Håkan Lindgrens essä Vi blickar ut ger svaret att vi längtar bort. Som sociala djur kan vi inte motstå att projicera vårt rastlösa, relationssträvande meningssökande ut i världsrymden, menar han. Men universum är ett absurt underverk som uppstått av sig självt, avsiktslöst, och därför saknar mening. Vi har därför en uppgift att skapa och fylla universum med vår egen mening.

Det här är en bra beskrivning av den existentiella nihilismens ståndpunkter. Som en av dem som yrkesmässigt blickar mot skyn (jag är astronom/astrofysiker) och inte delar den världsåskådningen vill jag erbjuda ett annat filosofiskt perspektiv på frågan. För mig är det en än mer förunderlig, motsägelsefull absurditet att ett meningslöst universum spontant skall kunna frambringa och fyllas med mening av det (vi människor) som helt avsiktslöst uppstått av sig självt.

”Är vårt öde bland stjärnorna?”

Kanske blickar vi mot skyn för att vi längtar ”ej bort, men hem”? Till det eviga, gudomliga ursprung och mål vi kan ana. Sedan urminnes tider har den oföränderliga och stumma stjärnhimlen väckt förundran, bävan och längtan. Dess aningsdigra, bländande mörker vittnar om ett fördolt ljus, en meningsbärande grund, som genomsyrar skapelsen. I Psaltaren 19:2 sägs att ”Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk”.

Men om vi dyrkar vårt eget meningsskapande, kan vi lätt bli offer för ett mållöst sökande som Lindgren med goda skäl bekymrar sig över – det som leder ”bort”. Det mänskliga hjärtats mörker behöver upplysas av det bländande mörkret, ställas i sann relation till det gudomliga. Kyrkofadern Augustinus uttrycker erfarenheten så: ”Gud, vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i Dig.” Som Guds medskapare – här och nu – får vi upptäcka, förverkliga och förvalta den meningsfullhet som finns nedlagd i skapelsen.

Ett renässansens barn som Johannes Kepler strävade efter att genom astronomin avslöja den gudomliga geometrin, och därigenom få delaktighet i Guds egna tankar. För honom var det också en självklarhet att människan så småningom skulle ta steget att lämna jorden och kolonisera världsrymden. Han skriver i Konversation med Stjärnornas budbärare (Dissertatio cum Nuncio Sidereo, 1610) att ”så fort någon utvecklat flygkons­ten, kommer nybyggare från vår människoart inte att saknas. (…) Med fartyg eller segel anpassade till himlarymdernas vindar, kommer det att finnas de som inte ryggar ens för dess [rymdens] vidsträckta vidd.”

I Keplers fantasi låg inte heller astronomerna långt efter kolonisatörerna. I science fiction-romanen(!) Drömmen, eller ett postumt verk om månastronomi (Somnium, seu opus posthumum De astronomia lunari, 1634) beskriver Kepler en resa till månen, möten med månborna, och de astronomiska observationer av planeter som utförs från månen.

Är vårt öde bland stjärnorna? Kan kostnaderna för rymdkolonisering motiveras då skrian­de behov här på jorden inte är tillgodosedda? Hur den avvägningen skall göras finns inget enkelt svar på. Men vad är alternativet på lång sikt? Att livet på jorden dör ut i en naturkatastrof eller utplånas när solen gradvis förvandlas till en gigantisk röd jättestjärna. Kanske kan den existentiella nihilisten och den Gudstroende förenas i att det är meningsfullt, kanske till och med vår moraliska skyldighet, att det enda bloss av intelligent liv som vi känner till och förvaltar kan överleva och spridas ut i universum?

Själv inspireras jag av de nära förestående planerna på kolonisering av månen och Mars, och de nya stjärnhimlar vi därifrån kan blicka ut mot. Tilltänkta astronomiska observatorier på månens baksida skulle kunna revolutionera vår förståelse av universums ursprung och barndom. De annars oåtkomliga radiovågorna från den så kallade mörka tidsåldern kan lyfta slöjan från de allra första årmiljonerna, bortom den kosmiska gryning då de första stjärnorna tändes. Keplers dröm kanske realiseras lagom till dess 400-årsdag!

Friedrich Schillers välkända poem Hymn till glädjen (An die Freude, 1786) hyllar det mänskliga broderskapets dygder och Guds nåd, och att vi får söka Honom bortom stjärnorna:

Brüder, über’m Sternenzelt
Muss’ ein lieber Vater wohnen.
Ihr stürzt nieder, Millionen?
Ahnest du den Schöpfer, Welt?
Such’ ihn über’m Sternenzelt!
Über Sternen muss er wohnen.

Vår längtan hem får oss att blicka mot skyn. I rymdkolonisationens spår rör vi oss mot att bli Homo spatius eller kanske Homo siderealis – den rymd- och stjärnlevande människan. Med Schiller och Kepler kan vi i broderskap söka efter vår bestämmelseort, grundade i den glädje, förundran, bävan och längtan som mötet med stjärnhimlens bländande mörker och våra egna gränser framkallar.