Tidigare såg en typisk arbetsdag ut såhär. På med kaffet, in på New York Times och Guardian och SvD i sisådär trekvart, upp med dagens textdokument – fem sidor bok eller en krönika – och sedan, framåt elva, in på Twitter. Alltid Twitter. Facebook och Instagram kom långt senare på dagen, som när man i sista stund minns att man borde ringa och gratulera en avlägsen släkting.

Men Twitter. Alltid, alltid på senare år var det minst femtio notiser – och det i bästa fall, det vill säga om jag hade haft vett att hålla tyst dagen innan. Annars kunde det röra sig om hundratals interaktioner. Ibland var det någon hatstorm av egen förskyllan; sådant som händer när man har slösat några ampere på att spy galla över meningsmotståndare. Men oftare var det något helt annat.