Fakta och sanning var centrala begrepp i Arbetarnas paradis. Den kommunistiska staten var trots allt grundlagd på den vetenskapliga marxismen. Föreställningen att samhällsbygget kan byggas på en ren och objektiv sanning har en lång historia. Tanken emanerar ur Platons idélära och har följt den politiska filosofin genom århundradena.

Kärleken till sanningen ligger i själva begreppet filosofi – philo sophia. Men den kan ta sig två fundamentalt olika uttryck. Den kritiska skepsisen är förenad med frihet och ifrågasättande. Det är en livsinställning där sökandet aldrig upphör och en sanning huggen i sten är en död sanning. Skeptikern bygger inga imperier. Mot den står sökandet efter ett fundament att en gång för alla nagla fast sanningen vid. Det är Platons projekt, över franska revolutionen och vidare till Malenkov. Det är det upplysta tyranniets sanningsbegrepp.

Den österrikiske liberale filosofen, Karl Popper, vände sig som bekant emot det fundamentalistiska sanningsbegreppet. Den logiska positivismens sökande efter ett fundament för alla utsagor om verkligheten ville Popper ersätta med provisoriska sanningar och ett krav på falsifierbarhet. Ett påstående måste hypotetiskt gå att vederlägga om det ska vara värt att ta på allvar. Det kan inte vara förenligt med alla iakttagelser samtidigt.

I modern samhällsvetenskap är man i regel än mer skeptiskt inställd än Popper. Några teorioberoende fakta existerar inte. Hur vi beskriver verkligheten beror i hög grad av perspektiv, metod och urval av källor. Därmed inte sagt att alla påståenden är lika riktiga. Men det krävs en ingående argumentation för att förstå socialt beteende. Detta gäller så fort vi lämnar de mest enkla och banala faktapåståendena och kommer in på frågor om hur samhället fungerar – det vill säga politikens domän.

I kontrast till vetenskapen framstår mediernas nymornade intresse för ”faktakoll” och ”falska nyheter” som minst sagt yrvaket. Journalistiken springer ur telegramrapportering. Anspråken på att förklara och kritiskt granska är av betydligt senare datum. Ingen samhällsvetare eller historiker kan göra anspråk på att förstå allt. Kunskap föder insikt och respekt om de egna begränsningarna. I journalistiken kokas dock en komplex verklighet ned till enkla ramberättelser där goda slåss mot onda och världen packas i färdiggjorda boxar. Man säljer förenkling – ibland välformulerat, ibland naivt, ibland försåtligt. Att denna journalisternas amatörism nu – med hjälp av ny teknik – kommit att utmanas av rena amatörer är egentligen ganska följdriktigt.

Hur ska vi då möta utmaningen från alla dessa nygamla charlataner? Platon hade valt kommissarierna, sanningsministeriet, och nickat instämmande till regeringens ”handlingsprogram mot faktaresistens”. Vuxna medborgare måste istället välja den kritiska rationalismen, skepticismen, det egna kunskapssökandet. Om det finns en grundläggande sanning så är det att ingen annan kan tänka åt dig.