Det rör sig om framförallt äldre partimedlemmar och det är de som i slutänden kommer att utse nästa konservativa partiledare (från en lista på två namn från konservativa parlamentsledamöter). Föga överraskande antyder därför Boris Johnson, den ambitiöse utrikesministern, gärna att han delar vissa av deras hårdföra uppfattningar, särskilt som premiärminister Theresa May visar tecken på att ansluta sig till en mer pragmatisk förhandlingsposition.

Inför De konservativas konferens i Manchester i oktober gjorde Boris Johnson ett par medieutspel för att underminera Theresa Mays strategi. Han drog uppmärksamheten till sig, fram till Mays gräsliga konferenstal som avbröts av en upptågsmakare och sedan förstördes av hennes ihållande hostattacker.

Men trots den fördjupade splittringen över Europa, positionerande statsråd och en katastrofal partikonferens ligger det fallfärdiga konservativa partiet i stort sett lika med Labour i opinionsmätningarna. I vissa mätningar har den hårt pressade May högre förtroende som partiledare än Jeremy Corbyn, vänsterradikalen som berövade De konservativa dess majoritet i förra årets parlamentsval.

Corbyn har återupplivat Labour som efter årtionden i den politiska mitten under Tony Blair, Gordon Brown och Ed Milliband nu är ett parti i vänsterfåran (och som samtidigt hävdar att detta är det nya politiska mittfältet).

Valresultatet i juni blev mer framgångsrikt för Jeremy Corbyn än någon väntade sig, delvis genom att han motiverade många unga väljare att rösta, delvis genom att undvika att prata om brexit och delvis genom att koncentrera sig på frågor som stagnerande löner och dålig välfärdsservice. Framförallt lyckades han genom att inte vara Theresa May, som drev en usel valkampanj med ett manifest som skrämde bort väljarna.

Men Corbyn lär näppeligen möta en lika svag motståndare i nästa val. Och om det verkar som om han skulle kunna vinna (vilket i juni föreföll osannolikt) kan han förvänta sig en betydligt hårdare granskning.

Hur kan det komma sig att brittisk politik blivit så dysfunktionell?

Svaret lyder naturligtvis brexit. Först delades den brittiska allmänheten, därefter splittrades båda partierna och nu är de paralyserade.

Theresa May är kvar på sin post eftersom hon är en kompromisskandidat i sin regering mellan hårdföra brexitförespråkare som Boris Johnson och Michael Gove och pragmatiker som Philip Hammond och Amber Rudd som är angelägna om att slå vakt om ekonomin. En partiledarstrid för att undanröja May skulle återuppväcka bittra motsättningar över Europa och öka pressen på att utlösa ett parlamentsval som De konservativa riskerar att förlora. Hon stannar kvar, tills vidare.

Även om Theresa May, till skillnad från Boris Johnson, inte påstår att Storbritannien både kan äta kakan och ha den kvar över brexit är hennes hållning inte alltför olik hans. I ett tal i Florens i september hävdade hon att Storbritannien inte kan finnas kvar i EU:s inre marknad som Norge men uppnå mycket bättre villkor än ett frihandelsavtal av det slag som Kanada förhandlat fram. Hon tycks ha återfallit i sin tidigare retorik – tal om att det inte existerar någon ”binär uppdelning” mellan medlemskap och en tillvaro utanför EU. Exakt hur något sådant ska uppnås är fortfarande oklart.

Labour har också sina brexitproblem i och med att många av dess traditionella arbetarklassväljare i mellersta och norra England drogs till anti-invandrarretoriken från EU-motståndarna i folkomröstningen om medlemskapet. Samtidigt hatar många av partiets yngre och urbana väljare brexit och allt som det står för.

Labours hållning är därför att man accepterar förra årets folkomröstning men företräder en mjukare brexit som ”sätter jobben främst”, där man behåller fördelarna från den inre marknaden och på samma gång begränsar den fria rörligheten för europeiska arbetare. Hur det ska kunna genomföras med tanke på att den fria rörligheten är en av den inre marknadens grundläggande principer framstår som oklart.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att förhålla sig vag har hittills fungerat för Jeremy Corbyn som verkar hoppas att De konservativa genomför brexit, vilket skulle göra det möjligt för Labour att kritisera formerna för utträdet istället för principen. Det borde i sin tur göra det möjligt för dem att utnyttja den ekonomiska smäll som troligtvis kortsiktigt drabbar Storbritannien och samtidigt undvika att skuldbeläggas av brexitanhängare för att hindra utträdet.

Brexit må vara det största beslutet som Storbritannien stått inför sedan andra världskriget, men det ligger inte i någotdera partis intresse att involvera den brittiska allmänheten i en utförlig diskussion om dess följder. Att göra det skulle störa den instabila vapenvilan i både Labour och De konservativa.

Problemet är bara att Storbritannien ska lämna EU inom 18 månader och förr eller senare måste någon bestämma vad man ska göra sedan. Under tiden tickar klockan som en tidsinställd politisk bomb.

Översättning: Mats Wiklund