De tre vänsterpartierna har 144 mandat i riksdagen, de borgerliga partierna 205. Men det tycks inte spela någon roll, social­demokraterna behåller regeringsmakten. Enligt SCB:s senaste stora undersökning skulle vänsterblocket tappa något men inte tillräckligt för att påverka regeringsinnehavet. Samma enligt den senaste sammanvägningen av opinionsundersökningar som Sveriges Radio gör: vänsterpartierna skulle få 154 mandat, 50 mandat färre än de borgerliga partierna (inklusive Sverigedemokraterna). Förutsättningarna för regeringsbildningen skulle inte förändras.

Men det är inte regeringen som beslutar om skatter, om lagar och om allt det andra centrala i politiken. Det gör riksdagen. Och sedan 2006 har vi en massiv övervikt till höger i den församling som utövar den politiska makten i Sverige.

Likväl tycks de politiska partierna på riksnivå vara fixerade, för att inte säga förhäxade, av vem som ”vinner” regeringsmakten.

Visst är det lite mer komplicerat än så. Även en regering som saknar vanlig majoritet kan tänkas ha budgetmajoritet, det vill säga representera den största partikonstellationen vid de återkommande budgetomröstningarna i riksdagen. Men detta bestäms av hur partierna väljer att driva politiken i riksdagen. Centern har vägrat inordna sig i samma budgetkonstellation som vänsterpartiet. Centern har släppt fram vänsterregeringen men inte dess budget, det vill säga dess politik. Regeringen har bildats till vänster men politiken bestämts till höger.

Detta är naturligtvis inte någon nyhet för de politiska partier­na; det är en beskrivning av den terräng där de rör sig dagligen.

Men däremot är det en okänd terräng för de allra flesta väljare. Vanliga borgerliga väljare inser inte att deras partier vinner val efter val och därmed politiken. Och vänsterväljare har svårt att förstå att de hela tiden kan förlora politiken trots att de vinner regeringsmakten. De politiska journalisterna rapporterar nästan bara om regeringsmakten. Och de gör det inte för att de är oförbätterliga vänsteraktivister utan därför att ledande politiker, inte minst borgerliga sådana, är närmast maniskt upptagna av regeringsfrågan.

Visst sitter en socialdemokratisk politiker i förarsätet. Men kartläsaren är borgerlig. Och med en strategiskt verkande borgerlighet är – med de maktförhållanden som nu råder – det också en borgerlig karta som gäller. Så har det varit sedan 2006 och så kommer det sannolikt att förbli under överskådlig framtid.

Om inte de borgerliga partierna, framförallt moderater och kristdemokrater, tråcklar bort sig själva, vill säga. Låter de allt handla om regeringsmakten ger de sverigedemokraterna trumf på handen. SD kan ställa ultimatum. Vi släpper inte fram er statsminister om ni inte köper vår politik.

Men låt då förhandlingarna istället handla om politiken. Jag lovar: sd-väljare kommer snart att tröttna på sitt parti om det inte skulle stödja en borgerlig politik i riksdagen. Och socialdemokratiska partiledare – och inte minst deras partiaktiva – kommer snart att tröttna på att deras parti, mandatperiod efter mandatperiod, administrerar borgerlig politik i regeringsställning.

Detta kan också uttryckas mer provokativt. Den finns en ”bred mitten i politiken”. Den har inte regerat, men väl styrt, obrutet sedan 2006.