Ju längre tid som passerat sedan ett verk tillkom, desto mindre betydelse får det individuella me­dan den kulturella epok i vilken kons­ten skapats framträder med större tydlighet. Boken handlar om den norske konstnären Edvard Munch. Men som vanligt när Knausgård skriver så vidgas ämnet framför läsarens ögon; konsten blir också del av allt det som finns ibland oss och i samtal om det vi brukar kalla tidsandan.

Knausgård observerar att värderingar och begrepp, som är både tidsbundna och övergående, ofta omedvetet uppfattas som oföränderligt sanna av oss som omfamnar dem. Hans tankebana kan ap­pliceras på hur vi bedömer konst, men också hur vi ser på samhället i stort, och politiken. Det finns helt enkelt en rad underliggande föreställningar som dominerar och blir rådande i en spe­cifik tid, men som vid ett eller annat tillfälle i histo­rien kommer att tappa kraft och brytas av mot nya sanningar om konsten, samhället och människan.

Jag påminns om Knausgårds betraktelser när jag läser Karin Svanberg-Sjövalls hoppingivande artikel ”Dags att tänka nytt” om den nya borgerliga kulturpolitiken (Axess nr 2/23). Statssekreterare Svanberg-Sjövall menar att den gamla ordningen – här innefattas kulturpolitik förd från såväl höger som vänster – behöver utmanas och presenterar fem exempelteser som stöd för sitt resonemang. Från min horisont fångar hennes idéer om en ny borgerlig kulturpolitik ett subtilt men påtagligt paradigmskifte i tidsandan.

Det första hon tar upp gäller Ukraina. Invasionen och kriget har inneburit en fokusväxling, där kulturarv och frågor om bevarande blir prioriterade. Kultur som sammanhållning snarare än provokation leder Karin Svanberg-Sjövall till nästa tes, nämligen behovet av en ökad ideologisk självständighet. Måhända skrivs det inte rakt ut, men min tolkning är att begreppet armlängds avstånd inte bara gäller en försiktighetsprincip gentemot konstvärlden utan också mot kulturkriget. Den jämförande parallell som dras i texten mellan dagens kulturdebatt och den migrationspolitiska debatten 2015 antyder att sakargumenten kommer att få en ny framträdande position i kulturpolitiken, snarare än signalerandet.

Punkt tre som anförs rör statens roll i och för en borgerlig kulturpolitik. Här skymtar en korrekt kritik av tidigare högerregeringars ointresse för att styra ideologiskt visionärt, samtidigt som olika privata verksamhetsformer framhålls. Jag hade önskat en ännu kraftigare appell för kulturens behov av statens politik, och pengar. Statligt ansvar för starka institutioner och stabil finansiering kan vara en förutsättning för individernas, institutionernas och konstens integritet.

Min inställning är att borgerligheten tidigare tappat politiskt momentum när man utan konkret verklighetsförankring uppvaktat näringslivet i hopp om sponsring. Få konstnärer arbetar eller ser sig själva som entreprenörer och näringsidkare av den sort som rör sig i finansvärlden. Att göra kultur till upplevelser, livsstil, matvanor eller ”levande traditioner” för att öka landsbygdens kulturtäthet är också feltänkt: renodla istället den borgerliga politik som slår vakt om institutionerna och avreglera fyrkantiga förordningar för kulturutövning. Pluralistiska drifts- och finansieringsformer är positivt, men många kulturuttryck bär sig inte på egen hand, och de exempel på privatfinansierade initiativ som ges i artikeln är samtliga hämtade från Stockholm.

I det fjärde argumentet kommer Karin Svanborg-Sjövall in på den svällande byråkrati som behöver utmanas och här finns en ledtråd, tror jag, till hur ett politiskt paradigmskifte hakar i en ny tidsanda. Det byråkratiska frosseriet är ett utslag av kontrollbehov och politiskt klåperi, där kulturen lätt detaljstyrs och dräneras på resurser.

Vi lever i en tid av politisk pessimism. Samtidigt befinner vi oss i ett läge där vi kan befria och vitalisera kulturen och blåsa ut en del dogmer och strukturer. Parisa Liljestrand (hon är det femte skälet som anförs som garant för en ny ordning) leder nu kulturpolitiken, där det blir upp till bevis om många av de sunda tankar hennes statssekreterare presenterar ackompanjeras av rejäla reformer.

Om vi får en kulturpolitik som intellektuellt och idémässigt lyckas ta avstamp i samhället och kulturen, snarare än i politiken, kanske den värld som så dramatiskt ändras framför våra ögon också kan ge en djupare existentiell mening åt det närvarande. Ett deltagande i världen på världens villkor, som Knausgård skriver. Som jag har längtat, ändå.