Blåsten av ett temperament
Jag tycker om några drag hos dig: frankheten, stridbarheten, energin. Det har hittills varit alldeles för fridfullt och borgerligt respektabelt i det svenska kulturlivet. Det behövs sannerligen dynamit, viljor, oräddhet.
Så skrev Artur Lundkvist till Sven Stolpe i ett brev 1931. Var de båda bundsförvanter eller motståndare? Det kunde år 1931 ännu vara en smula oklart. Men de var två unga radikaler. Lundkvist skrev en del i den av Stolpe redigerade kulturtidskriften Fronten. Även Stolpe (f. 1905) var en arg ung man. Vad arga unga män (och kvinnor) på den tiden var anhängare av var inte alltid uppenbart. Vad de var emot var tydligare. De var emot borgerligheten. Stolpe hade för sin del gjort detta glasklart i sin debutbok Två generationer (1929). Där hade han gjort ett försök att ta ledningen för sin generation, den unga. Både ungdom och generationsproblematik var på modet de åren. Det handlade om att försöka lansera en sorts andra modernt genombrott i svensk litteratur. Det tidiga tjugotalet med dess idylldiktning, där författare som mognat före världskriget varit de ledande, avfärdades nu med åtskilligt förakt. Själv begick Stolpe ett fadermord när han angrep Fredrik Böök, kritikern och litteraturforskaren som varit hans ungdoms ledstjärna.
Freud och fadermord var för övrigt på modet också de. Stolpe översatte Sigmund Freuds Vi vantrivas i kulturen 1932. I Två generationer attackerades också Anders Österling, idylldiktaren framför andra. Österling som redan tidigare hudflängts av Victor Svanberg, Stolpes lärare i litteraturhistoria vid Stockholms högskola, en antagonist som snart blev vän och bundsförvant. Den nya generationen, det var den som vuxit upp i världskrigets skugga och sett jämnåriga ute i Europa stupa vid fronterna. Idyllen var dem främmande. Den borgerliga kulturen måste ersättas av något annat och nytt. Kulturtidskriften Fronten kämpade sida vid sida med Spektrum och andra kulturtidskrifter för detta nya. Men vad var det mer exakt?
”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr…”, manade Karin Boye. Men vad skulle den nya dagen bära i sitt sköte? Sven Stolpe var ibland vän, ibland motståndare i förhållande till de övriga unga som skrev i de nya tidskrifterna, Artur Lundkvist, Karin Boye, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf. De såg sig alla som radikala. Men vad var noga definierat radikalism? Stolpe försökte staka ut gränserna i böcker som Livsdyrkare (1931) och Diktens frihet (1935). I den förra boken gick han till storms mot dem – till en del skribenter i Spektrum – som företrädde en ny primitivism och som ville reducera människan till ”ett knippe animala drifter”. Stolpe associerade till en annan och farligare primitivism som var på väg att växa fram på den europeiska kontinenten, särskilt i Tyskland.
I Diktens frihet försvarade han den litterära friheten mot angrepp från bland annat kristen puritanism och censuriver. Det var i synnerhet den fejd som blossat upp kring Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen som drev honom till aktion.
Vid det laget var Stolpes position på den kulturella scenen emellertid redan förändrad. Hans stora genombrott som författare kom med romanen I dödens väntrum (1930), en av periodens verkliga dundersuccéer som snabbt gick ut i den ena upplagan efter den andra. Det var en sanatorie- och livsåskådningsroman, i någon mån inspirerad av Thomas Manns då mycket aktuella Bergtagen. Men Stolpes beröring med lungsoten hade varit intimare än Manns. Han hade insjuknat svårt och vistats nästan ett år 1927–28 på sanatoriet Agra i Schweiz. Där hade han kunnat registrera inte bara febertoppar som tidvis hotat föra över honom till andra sidan, utan också andliga upplevelser av lika omvälvande art. Ett möte med den katolske medpatienten Siegfried Huber blev avgörande. Den starka dragning till den romerska katolicismen som inspirerats av samtalen med Huber blev tydlig i romanen, som för övrigt också hade rum för en dramatisk och en smula vågad kärlekshistoria samt en uppgörelse med de nyhedniska ”livsdyrkarna”.
Åren kring 1930 när Sven Stolpe trädde fram var brytningsår för hela den västerländska kulturen. Högkonjunkturen tog ett abrupt slut genom kraschen på Wall Street 1929. Krisen spred sig till Europa, inte minst till Tyskland, där Adolf Hitler och hans rörelse blev de politiska vinnarna. Samtidigt mullrade det i Fjärran Östern, där Japan gick till angrepp mot Kina. Närmare Sverige tog Stalin itu med en ny revolution i Sovjetunionen där hela landsbygden vändes upp och ned till ackompanjemang av en våg av statlig terror. Det borgerliga Europa föreföll dödsdömt.
Stolpes avvisande hållning till kommunism och nazism formerades tidigt. I Fronten siade han om den nya våg av barbari som var på väg i Tyskland. Detta innebar emellertid inte att Stolpe var någon självklar försvarare av ett borgerligt Europa. Det fanns en annan radikalism som han lärde sig något om under resor till framför allt Frankrike. Också den hörde tiden till. Nya katolska författare trädde fram, som på ett nytt sätt gjorde upp med det fariseiska, lättköpta och bekväma i konventionell kristendom, författare som krävde offer, engagemang, livsavgörelse, författare som Georges Bernanos, François Mauriac och Paul Claudel. Stolpe blev i många fall deras svenska introduktör och översättare. Hans egna romaner avspeglar en ambition att bli en svensk motsvarighet, en kristen författare som brottades med livsproblemen. Krafterna räckte inte till för att göra Stolpe till en svensk Mauriac, men själva ansträngningen ger honom en nisch i periodens svenska romankonst. Samtidigt kunde han som essäist göra en insats på bred front. Titlar som Den kristna falangen (1934–36), Själar i brand (1938) och I människodjungeln (1944) avspeglar inriktning och stämningar. Stolpe försvarade sin tro, men också den europeiska och kristna kulturen, det västerländska arvet gentemot ”dagens barbariska rasföreställningar och nationalistiska myter”. Här fanns en tanke på Europas enhet, en tanke av liknande slag som efter 1945 skulle sporra Europeiska unionens ursprungliga konstruktörer, en Romtanke om man så vill.
Till krisstämningen i dessa verk bidrar Stolpes personliga situation. Det ”hektiska” var hos honom inte bara ett fysiskt sjukdomstillstånd utan en livsbelägenhet. Det maniska, anspända, till ytterlighet gående följde honom genom livet. Äktenskapet 1931 med Karin von Euler-Chelpin innebar ingen självklar lättnad. Misstankarna mot hustrun för äktenskapligt dubbelspel blev ett konstant inslag i liv och diktning, ständigt återkommande som tema i romanerna. Ändå fanns en religiös gemenskap mellan makarna in i Oxfordrörelsen och katolicismen.
Sven Stolpes religiösa sökande var en kamp mot inre demoner. Hans oroliga hjärta drevs av en längtan efter frid. Vid slutet av 1930-talet tog detta sökande en något överraskande vändning.
Läsare av I dödens väntrum eller Den kristna falangen torde ha väntat Stolpes snara omvändelse till katolska kyrkan. Långt senare skulle han skriva: ”Vilken tacksamhetsskuld har jag inte till fransk litteratur och fransk katolicism! Mitt liv började på allvar, först när jag kom in i denna nobla och rena sfär!”
Redan vid mitten av 1930-talet hade Stolpe etablerat sig som den främste svenske kännaren av fransk intellektuell katolicism. Men hans inträde i den romerska kyrkan sköts upp ett årtionde till förmån för något ganska annorlunda, ett totalt engagemang för Oxfordgrupprörelsen. Detta var en religiös väckelse vars sfär knappast ens av anhängarna kunde karaktäriseras som nobel och ren. Anförd av en amerikansk protestant, Frank Buchman, åstadkom rörelsen för moralisk upprustning med sina reklammetoder och spektakulära kampanjer en hel del buller och bång. Det var genom norska författarvänner, främst Ronald Fangen, som Sven Stolpe drogs in. Uppenbarligen fanns det också en sida av hans väsen som tilltalades av Buchmans frenetiska aktivitet, högljudda anspråk, ivriga estradframträdanden och okuvliga optimism.
Oxfordgruppen drog till sig diktare i Sverige liksom i Finland, Danmark och Norge. I Sverige förutom Stolpe bland andra Harry Blomberg och Bertil Malmberg. Stolpe etablerade sig snabbt som Malmbergs särskilde impressario. I sin Ett författarliv (1952) har Malmberg berättat om Stolpe på vinande besök med bil framförd i dödsföraktande tempo hos den världsfrånvände poeten i Mariefred:
”Han gjorde en snabbvisit på fem minuter i det låga sjuttonhundratalshuset, så bar det av igen. När han var borta, låg en vas med några blommor kullslagen och droppade vemodigt. Det var ingen ovarsamhet som åstadkommit detta, endast blåsten av ett temperament.”
För sin del gav Stolpe ett porträtt av Bertil Malmberg i romanen Midsommarnatten (1945). Vid det laget hade Malmberg dragit sig ur Oxfordgrupprörelsen. Också Stolpe var på väg ur.
På vägen hade Stolpe satt sitt anseende som författare och intellektuell på spel. Oxfordgruppen föreföll vulgär och absurd i sina pretentioner. En av angriparna var Eyvind Johnson. Stolpe hade från början haft en vänskaplig relation med denne författarkollega. De förenades till en början i ett intresse för Frankrike och fransk litteratur. Men nu kom ett nidporträtt i Johnsons Krilon-serie. Särskilt smärtsamma för Stolpe var de grundlösa beskyllningarna för sympatier med nazismen. I verkligheten var Stolpe en konsekvent bekämpare av nazismen, redan från dess begynnelse. Många av hans inlägg samlades under kriget i volymen I smältdegeln (1941). Johnsons doktor Tollius var en karikatyr utan trovärdighet. Inte heller Stolpes fiende och rival Olof Lagercrantz blev övertygad.
Stolpe utsattes ofta för hårda och orättvisa angrepp. Han gengäldade angriparna med ursinnigt hat. I själva verket var hans egna attacker och motattacker lika urskillningslösa som de som riktades mot honom själv. Sambandet förstod han aldrig. Hans egen ilska legitimerade hans motståndares och vice versa.
Samarbetet med Bertil Malmberg blev, så länge det varade, konstruktivt. De arbetade tillsammans kring projektet August Strindberg och hans hustru och kring Excellensen som roman, skådespel och filmmanus. När Excellensen filmades blev det första gången ett nazistiskt koncentrationsläger skildrades i svensk film. Malmbergs besök i Dachau våren 1936 avspeglades här.
Stolpe hade ett gammalt intresse för filmen. Kanske kan han kallas Sveriges förste filmteoretiker. I tidskrifter som Filmnyheter och Filmjournalen publicerade han från 1923 och framåt som ung student artiklar där han mitt bland bilderna på sköna skådespelerskor och bålda filmhjältar pläderade för filmen som seriös konstart. Det var den expressionistiska stumfilmen med dess montage och andra tekniker som lockade honom. Talfilmen ingav honom däremot till en början skepsis.
Men det blev talfilm han sedan som författare skulle vara med om att tillverka, som manusskrivare eller författare till litterära förlagor. Sveriges främsta filmskådespelare från perioden, Viveca Lindfors, Hasse Ekman, Lars Hanson, Edvin Adolphson och andra spelade med. Filmer som I dödens väntrum, Döbeln, Excellensen, Sista skottet blev i flera fall avsevärda framgångar. Det var en period i svensk filmhistoria när filmen sökte legitimitet bland annat genom att knyta ansedda författare till ateljéerna. Vid Stolpes sida arbetade exempelvis gamle studentkamraten Gösta Gustaf-Janson. Gustaf-Janson gav i romanen … blev jag dödligt kär (1952) ett mera roande än smickrande porträtt av filmmakaren Sven Stolpe. Att filminspelningarnas hektiska värld annars skulle passa en man med Stolpes explosiva temperament var en given sak.
Ändå var för en ordens man som Stolpe tidningsmannabanan den mest naturliga. Vid sidan av ett åttiotal böcker torde han ha haft cirka 4 000 artiklar och recensioner på sitt samvete. Årtiondena efter kriget publicerades åtskilliga av dem i Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. Där fanns Stolpes vän och mentor John Landquist. Där fanns tidningsägaren Torsten Kreuger, TK kallad.
Torsten Kreuger hade köpt tidningarna till stor del för att driva personliga kampanjer. Det gällde det så kallade Högbroforsmålet, där han själv ansåg sig utsatt för ett justitiemord. Det gällde Kreugerkraschen 1932 där han ansåg att hans bror Ivar fallit offer för ett vanligt mord. I båda fallen engagerade sig Stolpe ivrigt. Men trots att han uppskattade den svenske presslordens champagnemiddagar och flotta gester stöttes han bort av den korrupta atmosfär som omgav denne. När tidningarna avyttrades lika plötsligt som de förvärvades blev han personligt drabbad. Skådespelet Klara, som 1962 under viss uppståndelse uppfördes på Intima teatern på Odenplan, blev ett litterärt resultat.
Vid denna tid hade Sven Stolpe åtminstone i religiöst avseende funnit sin hamn. I mars 1947 upptogs han i Paris i den katolska kyrkan. En ny period av litterär kreativitet i katolicismens tecken följde. Den tidigare Världen utan nåd (1941) följdes av romaner som Lätt, snabb och öm (1947) och Sakrament (1948), vilka båda upptogs nådigt av kritiken och betraktades som en förnyelse i författarens produktion.
Ett hårt slag drabbade emellertid Stolpe 1949 när Erik Hjalmar Linder gav ut sin Fyra decennier av 1900-talet som del 8 av Schück-Warburg Illustrerad svensk litteraturhistoria. Även om Linders omdömen inte var odelat negativa stod det klart att han inte betraktade Stolpe som någon särskilt tungviktig författare eller gav honom någon självklar hemmahörighet på den svenska parnassen. Från en kristen kritiker som Linder hade Stolpe väntat något bättre. Nu funderade han på att helt ge upp det skönlitterära författarskapet.
I början av 1950-talet var Sven Stolpe på jakt efter en ny levnadsbana och nya inkomstkällor. Livsstilen inkluderade representativa herrgårdar, fina antika möbler, en påkostad boksamling, ett gott bord. Familjen, hustru och tre barn ställde sina krav. En snabbskrivare och flitig föreläsare som Stolpe kunde alltid skaffa sig extrainkomster. Men det gällde att hitta en basinkomst sedan kontraktet med Aftonbladet löpte ut. Stolpe skulle inte ha varit den han var om inte hans nya val av levnadsbana blev anledning till buller, bång och skandal. Han beslöt sig för att disputera på en avhandling om drottning Kristina. Sedan kunde han beroende av betyg och utfall bli avlönad docent och slå in på den akademiska banan eller söka ett lektorat vid ett högre allmänt läroverk, det var planen.
I själva verket hade Stolpe redan tidigare varit på väg mot att bli doktor i litteraturhistoria. På Stockholms högskola hade han 1929 blivit fil lic för Martin Lamm på en avhandling om Bernhard Elis Malmström. Den gången hade han emellertid avbrutit forskarstudierna för tidningsmannabanan. Victor Svanberg, som varit Lamms docent, var numera professor i Uppsala. Det var honom Stolpe nu kontaktade beträffande sina planer på disputation. Avhandlingen, Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer, fanns redan mer eller mindre färdig. Ämnesrepresentanterna, Svanberg och Gunnar Tideström, var beredda att ge avhandlingen högt betyg. Men det fanns snubbelstenar på vägen.
En sådan var fakultetsopponenten, Lars Gustafsson. Gustafsson har nyligen givit sin version av evenemanget i Sven Stolpe, drottning Kristina och Uppsala (Avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet). Det har blivit en alldeles utmärkt liten skrift som ger besked om det mesta beträffande den beryktade disputationen. Undantaget är kanske en sak som man gärna skulle ha velat veta mera om, nämligen hur Gustafsson själv upplevde det hela. Men bortsett från denna självbiografiska förtegenhet eller blygsamhet får läsaren en god dokumentation av evenemanget.
Själva disputationen i maj 1959 blev, som Aftonbladet uttryckte det på en löpsedel, ett ”jätteuppbåd” med cirka 1 200 åhörare i universitets aula, delvis tillresta från landsorten i abonnerade bussar. Det hela togs upp för radio och rapporterades i alla större tidningar. Respondenten bar jackett i stället för den annars obligatoriska fracken, något som i Uppsalamiljön ansågs graverande och tydande på ett frivolt sinnelag. Själva den över fem timmar långa disputationsakten blev en retorisk seger för avhandlingsförfattaren, stärkt genom en färdknäpp med förmodligen harmlösa ingredienser som serverades av tredjeopponenten Germund Michanek. Publiken var på Stolpes sida. Men Gustafsson framförde en i sak ettrig opposition. Också han hade sympatisörer och påhejare bland åhörarna. Historikerna, anförda av Sten Carlsson, hörde dit. Likaså den stridbare filosofiprofessorn Ingemar Hedenius. Och inte minst några yngre litteraturhistoriker som Lars Lönnroth och Sven Delblanc, vilka hyste en naturlig motvilja mot att ämnesföreträdarna öppnade en gräddfil mot den akademiska karriären för outsidern Stolpe.
Motståndet koncentrerades senare under diskussionerna kring betygssättningen. De livliga meningsmotsättningarna inom sektionen resulterade till slut i ett AB utan den docentkompetens som skulle ha varit förutsättningen för Stolpes universitetsanställning.
I den livliga pressdiskussionen hävdade motståndarna att Stolpes avhandling var en skandal. Anhängarna såg å sin sida intrigerna och det relativt låga betyget som en skandal. Svanberg menade att avhandlingsförfattaren genom sin analys av Kristinas intellektuella utveckling utfört en vetenskaplig bragd. Visserligen framförde opponenten och andra många vägande invändningar. Ändå förefaller mig Svanbergs omdöme fullt rimligt. Jämför man Stolpes analys med exempelvis Curt Weibulls tidigare Kristinaböcker står det klart i hur hög grad Stolpe kunnat ersätta fria konstruktioner med ett sorgfälligt studium av de faktiska dokumenten. Han har på många sätt behandlat hela problematiken med ett betydligt större mått av psykologisk realism än tidigare forskare.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Disputationen blev en halv motgång. Docenturen uteblev. Stolpe kom istället att bli karismatisk läroverkslektor i Mjölby. Men han var ändå på sätt och vis lanserad på den lärda banan. Den stora biografin över drottning Kristina följde. Senare kom en lika omfattande levnadsteckning över den heliga Birgitta. Båda böckerna blev publikframgångar. Romanförfattaren och kulturdebattören trädde nu i någon mån tillbaka för den didaktiske Sven Stolpe. Ett sista stort projekt blev hans Svenska folkets litteraturhistoria. Den gavs ut i åtta delar mellan 1972 och 1984.
Mest kontrovers väckte den del som handlade om August Strindberg. Strindberg beskylldes för ”primitiv människosyn” och ansågs sysselsätta sig med ”ovärdiga motivkretsar”. Stolpe ville riva ned honom från sockeln, nationalmonumentet skulle granskas skoningslöst. Det ramaskri som upphöjdes i Kultur-Sverige roade honom.
Ändå kan man undra. I verkligheten var ju Sven Stolpe själv mycket mera lik Strindberg än exempelvis Heidenstam eller Selma Lagerlöf som han beundrade. Det högljudda, orimliga, sanslösa, hatfyllda, långsinta har han gemensamt med Strindberg. Men också det orädda, respektlösa, ickekonformistiska, oförskämda. Dessutom det ångestfyllda, skuldmedvetna, frälsningssökande. På Sverige, ”smörgåsbordslandet”, ”epigonlandet”, såg båda med en blandning av ringaktning och total kärlek. Det är inte underligt att Stolpe skrivit mera om Strindberg än om någon annan skönlitterär författare. Han kan inte ha undgått att själv känna sig träffad av den karikatyr han ritade upp av nationaldiktaren.
Stolpes senare år blev framgångsrika i flera avseenden. Han gick över från Bonniers till nybildade Askild & Kärnekull, som lyckades sälja hans böcker i häpnadsväckande upplagor. Där kom Svenska folkets litteraturhistoria. Där kom också Låt mig berätta (1970), en samling glada minnen och halsbrytande anekdoter som visade författaren för publiken från en helt ny sida, som rakontör och spelevink. Det var en ny genre, inte bara för Stolpe själv, mittemellan muntligt och skriftligt.
Den sidan av Stolpe blev också grunden för hans sena karriär som tv-personlighet. Det nya mediet gav rum för det bitska, men också för det berättande och det didaktiska. Estradören fick ett nytt forum.
Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.
Svensk kulturdebatt är konformisternas arena. Men Sverige har alltid också haft obändiga nejsägare och avvikare som ofta tillvunnit sig en paradoxal popularitet. I det förflutna var August Strindberg en sådan figur. I Stolpes generation kan man vid sidan av honom själv nämna exempelvis Vilhelm Moberg eller Ingmar Bergman. I likhet med en del andra motvallsfigurer var han exotisk i folkhemmet delvis därför att han var orienterad mot Europa. Som introduktör av tysk och fransk litteratur gjorde han sin stora insats som kritiker. Som Sveriges mest kände romerske katolik representerade han något oroväckande i ett land som fortfarande präglades av traditionen från enhetskyrkan. När den nya ortodoxin, folkhemmets, bröt igenom var han kättare där också.
Sven Stolpe blev kanske inte någon svensk Bernanos eller Mauriac. Men han öppnade portar till den värld där de fanns. Och, som han gärna betonade, det var en värld som inte bara rymde ett antal av Europas främsta kulturländer, Frankrike, Italien, Spanien, Irland, Polen, stora delar av Tyskland, utan också Sveriges eget katolska förflutna. Om han ansträngde sig för att göra den heliga Birgitta till en levande kvinnogestalt var det bland annat därför. Åt den svenska identiteten ville han ge en ny definition. Svenskheten började inte med Olaus Petri och Gustav Vasa, inskärpte Stolpe. Många höll med honom, åtminstone om man vågar döma efter de sensationella upplagorna för hans Birgittabok.
Den folkkäre och folkförargande provokatören Sven Stolpe gick ur tiden 1996, över nittio år gammal.
Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria.