I generellt hänseende så är det även på det sättet vi får förhålla oss till de flesta människors kulturkonsumtion. Det skulle ju av en människa avkrävas något alldeles extra nitiskt – ja, för att inte säga kultur- och bildningsfattigt, historielöst och dessutom galet tråkigt, för att hon ständigt skulle göra sig en etiskt solid bedömning i syfte att helt undvika njutningsfylld kulturkonsumtion av verk som är skapade av konstnärer som har felat i moralisk mening.

Med detta sagt, vill jag verkligen inte försvara några a- eller omoraliska handlingar i sig. Inte vill jag heller alls förminska eller ta udden av den ofta berättigade och viktiga kritik som exempelvis metoo-rörelsen har riktat mot verkligt klandervärda beteenden och/eller reaktionära strukturer som dessvärre har visat sig vara och är en realitet i vårt samhälle, och inte sällan inom det etablerade kulturlivet.

Den ”cancelkultur” som har vuxit fram under de senaste åren i kölvattnen av metoo-rörelsen är emellertid behäftad med en absurd dubbelmoral. En dubbelmoral som gör det närapå omöjligt att föra en i egentlig mening logisk, vettig och framförallt öppen diskussion.

”Ett annat mål för en bojkott kan vara att man vill visa sitt stöd för den eller de som utsatts för en amoraliskt agerande konstnär.”

Att tillåta sig att skilja mellan en moraliskt felbar person och dennes verk är något vi alla tillåter oss att göra ibland. Att tillåta oss att inte göra det är också något vi alla gör ibland. Bägge delarna har vi som individer rätt att göra när det passar oss, men att tro sig kunna göra någon av dessa strategier till allmänt rådande moralisk lag gör oss gravt blinda inför hur de flesta av oss individuellt både vill och dess­utom i etiskt oklanderlig mening väljer att avnjuta estetiska upplevelser.

En som ägnat mycket moralfilosofisk möda åt det jag inledningsvis försökt behandla är Mary Beth Willard, som är verksam som filosofiprofessor vid Weber State University. Hennes mycket lättfattliga och samtidigt moralfilosofiskt tänkvärda och uttömmande bok Why It’s OK to Enjoy the Work of Immoral Artists tar sitt kritiska avstamp i metoo-rörelsen, dess efterdyningar och den framväxande cancelkulturen och hur dess försök till bojkotter inte bara sätter press på den etiska neutraliteten utan också vår individuella frihet vad gäller våra estetiska val.

I sin bok problematiserar Willard frågan om det finns något etiskt ändamålsenligt i cancelkulturens bojkottande av konstnärer som har uppvisat ett omoraliskt beteende framför att, som de flesta av oss faktiskt mer eller mindre hela tiden gör med gott samvete, fortsätta avnjuta estetiska upplevelser skapade av konstnärer som felat moraliskt. I sitt moralfilosofiska undersökande har Willard studerat vad själva målen med bojkottande kan vara och om dessa mål har något betydande etiskt värde.

Ett mål med en bojkott kan vara att rätt och slätt ekonomiskt straffa den moraliskt felande konstnären. Särskilt lockande kan detta vara när den moraliskt felande konstnären inte har blivit prövad och dömd i någon juridisk instans. Det vill säga: om det inte går att korrigera en aktör genom juridiken, vill man gärna skapa en medial process som leder till att marknaden ersätter juridiken och straffar den felande.

Willard tar bland annat upp Kevin Spacey som under brinnande metoo avslöjades att ha begått sexuella övergrepp på en minderårig yngling. Spacey drabbades inte av några kännbara juridiska repressalier. Istället ledde en konsumentbojkott till att han ändå led av märkbara ekonomiska förluster.

Det som gör sådana här konsumentbojkotter etiskt knepiga, menar Willard, är att konstnärer inte sällan ingår i ett inte bara konstnärligt utan också ekonomiskt kollektivt sammanhang. Det är en mängd med människor som också riskerar att drabbas ekonomiskt runt en skådespelare som Spacey. Till skillnad från Spacey, vilken man får förmoda är ekonomiskt oberoende, befinner sig kanske också många av dessa människor i en ekonomiskt utsatt position.

Vill man genom en konsumentbojkott straffa en konstnär ekonomiskt ska man också komma ihåg att många av de människor som i samma veva också straffas ekonomiskt kanske har varit utsatta för just samma person som man själv vill straffa med sin bojkott. Dessa männi­skor får alltså genom en konsumentbojkott lida dubbelt på grund av att de samarbetat med en person som agerar på ett sätt som man gärna vill korrigera.

Låt oss kika på ett tankeexempel som Willard själv tar upp: Det är i etisk mening omöjligt att försvara Harvey Weinsteins amoraliska svinerier, men att som konsumenter bojkotta de filmer han varit med om att producera skulle förmodligen leda till att ekonomiskt straffa många av dem som varit hans medarbetare, varav en del av dessa också till råga på allt varit hans offer. Dessutom – och detta är Willard inne på flera gånger i boken – är det estetiska värdet som har skapats i det konstnärliga sammanhang där en amoraliskt agerande person ingått inte bara värdefullt att fortsätta att njuta av för övrigas inblandning, utan det kan i sig själv så klart inte ifrågasättas moraliskt.

Ett annat mål för en bojkott kan vara att man vill visa sitt stöd för den eller de som utsatts för en amoraliskt agerande konstnär. Detta mål, menar Willard, uppnås knappast av den som väljer bojkottens väg. Vad den som har blivit utsatt behöver är respekt och att bli lyssnad till. Hur finner den som blivit utsatt bäst stöd för att i verklig mening uppleva denna respekt och detta engagemang? Först och främst genom dem som står vederbörande närmast och förhoppningsvis också genom samhället i form av sådant som juridiskt och polisiärt stöd, knappast genom en bojkott.

Det är sällan ett brottsoffer själv efterfrågar stöd i form av en bojkott, och kollektivt omfattande och massmedialt organiserade bojkotter som strävar efter att straffa en moraliskt felande konstnär riskerar också att riva upp sår hos den som varit utsatt för det moraliska felandet. Willard tar i sin bok upp Saman­tha Geimer som 1978 tretton år gammal blev våldtagen av filmregissören Roman Polanski.

Geimer har i olika sammanhang, bland annat i sin självbiografi, påpekat att den uppmärksamhet som hela tiden kommit upp på agendan i syfte att undergräva Polanskis konstnärliga status orsakar henne ett större lidande idag än den våldtäkt som hon för litet mer än 40 år sedan blev utsatt för. Återigen, vad ett brottsoffer behöver är respekt och att bli lyssnad till, vilket de som organiserar en bojkott av Polanskis filmer borde fundera över om de faktiskt åstadkommer när de kräver och får stort utrymme i medierna för sina fördömanden och krav.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ett annat mål med att bojkotta en konstnär som har handlat omoraliskt kan vara att själv lätta på det egna samvetet. Den här typen av bojkottande, menar Willard, blir ytterst poänglöst i etisk mening. På vilket sätt blir man ens i närheten medskyldig genom att avnjuta en omoraliskt agerande konstnärs verk? Visserligen står det var en och fritt att inte avnjuta en omoraliskt agerande konstnärs verk, på ett personligt plan kan skälen vara hur många som helst och förståeliga och omöjliga för någon annan att angripa. Men de som väljer att avstå bojkott har absolut inte därmed demonstrerat att deras moral brister i något avseende.

Att skilja mellan person och verk kan vara svårt. Konstnärskap och person är ju oftast intimt nära och inflätade i varand­ra. För mig att avnjuta ett konstverk skapat av ett moraliskt felande person gör mig dock knappast automatiskt själv delaktig i någon omoralisk handling.

Här ligger det nära till hands att tänka att man av etiska skäl så gott det går dock ändå bör hålla sig borta från konstnärer som varit omoraliskt handlande och behandlat sina medmänniskor illa. Det finns ju andra konstnärer som aldrig gjort en fluga förnär och vars konst man då hellre bör välja att stödja och avnjuta. Problemet är bara att varje skapat verk är unikt betydelsefullt och i samma stund som vi med alla krafter försöker undvika verk av konstnärer som är moraliskt klandervärda dödförklarar vi konsten som sådan.

Ett annat mål med en bojkott kan vara att man vill ändra på kulturen kring sexuellt våld och de strukturer som omgärdar den. Men är en bojkott verkligen vägen att gå här? Willard ifrågasätter även detta. För att ändra kulturen kring sexuellt våld och de strukturer som omgärdar den är det viktigaste att de som har varit utsatta för sexuellt våld vågar träda fram och att de genom sin omgivning och samhället får den respekt och det stöd de behöver för att göra så, menar Willard. Vidare, menar Willard, så överskattar vi rejält vår makt som konsumenter om vi tror att vi kan bojkotta och cancellera bort icke önskvärda strukturer i samhället. Att bojkotta enskilda konstnärers verk bidrar faktiskt inte ett dugg till att ändra på de mer eller mindre destruktiva strukturer som genomsyrar hela samhället.

Eller betänk om de flesta av oss verkligen helt plötsligt skulle avstå från att avnjuta det estetiska värdet i mängder av unika historiska och nutida viktiga verk, skapade av konstnärer som har betett sig amoraliskt. Ja, här har vi att göra med en minst sagt diger samling. Även om en sådan enormt omfattande bojkott vore möjlig, skulle det ju knappast ändra något till det bättre i strukturellt avseende. Det skulle snarare innebära konstens och bildningens död och inte minst slutet för en öppen diskussion. Vad skulle vi som samhälleliga, kulturella, moraliska och estetiskt upplevande varelser få ut av en sådan bakvänd upplysning?