Ett nyfött spädbarn är i praktiken helt omedvetet om sin omgivning. Den allra första tiden i ett barns liv kan det inte ens se föremål på längre avstånd än ett par decimeter. Väldigt lite av det som vi hos äldre barn uppfattar som instinktiva rädslor finns hos dem. Ett spädbarn känner exempelvis ingen fruktan för morrande rovdjur eller för spindlar, och naturligtvis inte heller för höga höjder. Men de flesta nyfödda barn kommer att reagera med gråt och skräck på två ljudstimuli: ljudet av en orm som väser och ljudet av sprakande eld.

Man får förmoda att dessa ärvda reflexer berättar något om vår urtillvaro i den östafrikanska sprickdalen. Familjegruppens vuxna kunde själva hålla utkik efter exempelvis stora kattdjur, men ormar kunde smyga sig på ett spädbarn som lagts ned i gräset. Och ett av de mest oberäkneliga hoten var blixtnedslag – som satte savannen i brand.

Elden från himlen var naturligtvis inte bara ett hot, utan också ett löfte. Blixtnedslag var med all sannolikhet början till människans bemästrande av elden – en förutsättning för all fortsatt civilisation. På så vis är åskan som kommer ner från himlen nyckeln till människans uppstigande till samma himmel. Oavsett om det var genom urgammalt minne eller genom förnuftsmässig historieförståelse förstod grekerna detta; i myten stjäl Prometheus elden från gudarnas himmel (men som straff blir han dömd till att fjättras vid en klippa där en örn ständigt hackar ut hans lever, om och om igen – Zeus bekände sig uppenbarligen till den kriminologiska skola som fullt och fast trodde på att straff hade en avskräckande effekt).

Elden är med andra ord ett himmelskt element – och därmed också ett gudomligt. I många polyteistiska religioner var den högsta guden just himmelsguden. I den rekonstruerade indoeuropeiska ur-religionen som ska ha ut­övats av de människor som spred sig över Europa från sitt kärnområde norr om Svarta havet hette den högs­te guden ”Dyeus Pater”, det vill säga ”Himmelsfadern”. Den som försöker säga namnet högt upptäcker omedelbart att det är det etymologiska ursprunget till såväl ”Jupiter” som ”Zeus”. Det finns förresten mycket som talar för att även den judisk-kristna guden från rent reli­gionshistorisk synpunkt ursprungligen var en himmelsgud, nämligen den kananitiska gudomen El.

”Under den av allt att döma skäligen stökiga nyårs­aftonen 2021 i Durham, North Carolina, blev
till exempel minst tre personer träffade av fallande kulor, varav en avled. Det stämmer till eftertanke rörande livsvillkoren i Durham, North Carolina.”

Och höjden är ju utan tvekan den bibliska gudens provins framför andra; israeliterna fördes genom öknen av en ”molnstod” – något som det visserligen är lite svårt att föreställa sig exakt vad det är för något. Gudomliga åskviggar förekommer emellertid bara på något enstaka ställe i Bibeln, till exempel när Mose i Femte Moseboken, med en gammaltestamentlig kärvhet som knappast kan göra någon besviken, försäkrar folket att Herrens pilar kommer ”berusas av blodet” från israeliternas fiender.

Vad gäller islam älskar geologer och religionshistoriker att spekulera kring den svarta sten som sitter infattad i det östra hörnet av Kaba, islams heligaste byggnad i Mecka. Vi vet att stenen tillbads av arabiska stammar redan under förislamsk tid, ja, till och med redan när Herodotos på 400-talet f Kr skrev om folken på Arabiska halvön. I mitten av 1800-talet fastnade europeiska forskare för hugskottet att det rörde sig om en meteorit, som nomader skulle ha sett slå ned i öknen för hela 9 000 år sedan. Det är en hypotes som naturligtvis utövar en kraftig kittling på fantasin och den har därigenom blivit mycket populär. Men egentligen har vi ingen aning; de wahhabitiska kungliga guvernörerna i Mekka tillåter inga vetenskapliga studier av stenen. Det är emellertid intressant att notera att islamisk tradition gör gällande att stenen föll från himlen för att peka ut för Adam och Eva var de skulle bygga ett altare åt Gud.

Att våra förfäder i Afrika var rädda för åskan och den hungriga elden i gräset berodde inte bara på att den var farlig, utan också på att den kom ovanifrån. Höjddimensionen är nämligen i någon mån onaturlig, främmande för oss. Ja, vi har till och med, i likhet med många landlevande däggdjur, rent anatomiskt en smula svårt att titta rakt uppåt på ett bekvämt sätt.

En varelse som har funnit ett sätt att maximalt utnyttja det faktum att många djur inte kan se uppåt är pilgrimsfalken. Den seglar fram över jordytan, högt över mer lågflygande fåglar. När den får syn på ett byte händer något som får tiden att stå stanna upp: falken slår. En förunderlig förändring inträder då. Falken samlar vingarna runt kroppen och blir till en spole, varje del av dess kropp, från näbben och ögonlocken till stjärtfjädrarna, bildar plötsligt en enda helhet, och naturens geni framträder, som solen från bakom en molnslöja. På detta sätt dyker den nästan rakt ovanifrån mot bytet, i halsbrytande hastighet men med en ofattbar kontroll. När pilgrimsfalken slår rör den sig uppemot 400 kilometer i timmen – vilket med stor marginal är snabbare än något annat i djurriket.

Precis som åkersorkar och duvor inför pilgrimsfalken kan vi människor egentligen inte göra så mycket annat än att förlika oss inför hotet från ovan. Ett fåtal steg från den skärgårdsstuga där jag tillbringade alla mina barndomssomrar reser sig till exempel en mer än sextio meter hög radarmast, som används av marinen för sjöbevakning. Masten är försedd med varningsskyltar med budskapet ”Varning för fallande föremål”; jag antar att tanken är att kraftig vind kan få muttrar eller antenner eller till och med kvarglömda skiftnycklar att ramla ned. Inför denna skylt känner man dock inget annat än en sällsam vanmakt, eller kanske snarare fatalism. För vad ska man egentligen göra åt denna hotande fara? De flesta andra risker kan man hantera genom att på något sätt anpassa sitt handlande. Men vilken åtgärd kan man vidta för att inte träffas i huvudet av en från sextio meters höjd fallande radarantenn? Föga mer än vad antikens, eller medeltidens, människor kunde göra åt en vredgad himmelsgud – bedja och arbeta, samt att leva sitt liv.

Det är kanske denna känsla av vanmakt som gett upphov till en rik flora av så kallade klintbergare, det vill säga moderna vandringssägner, i den synnerligen specialiserade genren ”fallande föremål”. Den mest kända sådana faktoiden är väl att om man kastar en tjugofemcentare från Empire State Building kommer den nå marken med samma rörelseenergi som en pistol­kula och gå rakt igenom kroppen – ovanifrån och ned – på den som råkar stå i vägen. Denna fråga har dock blivit föremål för vetenskapliga studier vid University of Virginia i USA. I en spektakulär uppvisning av vad man kan åstadkomma med en avslappnad attityd till offentliga forskningsmedel skickade fysikprofessorn Louis Bloomfield i maj 2007 upp ett stort antal heliumballonger med mynt i vindstilla väder in i en park i Charlottesville. Mynten lät han sedan regna ner över sig själv från hög höjd. Forskningsresultatet var att det inte alls känns som att träffas av en pistolkula att träffas av ett fallande mynt, utan snarare som att träffas av ett fallande mynt. Det beror på att mynten wobblar i luften på väg ner, vilket avsevärt minskar hastigheten. Hade mynt varit sfäriska, eller spolformade, hade de dock fallit tillräckligt snabbt för att göra stor skada.

Vad som alltså i motsats till att träffas av ett mynt faktiskt känns som att träffas av en pistolkula är att träffas av en fallande pistolkula, något som varje år skördar ett förvånansvärt stort antal liv världen över. Det rör sig vanligen om olyckor till följd av att vapen avlossats upp i luften vid festliga tillfällen. Den som förknippar sådana seder främst med Mellanöstern är offer för sina egna fördomar. Under den av allt att döma skäligen stökiga nyårsaftonen 2021 i Durham, North Carolina, blev till exempel minst tre personer träffade av fallande kulor, varav en avled. Det stämmer till eftertanke rörande livsvillkoren i Durham, North Carolina.

Så länge vi trott på himmelsgudar har vår tillvaro på jorden dikterats av relationen uppåt. Våra liv, våra samhällen, våra idéer, ja själva våra innersta känslor, har formats av löftet – och hotet – från ovan.

Och idag är det ju strängt taget inte annorlunda, om än att vi har sekulariserat himlens makt över oss. Det är till exempel en dyster sanning att en av de sakligt mest betydelsefulla uppfinningar mänskligheten har gjort är bombflyget.

I en scen i Stanley Kubricks film ”2001. En rymdodyssé” från 1968 får vi bli vittne till hur en apliknande varelse tar det första steg mot sann mänsklighet när den drabbas av insikten att ett lårben från ett djur kan användas som en stridsklubba. Och lika omvälvande som det måste ha varit när våra tidiga förfäder insåg att de kunde greppa runt ett tillhygge och på så vis mångdubbla energin i ett slag, lika omvälvande måste det ha varit att upptäcka att fiender och bytesdjur kunde nedkämpas på håll, genom att kasta eller slunga saker på dem. Om man tillåter sig att kisa lite är flygplan alltså på sätt och vis en vidareför­ädling av kastvapnet.

Ett av de kvalitativt mest dramatiska stegen på vägen var utan tvekan kanonen, som kom till Europa genom förmedling från framförallt turkarna under 1400-talet. Det var med kanoner som Mehmet den store år 1453 knäckte Konstantinopels murar – och bytte riktning på Västerlandets utveckling för alltid. För när Konstantinopel föll flydde grekiska lärda till Italien, medförande sitt glömda språk och sina glömda böcker. ”Greklands spillror sköljdes upp på Europas stränder” som Rousseau uttryckte det, och därmed omplanterades ett frö som skulle blomma upp i form av renässansen.

En särskilt fruktad turkisk specialitet var mörsarna, mycket korta men tunga kanoner som var avsedda för belägringsstrid. En medeltida mörsare ser ut som en gjutjärnsgryta ungefär, och det är svårt att föreställa sig något som ger ett mer bredbent jordfast intryck. Men med en dånande knall kastar den en stenbumling rakt upp i luften, och överbryggar därmed plötsligt klyftan mellan elementen, mellan jord och luft. Göteborgsbiskopen Bo Giertz har i sin allegoriska roman Riddarna på Rhodos från 1972 med hallucinatorisk intensitet målat upp den klaustrofobiska skräck det innebär att, instängd i en stad under belägring, närsomhelst kunna dödas av en fallande hundrakilosbumling – utan förvarning, som av en åskvigg från klar himmel (eller av en fallande radarantenn, för den delen).

Det får förresten sägas vara uppmuntrande okaraktäristiskt för människan som kulturvarelse att det tog hela åtta år efter att bröderna Wright, år 1903, hade gjort sin första vingliga flygtur innan någon kom på tanken att släppa en bomb från ett flygplan – det var för övrigt italienare som släppte bomber på tuaregiska rebeller i Libyen. En sådan nådeperiod är knappast vanlig när det gäller att sätta mänskliga landvinningar till dödlig användning.

Och första världskrigets strategiska luftkrig, i huvudsak bedrivet av tyskarna mot Storbritannien, kan dessutom bara beskrivas som ett tragikomiskt fiasko. De väldiga zeppelinare som den tyska generalstaben använde för att försöka terrorbomba engelsmännen till ­underkastelse utmärktes mer än något annat av sin närmast vettlösa oändamålsenlighet. De hade ju bland annat den iögonfallande bristen att vara fyllda med vätgas som kunde antändas med brand­ammunition. Resultaten, både kvalitativt och kvantitativt, blev också spektakulärt skrala. Bomber avsedda för Londons fabriker kunde till exempel i stället döda kyrkoherdar i ”Morden i Midsomer”-byar på andra sidan landet. En fyra år lång strategisk bombkampanj ledde till blott 500 döda engelsmän – en tragedi i sig, naturligtvis, men förlusterna i manskap bland de tyska zeppelinarbesättningarna var ungefär lika stora. Och de materiella förluster som bombkampanjen orsakade i Storbritannien uppgick till mindre än tjugo procent av kostnaderna för det tyska zeppelinarprogrammet. Tyskarna var alltså tvungna att investera fem riksmark i zeppelinare för att åstadkomma en riskmark i skada på andra sidan kanalen; det säger sig självt att det inte var någon vidare hållbar affärsidé.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyvärr kompenserade mänskligheten snabbt, med råge, detta initiala misslyckande att använda flygmaskiner för destruktiva syften. Andra världskrigets få och korta men ödesdigra år innebär ett syndafall, en snabb rörelse tillbaka mot medeltidens tillstånd, mot vårt bestämda öde att huka under himlen.

Det är omöjligt att inte i någon mån fördela skulden för syndafallet på båda parter. Det var otvetydigt tyskarna som först började angripa städer med bombflyg, bland annat med sina fruktade Sturzkampfflugzeug – Stuka – som enligt samma princip som pilgrimsfalken dök i hög hastighet nästan lodrätt ned mot sitt mål. Tyska terrorbombningar förekom redan i krigets första fälttåg när Warszawa förvandlades till ruiner, och under västfälttåget nästa vår utplånade Luftwaffe praktiskt taget Rotterdam från kartan. Sedan följde den så kallade Blitzen – bombkampanjen mot Storbritanniens städer där Coventry blev kanske hårdast drabbat.

Men om det var tyskarna som först släppte lös bombkrigets vilddjur så var det ändå de allierade som tappade kontrollen över det, och som red på dess rygg när det rytande kastade sig över världen. Så sent som i oktober 1939 avvisade Kingsley Wood, flygminister i Neville Chamberlains ministär, bestämt ett förslag att fälla brandbomber över skogsområdet Schwarzwald i Baden. ”Är Ni medveten om att Schwarzwald är privat egendom?” ska han förfärat ha sagt, med en trohjärtenhet som framstår som rörande mätt mot hi­storiens facit. För från 1943 bombades Tysklands stora städer, från Frankfurt och Essen i väster, till Hamburg i norr och Königsberg i öster, nästan bokstavligt talat till inget mer än aska och sand. Hur många civila som dog är än idag ett känsligt och kontroversiellt ämne bland historiker. Säkert är i vart fall att det brittiska bombflygets befälhavare ”Bomber” Harris var stolt över det sätt på vilket hans flygbesättningar lärde sig att genom ett särskilt bombningsmönster tända så kallade ”eldstormar”, lokala vädersystem som med orkanstyrka sög in friskt syre från den omgivande landsbygden, och som förvandlade själva luften inne i städerna till eld. Vid det laget hade Kingsley Wood redan dött, som en ömkansvärd relikt från en borgerlig tid som hade råd att hålla sig med ideal.

Bombningarna fick Tyskland på knä och på det sättet kom hämnden från ovan att forma den efterkrigstida världsordningen. Ännu mer formades världen av den interkontinentala ballistiska missilen, som på 1950-talet uppfanns samtidigt av USA och Sovjet, på basen av beslagtagna tyska ritningar. En modern ballistisk missil korsar världshaven på en höjd av ungefär 2 000 kilometer, nästan hundra gånger högre upp än ozonlagret, i en hastighet av mer än en halvmil i sekunden. När den återinträder i atmosfären och slår mot sitt mål är det som en besökare från en annan värld, i inget avseende mer begriplig för eller tillhörig världen nedanför än en åskvigg från Zeus. Med en knapptryckning kan människan idag utplåna städer, ja hela länder, som hon aldrig ens har sett. Detta är, nästan bokstavligen, ett förgudande av människan. Som om vi saknade den hotande domen från ovan, den som vi avskaffat i teologisk mening.

Precis som världsalltets ordning för den förmoderna människan helt och hållet dikterades av himlen, så är också vår moderna värld, ja ytterst varje aspekt av vår politiska demokrati och de materiella bekvämligheter vi tar för givna, beroende av hotet ovanifrån. Den internationella liberala världsordningen har nämligen sin nedersta, realpolitiska grundval i det amerikans­ka kärnvapenparaplyet och i USA:s hangarfartygsgrupper, i kraften att när som helst och var som helst kunna nedkalla nästan gränslös förstörelse från himlen.

Hukande under – och strävande mot – himlen lever vi våra liv. Detta är uppenbarligen vad det innebär att vara människa.