kvinnor ligger numera illa till. Det visar sig att de kan bli föremål för allehanda åthutningar och uppsträckningssamtal och till och med avskiljas från att undervisa. Här gäller nästan totalförbud mot att anföra biologiska förklaringar till skillnader mellan mäns och kvinnors agerande. Istället gäller det av olika myndigheter och även Vetenskapsrådet anbelangade genusperspektivet där beteendeskillnader mellan män och kvinnor skall ses som ”socialt konstruerade”, vilket betyder att de är orsakade av allehanda historiskt etablerade kulturella normer.

Det som av dessa statliga myndigheter anses vara fördelen med genusperspektivet är att sådana normer tror man sig kunna förändra och därmed skulle de skillnader i beteende som vi ofta kan konstatera mellan könen kunna utraderas och jämställdhet slutligen uppnås. Normkritik kallas detta på nusvenska. Gott så, och man måste nog önska dem som företräder denna inriktning all lycka i världen ity det lär de behöva. Att det inte skulle finnas biologiskt bestämda beteendeskillnader mellan män och kvinnor är ett, lindrigt uttryckt, djärvt påstående.

Man kan till exempel ta frågan om kriminalitet. Studera snart sagt vilket fängelse i världen som helst och se efter vilka som är inburade för grova brott som innefattar våld eller hot om våld och du skall se att omkring 97 procent av dessa är män. Om ett normkritiskt genusperspektiv på kriminellt beteende kunde leda till att vi fick en brottslighet som låg på kvinnors nivå så skulle det resultera i ett fullständigt annorlunda och verkligen mycket bättre samhälle. Vi kunde till exempel skicka hem 9 av 10 poliser och säkerhetsvakter. Dessvärre förefaller frågan om kriminalitet ligga utanför genusforskarnas intresseområde. Varför det är så är svårt att hitta någon förklaring till. Kan det måhända vara att här är skillnaden mellan hur män och kvinnor beter sig så enormt stor att man fruktar att hamna i just biologiska förklaringar som man av ideologiska skäl inte vill syssla med?

Ett skäl att man inte vill syssla med biologiska förklaringsmodeller är att man fruktar att sådana kan tas till intäkt för att bibehålla historiskt etablerade könsorättvisor. Men detta resonemang saknar all logik, en empirisk biologisk förklaring kan inte tas till intäkt för hur vi skall hantera det normativa problemet med rättvisa. Om vi finner biologiska förklaringar till att vissa människor är funktionshindrade försöker vi i allmänhet satsa omfattande resurser på att hitta bote- eller hjälpmedel. David Humes berömda lag gäller än, empiriska förklaringar om ”vad som är” kan inte tas till intäkt för att besvara den filosofiska frågan om hur någonting ”bör vara”.

På ett annat viktigt område i svensk politik råder emellertid den totalt motsatta uppfattningen om biologins betydelse. När det handlar om de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn har vi en lagstiftning och rättspraxis som närmast kan betraktas som tok-biologisk. Det finns i realiteten nästan ingen nivå på hur biologiska föräldrar kan vanvårda eller till och med misshandla sina barn som innebär att deras föräldraskap nullifieras och barnet ifråga blir bortadopterat. Det är förvisso så att många föräldrar som missköter sitt föräldraskap mister vårdnaden om sina barn som då placeras i fosterhem. Men de sociala myndigheterna strävar genomgående efter att barnen skall återföras till sina biologiska föräldrar och man försöker också ordna så att de biologiska föräldrarna får träffa sina barn under den tid de är fosterhemsplacerade. Detta har nyligen fått stor uppmärksamhet i och med det otroligt sorgliga fallet men den 3-åriga flickan som avled efter det att hon genom ett domstolsutslag efter lång tid i en väl fungerande fosterfamilj återbördades till sina biologiska föräldrar. Här är det inte barnets bästa som gäller och det finns inget tal om föräldraskapet som en ”social konstruktion”.

Dessvärre förefaller frågan om kriminali­tet ligga utanför genusforskarnas intresseområde. Varför det är så är svårt att hitta någon förklaring till.

Istället har vi en närmast total biologism som ger synnerligen dysfunktionella biologiska föräldrar rätt till sina barn. Den svenska ordningen på detta område förefaller ofta leda till att barn till dysfunktionella biologiska föräldrar döms till en uppväxt som består av ”pendling”. De omhändertas och placeras i en fosterfamilj ett tag, därefter återförs de till sina biologiska föräldrar där de efter ett tag är så vanvårdade att de måste till en ny fosterfamilj varefter de igen återförs till sina biologiska föräldrar varefter de kan komma till en ny fosterfamilj och så vidare. Forskningen på området är tämligen entydig i att detta är ett generalrecept för att producera mycket olyckliga unga personer som kommer att drabbas av allehanda svåra problem i livet. Det skulle inte förvåna mig om den svenska staten om något decennium kommer att tvingas till både ursäkter och skadestånd till dem som drabbats av detta system liknande vad som inträffat med dem som tidigare blev tvångssteriliserade eller satta på illa fungerande barn- och fosterhem.

Vad som nu sker är att staten (oftast på goda grunder) under mycket långa perioder diskvalificerar barnets biologiska föräldrar men inte ger barnet några nya sådana trots att det finns väldigt många som vill adoptera. Att under lång tid sätta barn i en fosterfamilj är inte att ge det några nya föräldrar eftersom detta föräldraskap plötsligt kan upphöra. Forskningsläget är tydligt, adopterade barn klarar sig mycket bättre än de som tillbringat större delen av sin uppväxt i många olika fosterhem. Detta innebär ingenting annat att den nuvarande politiken på detta område med berått mod skadar många barn just på grund av att man ger det biologiska föräldraskapet prioritet framför det ”socialt konstruerade” föräldraskap som en adoption innebär.

En liknande biologism existerar också på ett annat område i svensk politik, nämligen förbudet mot anonyma donatorer till konstgjord befruktning. Här anses det synnerligen viktigt att alla barn har rätt att när de nått 18 års ålder få veta vem som är deras biologiska far eller mor. Detta innebär troligen att många som kan hjälpa barnlösa genom att donera ägg eller sperma avstår från att göra så eftersom utsikten att någon vilt främmande person om 18 år knackar på ens dörr och presenterar sig som ens son eller dotter inte är tilltalande. Även här finns det inte en skymt av föreställningen att fader- eller moderskap skulle socialt konstruerade utan man fastslår i lagstiftningen att det är biologin som gäller. För att summera, både idén om biologins primat och idén att vi skall se biologiska förklaringar som oviktiga eller oönskade kan i och för sig båda vara riktiga, men faktiskt inte på samma gång. När det gäller barn och föräldrar där biologismen dominerar är argumentet för socialkonstruktivismen empiriskt osedvanligt tungt, när det gäller beteendeskillnader mellan män och kvinnor är det nog mindre så.