Litteraturvetaren och akademiledamoten Horace Engdahl har i sina vackra essäer poetiskt skildrat hur det skrivna ordet kom till människan. Som en främmande röst utifrån trängde det in i vår verklighet, genom de första templen och religiösa urkunderna väcktes en ny sorts medvetande, ett ljus kastades över världen och med en nyuppslagen klar blick såg skribenten det med andra ögon. Skriften förbinder oss därmed med något översinnligt, den ger oss möjlighet att överskrida oss själva, att kunna resa oss över tillvaron och betrakta och reflektera över den.

Det är inga små saker, men det kräver förmågan att kunna läsa och skriva, något som varit en förutsättning för vår moderna demokratis framväxt. Att allt fler lärt sig förstå och hantera det skrivna ordet har också gjort att de självständigt kunnat tillgodogöra sig kunskaper och ta del av skilda idéer och kulturuttryck.

Problemet är nu att vi trots ett välstånd som är större än någonsin tidigare befinner oss i en situation där svenskarnas läsförmåga har varit stadigt sjunkande sedan 1970-talet. Den betydande invandringen är förstås en del av förklaringen, men också svensken i gemen blir allt sämre på att läsa. Det går fort utför, numera läser bara 8 procent av gymnasisterna dagligen, för tio år sedan var de hela tre gånger så många. De äldre är inte bättre, bara var tredje vuxen läser överhuvudtaget en bok under ett år och könsskillnaderna är därtill stora, fyra av tio kvinnor har läst en bok medan bara var fjärde man kan säga detsamma. Det syns också i bokförsäljningen, på 20 år har den minskat med nära 10 procent.

Det andliga och kulturella armod vi står inför i vårt land är betydande, människor som inte lär sig läsa har helt enkelt svårare att ta till sig och förstå andra personers tankar och perspektiv. De riskerar så att säga att bli självupptagna ”idioter” som själva inte kritiskt kan reflektera över vilka de är och varför världen ser ut som den gör.

I den nya antologin Speglingar synas nordisk kulturpolitik ur olika perspektiv. Kulturjournalisten Gunilla Kindstrand intervjuar den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen som uppmärksammats för sin forskning som utmanar den samtida identitetspolitikens enfaldiga och rent tribalistiskt primitiva förståelse av det skrivna ordet som ett uttryck för nationalitet, religion, etnicitet, kön eller klass. Med upplysningsfilosofen Immanuel Kant som ledstjärna sätter Stidsen litteraturen i centrum för den moderna människans myndiggörande. Läsningen och skrivandet är för henne ett både allmänmänskligt och personligt projekt som hjälper var och en av oss att självständigt utforska vilka vi är som individer och uttrycka våra egna identiteter. Det handlar om att mota totalitära tendenser i vårt samhälle, som oviljan att våga bryta olika perspektiv och hållningar mot varandra och att se nyanserna. Stidsen hävdar att bildningen är det som kan föra oss samman när så mycket annat i den moderna världen splittrar oss. Genom att läsa lär vi oss förstå andra personers känslor och förhållningssätt och känner igen oss i varandra just som meningssökande varelser.

Stidsen har också forskat om hur litteratur danar oss som människor. Hon har visat hur de sociala medierna idag gör ungdomarna alltmer kontaktsökande samtidigt som de genom att inte läsa får allt svårare att uttrycka egna reflektioner och tankar, de talar helt enkelt ett inautentiskt språk. I litteraturen kan de få vila sina erfarenheter och låta dem växa i ordrik jord, att få existentiell förankring i kulturens mylla.

För drygt hundra år sedan kämpade akademiledamoten Selma Lagerlöf för att få allt fler svenskar att läsa som ett led i att bana väg för att kunna genomföra allmänna val. Rikets främsta författare engagerades i att skriva fantastiska läseböcker för den svenska skolan, både skönlitterära texter och facklitteratur. Lagerlöf skrev sin klassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Verner von Heidenstam Svenskarna och deras hövdingar och Sven Hedin Från pol till pol. Något liknande hade behövts nu, våra 20 skickligaste författare borde få i uppdrag att skriva skollitteratur för att inspirera våra barn och ungdomar att resa sig till den fria tankens underbara värld. Svenska Akademien skulle förstås stå som huvudman för boken. Skolverket kan knappast vara betrott när utbildningsväsendet är i ett så erbarmligt skick.