Narrativet är på många sätt attraktivt men det finns ett problem – det stämmer inte överens med fakta. I realiteten var det den växande medelklassen som drev på för att spränga städernas gränser och modernisterna som kämpade emot det.

Stadsexpansion är nämligen inget efterkrigsfenomen. Historien visar att städer är kompakta när de är fattiga men expanderar som en följd av ökat välstånd. När människor får råd vill de lämna trångboddhet och trängsel bakom sig och söker sig utåt. I världsmetropolerna påbörjades stadsutbredningen redan under 1800-talet, men till Sverige kom fenomenet på allvar strax efter sekelskiftet tack vare spårvagnen och egnahemsrörelsen.

Vi kan ta Stockholm som exempel. År 1900 är staden i praktiken samma sak som Lindhagens rutnätsplan. 84 procent av Storstockholms befolkning bodde innanför tullarna. Fyra decennier senare hade stadens befolkning mer än fördubblats, men nu bodde 38 procent av befolkningen utanför stadsgränsen. Bara Bromma växer under perioden från 1 834 till 55 392 invånare. Folk ur alla samhällsklasser valde bort ”stenöknen” för möjligheten att realisera drömmen om ett eget hus och en egen trädgård. Ledande stadsplanerare tog under 1910- och 20-talen det för givet att med ökat välstånd skulle villan bli standardbostaden. De drog upp planer för lokal spårtrafik och drev igenom stora kommunala markinköp för att möta de framtida småhusbehoven.

Det var mot dessa planer som modernisterna reagerade. Modernisterna var inte anhängare av förortsbebyggelse – tvärtom! Le Corbusier kallar i Charte d’Athènes förorten för en ”degenererad avkomma”, ”en sorts skum som tär på stadens murar” och ”ett av århundradets största ondska”. Att äga sitt eget hus menade han leder till en ”slavisk individualism”. Den ledande svenska modernisten Uno Åhrén delade denna uppfattning och ansåg att förorter var ett antisocialt sätt att bo på, ett bevis på ”människans desorientering i tillvaron” och ett tecken på ”bristande sinne för praktiska och kulturella gemensamhetsintressen”. Modernisternas mål var inte att glesa ut och bygga förstäder utan att förtäta den gamla rutnätsstaden med till exempel nya skyskrapor. Förtätning var också det vanligaste resultatet av 1960-talets citysaneringar. Generellt ökade exploateringsgraden efter rivningarna och byggandet av nya betonghus.

Men den omfattande byggnadssanering modernisterna drömde om skulle inte vara möjlig utan ett bostadsöverskott. Därför ställde modernisterna sig bakom nybyggande utanför city. Men inte i form av nya ”slaviskt individualistiska” villaförorter – istället skulle man skapa små höghusstäder (till exempel ABC-städer) som skulle imitera vad innerstaden i framtiden skulle bli. Läser man planerna för miljonprogramsområdena finner man att dessa beskrivs som stadsmiljöer. Med nästan autistisk oresonlighet lägger planerarna stor möda vid att säkerställa att ingen boende ska ha mer än några minuters promenad till butiker, offentlig service och kollektivtrafik. Målet var att hålla städerna kompakta och serviceintensiva – inte glesa ut dem.

Men modernisterna fick snart uppleva att kommandopolitik fungerar dåligt mot fria individer. När Malmö, Göteborg och Stockholm slutade erbjuda egnahem så togs initiativet över av grannkommunerna. Ur tomma fält växte platser som Staffanstorp och Kungsbacka fram. Vanligt folk fortsatte att välja bort de höga flerfamiljshusen till förmån för den egna villan. Modernismens stora planer gick i stöpet.

Rutnätsstaden har sina fördelar men det finns inget skäl att tro att de som idag är hänvisade till miljonprogrammets höghus med ökat välstånd skulle vända småhusen ryggen. Denna mänskliga längtan efter ett eget hus på fri grund bör istället användas som en resurs för integration. Det har man bland annat gjort i holländska Bijlmermeer där modernistiska höghus rivits och ersatts av radhus. Där har det nu växt fram en lokal medelklass. I rutnätsstadens enformiga bostadsutbud segregeras befolkningen utifrån inkomst från centrum till periferi. Det är genom att blanda villor, radhus och flerfamiljshus på samma gata som verklig potential till integration skapas. Göteborgs misstag var inte att bebygga Angered utan att inte bebygga Angered enligt samma modell som man byggde Ängsgården, Landala Egnahem och Kungsladugård.