Den moderiktiga bakgrundsbilden på scenen lyste futuristiskt i vita, blå och lila färger när Storbritanniens tidigare premiär­minister, Tony Blair, samtalade med sin senaste efterträdare som parti­ledare för Labour, Keir Starmer, på en konferens i London förra året.

Med lite glesare och gråare hår, och ett lite smalare ansikte än när han lämnade Downing Street år 2007, drog Blair några skämt innan han satte igång att ösa lovord över Starmer för att ha fört Labour från en situation där partiet var utrotningshotat efter det senaste valet 2019, till dagens situa­tion där man står inför en trolig valseger.

”Föraktad av vänstern inom Labour och förskjuten av många i mitten blev Blair en så polariserande figur att han inte kunde gå ut och äta middag i London utan att det blodiga arvet från Irak gjorde sig påmint.”

En tidigare rådgivare till Blair, John McTernan, konstaterade att ”det var som om man bevittnade en apostolisk succession”, medan gamla fiender ringde i varningsklockorna. ”Tony Blair gör sig klar att ta makten i Storbritannien igen – och Starmer kan mycket väl låta honom göra det”, löd rubriken på en ledartext i högertidningen Daily Telegraph.

Vänner och fiender är emellertid ense om en sak: efter två decennier som präglats av hans katastrofala beslut att delta i den USA-ledda invasionen av Irak är Blair – flerfaldig brittisk valvinnare – tillbaka på spelplanen.

Att Labour efter fjorton svåra år i opposition skulle vända sig till den enda nu levande tidigare ledare som nått framgång bland väljarna är, på en nivå, bara sunt förnuft.

Men det är svårt att överdriva vidden av den skugga som faller över Blairs arv genom de beslut han tog om Irak och som han aldrig öppet erkänt var felaktiga.

Föraktad av vänstern inom Labour och förskjuten av många i mitten blev Blair en så polariserande figur att han inte kunde gå ut och äta middag i London utan att det blodiga arvet från Irak gjorde sig påmint.

När den deltidsarbetande bartendern Twiggy Garcia 2014 försökte sig på ett envarsgripande av den tidigare premiärministern för krigsförbrytelser var Blairs reaktion trötthet, inte förvåning. ”Hans ansiktsuttryck var snarast: ’Jaha, nu är det dags igen’ ”, berättade Garcia senare.

Så sent som 2022, i samband med att Blair adlades av drottning Elizabeth II, skrev mer än en miljon människor under ett upprop som – utan framgång – krävde att titeln skulle dras tillbaka.

Men det är nu mer än femton år sedan Blair lämnade Downing Street, och under den tiden har han inte varit overksam.

Han har varit officiellt sändebud till Mellanöstern för ”kvartetten” (det vill säga FN, EU, USA och Ryssland), dock utan större framgångar.

Men han har också ägnat sig ut lukrativt konsultarbete, bland annat för regimer med tveksam hantering av mänskliga rättigheter.

Frågor om hans villighet att åta sig uppdrag från osmakliga klienter har också varit återkommande när det gäller hans senaste projekt, Tony Blair Institute for Global Change, som stod som värd för den konferens där Starmer hälsades välkommen förra året, och som beskriver sitt uppdrag som ”att ge stöd åt regeringar och ledare att förverkliga djärva idéer”.

När Londontidningen Sunday Times 2023 rapporterade att Blairs organisation fortsatt att fungera som rådgivare åt regimen i Saudiarabien även efter mordet på journalisten Jamal Khashoggi, fick man svaret att Khashoggis död var ”ett fruktansvärt brott som aldrig borde ha skett”, men att ”programmet för sociala och ekonomiska reformer som är under utveckling i Saudiarabien är av enorm positiv betydelse för regionen och för hela världen”.

Pengar, eller åtminstone ett intresse för att befinna sig i de rika och berömdas närhet, har alltid varit något av en akilleshäl för Blair.

Det höjdes en del ögonbryn 2006 när han som premiärminister flög till Cliff Richards villa i Barbados för att fira sin födelsedag – en påkostad semester, men kanske inte riktigt lika extravagant som den Blair och hustrun Cheri tillbringade två år tidigare i den dåvarande italienska premiärministern Silvio Berlusconis lyxvilla på Sardinien.

”Jag har aldrig upplevt en sådan kväll som den vi hade på Sardinien”, erinrade sig Cheri Blair senare i en intervju. ”Fyrverkerier bildade orden Viva Tony över hela himlen och vi sjöng ”Summertime” tillsammans.”

Men Blairs agenda är inte bara att tjäna pengar. En anledning till bildandet av Tony Blair Institute var att den tidigare premiär­ministern såg ett behov av relativt icke-ideologisk forskning med fokus på teknokratisk politikutveckling och på att möta utmaningar som artificiell intelligens och digitalisering.

Förra året rekryterades den tidigare fins­ka statsministern Sanna Marin till organisationen som strategisk rådgivare. Marin sa att hennes nya chef ”förstår den roll teknologin kan spela för att möjliggöra en effektivare och mer medborgarcentrerad stat” och att hon kommer bidra med sin erfarenhet för att ”stötta organisationens arbete i allt flera länder”.

Med sina runt 800 anställda utspridda över hela världen har institutet representation i Abu Dhabi, Accra, San Francisco, Singapore och New York, och ett elegant kontor i Londons West End.

Där solar sig Blair i glansen av den politiska ledarroll han en gång hade. När man kommer till institutets presskonferenser svärmar assistenterna i environgerna, erbjuder kaffe och lotsar in journalisterna i något av den modernistiska byggnadens stora mötesrum för att där invänta den tidigare premiärministerns ankomst.

Jill Rutter, tidigare statstjänsteman och senior fellow på tankesmedjan Institute for Government i London, menar att det knappast är en tillfällighet att Blair har satsat på att rekrytera hjärnkraft.

Downing Street har relativt få personer som arbetar med policyfrågor jämfört med till exempel finansdepartementet – en gång maktbas för Blairs rival och efterträdare Gordon Brown – och när Blair var premiärminister upplevde han ofta att han inte hade tillräckligt med experter till sitt förfogande. Hans institut bedriver därför inte bara idéutveckling, utan fungerar som ett växthus för rådgivare, varav vissa finns i Labourledaren Starmers närhet.

Vilken roll Blair själv skulle kunna få om Starmer vinner valet är ännu oklart, men de flesta tror inte på någon återkomst på heltid i stil med den som tidigare premiärministern David Cameron gjorde när han förra året oväntat utsågs till utrikesminister i Rishi Sunaks konservativa regering.

Blair har ofta beklagat sig över att den tid när han hade som mest politisk makt – precis efter sin första stora valseger 1997 – också var den tid då han, som ny i denna roll, var som minst kunnig när det gällde att göra bruk av den.

Blairs upplevelse av att ha fått lämna Downing Street i förtid får många att tro att han, om han skulle erbjudas en position, kanske som ett särskilt sändebud inom ett politikområde han är särskilt intresserad av, skulle tacka ja.

”Jag tror verkligen att han skulle vilja ge sig in i matchen igen”, säger Jill Rutter. ”Han skulle förmodligen vilja ha lite makt och inflytande över regeringen, och om han kan hitta ett sätt att få ansvar för några av de frågor där han tycker att det gått bakåt, så är det mycket möjligt att han kliver in.”

Institutet har bidragit till Blairs rehabilitering genom att presentera policyförslag som fått den offentliga bilden av honom att handla om andra saker än den giftiga Irakfrågan. En av dem var hans inflytelserika rekommendation under coronapandemin att fokusera på att ge så många som möjligt en första spruta.

Samtidigt som minnet av debaclet i Irak börjar sjunka undan har Blair också kunnat jämföras – till sin fördel – med efterträdarna på premiärministerposten: inte mindre än fyra har fått avgå sedan 2016 (inklusive den skandaldrabbade Boris Johnson och den märkliga historien om Liz Truss).

Blairs comeback säger också något om hur Starmers politiska projekt utvecklats. Starmer blev parlamentsledamot 2015 efter ett antal år som riksåklagare, och hade förväntat sig att den tidigare Labourledaren Ed Miliband skulle vinna valet. Istället blev det Tories som tog hem segern, Miliband avgick och efterträddes av Jeremy Corbyn, en av de mest vänsterinriktade ledarna någonsin i partiets historia.

Trots ideologiska skiljaktigheter fick Starmer en plats i Corbyns skuggkabinett med särskilt ansvar för brexitfrågor, och efterträdde honom sedan 2020 efter partiets valförlust i december 2019, dess säms­ta valresultat sedan 1935.

Starmer sade sig vilja ena Labour och att vidareföra en del av sin föregångares väns­teragenda, men kom snart att uppvisa ett hänsynslöst drag. Han tryckte på hårt för att göra upp med den antisemitism som dröjt kvar i partiet under Corbyn, och snart var hans föregångare utrensad och förklarad oönskad som kandidat för Labour i valet till parlamentet.

Enligt Tom Baldwin, författare till Keir Starmer. The Biography, inleddes den långsamma rehabiliteringen av Blair i hemlighet 2021.

”Vid denna tid”, skriver Baldwin, ”började Starmer be Tony Blair om råd, efter att Blair denna sommar skrivit att partiet behövde ’brytas isär och byggas upp på nytt’.”

”Starmer”, fortsätter han, ”minns det som att deras första samtal handlade mindre om policyfrågor och mer om tajmning och rytm i oppositionspolitiken, om när det är dags att agera och ta de stora besluten.”

Det tog mer än två år ytterligare in­nan denna omfamning blev offentlig, men det rör sig nu tydligtvis om en nära relation. När den tidigare premiärministern firade sin födelsedag på en restaurang i London förra året tittade Starmer förbi för att gratulera.

Labourledaren har också rekryterat ett antal rådgivare som tidigare arbetat för Blair, inklusive Matthew Doyle­ som nu är Starmers pressekreterare. Även vissa politiker från Blairtiden som aktivt höll sig borta från Corbyns inners­ta krets har fått en framskjuten plats hos Starmer.

Efter att ha rensat ut partiets väns­terfalang och säkrat en tvåsiffrig ledning i opinionsundersökningarna finns det för Labours nuvarande partiledare vissa politiska fördelar med att välkomna Blair tillbaka, som en symbol för Labours positionsförflyttning från den radikala vänsterkanten in mot mitten.

Den tidigare premiärministern är också i besittning av en karisma och kommunikationsförmåga som den mer slätstrukna Starmer saknar, tillgångar som kan komma väl till pass i valrörelsen.

Men framförallt är Blair ett sällsynt fenomen i Labours historia, en politiker som vann en stor valseger 1997, och därefter lyckades vinna ytterligare två val.

Den framgången är något även vissa av Blairs tidigare motståndare nu ger erkännande och respekt, inklusive William Hague, tidigare konservativ partiledare, som för mer än tjugo år sedan utbytte förolämpningar med Blair under det varje vecka återkommande munhuggeri i parlamentet som kallas ”Prime Minister’s Questions”.

Nuförtiden kommer dessa två herrar bra överens. När de nyligen deltog i ett panelsamtal om en gemensam rapport på temat artificiell intelligens påminde en journalist om några av de mindre smickrande saker de sagt om varandra i parlamentet.

”Det största problemet tyckte jag var att han utnyttjade frågestunderna lite för bra”, sa en leende Blair som en förklaring till sin snarstuckenhet gentemot sin tidigare rival, som numera sitter i överhuset.

”Och han”, replikerade Hague, ”han var lite för bra på att vinna val.”

—

Översättning från engelskan: Christian Nilsson