Besattheten av jämlikhet döljer givetvis bara en ny makthungrig överhet som vill ersätta den gamla. Den har lyckats. Undantaget var striden mot löntagarfonder. Idén att konfiskera allt och ge det till ”arbetarna”, som världens mest semestrande och sjukskrivna folk skämtsamt kallas, föll i ett sällsynt försvar för dem som inte går köksvägen.

Det är, rent empiriskt, sällan en bra idé att låta tjänstefolket styra och ställa. Resultatet blir bara kiv och split, bristande hyfs och moraliskt förfall. Nu, ett kvartssekel efter löntagarfonderna, är vi ändå där.

De förmögenheter, i gemen mun ”bonusar”, som tjänstemän anser sig behöva för att kunna utföra ett genomsnittligt arbete, utgör inget annat än individuella löntagarfonder. Det är som om de ägande ...