Radiojournalisten Louise Epstein bokar in ett möte och fyller i en blankett om vad hon vill dryfta med byalaget. Det hela sker digitalt. Över radion­ hörs en stämma: ”Jag öppnar härmed ärende 21 av 202.” Vi får veta att frågan rör hur städningen i det Epsteinska hushållet ska organiseras. Vilka råd som ges får vi däremot inte veta. Byalagets sekretess är en hederssak.

Av det lilla vi får höra är det svårt att befria sig från intrycket av dystopisk radioteater. Känslan försvinner inte med hemsidans ”installationsvy” från utställningen ”Experimentalfältet” som ”It Takes a Village” är en del av. Det är en helt vit och steril miljö. På väggen sitter en köräknare som ilsket rött basunerar ut ”0”.

Eftersom jag själv över livet samlat på mig en rätt gedigen portfölj fördomar, så kan jag säga att min spontana bild av ”byalag” är något helt annat. Inte så mycket råd i livsfrågor, som dåd i snöröjningsfrågor.

”Ryamattor knyts både på Youtube och i olika forum.”

Men här finns också en ingalunda angenäm känsla av en sorts brungrönmurrigt sjuttiotal och som jag väl inte bara är stolt över. Med skäggiga socionomer i skinnväst som röjer dikeskanter med lie. Allt insvept i en tung doft av våta yllekläder, getmjölk och hemgjort snus. På kvällen samlas man bland furumöblerna i den gemensamma storstugan, äter gröt ur delad karott, dricker maskrosvin, citerar Mao Zedong och röstar om aktioner mot skogsbolaget.

Den bilden är naturligtvis inte heller sann, även om den möjligen ligger närmare sanningen än den landstingskommunala estetiken i ”Experimentalfältet”. Det visar sig också att de involverade konstnärerna faktiskt har egna positiva erfarenhet av byalag. Och i den miljö som Louise­ Epstein beskriver – bakom dörren i ”Experimentalfältet” får man anta – finns mer kompatibel rekvisita: kaffetermosar, småkakor, plastmattor och staplade stolar.

Dessutom kan besökaren knyta ryamatta i väntan på att byalaget överlägger om vilket råd det ska ge. Epstein avstår. Men entusiasmen över det hela går inte att ta miste på.

Även Dagens Nyheter har varit på plats och fått råd. Entusiasmen är betydande, även om recensenten grips av något som gått förlorat. Kanske en skäggig socionom i skinnväst?

”Samtidigt döljer verkets nostalgiska uppbyggnad en sorg. För lika mycket som att praktisera antiauktoritär kunskapsöverföring påminner det om ett Sverige som vi längtar tillbaka till. Ett land där kunskap och erfarenhet är något som vi delar, likt terapeutiska trådar instuckna i en gemensamt vävd ryamatta.”

Jag har ju inte sett (deltagit i?) verket. Men reaktionerna är intressanta.

Sanningen är ju att det finns massvis av byalag och sammanhang där den ”antiauktoritära kunskapsöverföringen” flödar. Ett levande civilsamhälle där man möjligen inte får råd om hur man organiserar städningen hemma, men där man samlas kring gemensamma projekt och intressen.

Och delandet av kunskap? Frågan är om vi någonsin i mänsklighetens historia ägnat oss mer åt att dela kunskap med varandra. Ryamattor knyts både på Youtube och i olika forum.

Utredningen ”Palett för ett stärkt civilsamhälle” (SOU 2016:13) speglar väl oxymoronen ”Civilsamhällespolitik”. Politiska medel för att främja och stödja (man undviker helst ordet ”styra”) det som definitionsmässigt ska stå fritt från politiken.

Med en varsamhet som vore det en utrotningshotad orkidé närmar man sig civilsamhället, utrustad med en uppsättning av önskemål och en väl tilltagen budget. Och med de sedan tidigare fastställda sex ”principerna” Självständighet och oberoende, Dialog, Kvalitet, Långsiktighet, Öppenhet och insyn samt Mångfald.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Genomgående är önskan att civilsamhället ska göra saker för politiken. Demokrati. Tillit. Välfärdstjänster. Samtidigt som politiken är vagt medveten om det opassande i detta önskemål. Så det hela landar i en självständig, långsiktig och öppen kvalitativ dialog med önskan om mångfald. En palett för ryamatta.

Resultatet blir ändå civilsamhällets oundvikliga politisering.

I en påfallande defensiv – men också illustrativ – debattartikel från 2017 skriver den dåvarande ansvarige statssekreteraren Per Olsson Fridh: ”Det finns inget som indikerar att nuvarande processer och kommande skrivelse skulle kräva mindre arbete. Tvärtom är förslagen fler till antalet än de åtgärder som finns i dåvarande propositionen.”

Civilsamhället kan glädjas åt ett växande antal åtgärder. The village has a boss. Med sex principer.