Hans Karin Boye ska inte vara den olyckliga poeten som läses av överspända gymnasister. ”[D]öden är inte hennes facit”, skriver han i sin inledning. Gott så. Poeter som dör unga brukar bli ihågkomna just som unga döda med allt vad det innebär av romantiserande mytbildning. Icke så här. Liksom litteraturkritikern Lyra Koli anmärker i en radioessä i P 1 är Svedjedals gren av litteraturvetenskapen den litteratursociologiska, som istället ”för att fokusera på exempelvis stilistik sysslar […] med det mätbara, som hur författare har försörjt sig”. Emellanåt gör det hans biografi något tungrodd: vi får veta allt om hur mycket en kritiker tjänade på 30-talet, hur stora stipendierna var, och hur Boyes upplagor såg ut. Med det sagt viker Svedjedal inte från litterär analys n&au...