För tio år sedan kom Christopher Caldwell ut med sin bok Reflections on the Revolution in Europe. Den revolution som han då talade om var islams ständigt växande närvaro i Europa och vad den kunde få för konsekvenser. Hans slutsatser var dystra. Det gamla, alltmer sekulariserade Europa hade börjat tappa sin tro, och då inte bara på de kristna dogmerna utan också – och det var en av Caldwells poänger – på sig själv.

I mötet med en främmande religion som också kunde vara en aggressiv politisk ideologi skulle Europa i det långa loppet inte ha mycket att sätt emot. Europa saknade självförtroende, övertygelsen om att det representerade något som var värt att försvara, medan muslimer var övertygade om att de stod på rätt sida av historien. De hade ju av sina imamer och i sina moskéer fått lära sig att islam var ”människans naturliga religion”. Inte att undra på att Caldwell med sådana tankar genast mötte en storm av protester och indignerad kritik.

Till skillnad från de naiva och godtrogna som inte ville eller kunde eller vågade se några möjliga problem med en snabbt växande muslimsk minoritet i ett Europa med djupa kristna rötter såg han stora svårigheter och konflikter torna upp sig vid horisonten. De flesta européer är, vare sig de är troende eller inte, formade av kristendomen och dess idéer som inte alltid är lätta att förena med islam. För att tydligt formulera sådana tankar fick han naturligtvis ta emot skopor av ovett. Han fick veta han var islamofob och så där i största allmänhet en ond människa.

Den skarpa kritiken lär inte upphöra, då hans nya bok The Age of Entitlement är en djupt pessimistisk betraktelse över USA:s historia från 1960 och över vad som har gått fel.

Han vågar blicka kritiskt på vad som vanligen har ansetts vara stora juridiska och medborgerliga landvinningar och tycker sig kunna visa att än en gång är vägen till helvetet kantad av goda avsikter.

Han är den förste att erkänna att USA i mitten av förra seklet fortfarande var ett rasistiskt land där den svarta befolkningen konsekvent särbehandlades, eller rättare sagt misshandlades.

Formellt hade de svarta rösträtt, men de vita ställde så många krav i vägen att det i praktiken ofta var omöjligt för dem att utnyttja den. De svarta tvingades sitta längts bak i bussen. Skolor och universitet var segregerade. Separate and equal hette det; nog var det separate men knappast equal.

Att USA hundra år efter inbördeskrigets slut fortfarande var en nation med en ofta järnhård rasåtskillnad innebar att alla goda krafter insåg att något måste göras. Den godaste och starkaste kraften hette då Lyndon B Johnson, som 1964 i kongressen fick igenom The Civil Rights Act. Denna nya lag skulle se till att det blev ett slut på Jim Crow, som var namnet på sydstaternas sätt att diskriminera. Lagen skulle innebära, hoppades man, att de svarta inte längre skulle behöva protestera och marschera i Mississippi eller i Alabama. Den förbjöd diskriminering vid vallokaler, på hotell och restauranger och på många andra ställen.

Det låter bra. Bara en bigott och reaktionär rasist kan väl ha något emot en sådan lagstiftning? Not so fast, säger Caldwell. Den gav staten och byråkratin nya och stora maktbefogenheter att straffa och övervaka. Mängder av byråkrater, advokater och politiska aktivister tog på sig uppgiften att se till att lagen efterlevdes till punkt och pricka. Efterhand utvidgades synen på vad som utgjorde diskriminering.

Så här skriver Caldwell med ord som många säkerligen kommer att finna kontroversiella eller åtminstone överdrivna: ”Medborgerliga rättigheter (civil rights) förvandlade vårt land inte bara författningsmässigt utan också kulturellt och demografiskt. De kan rimligen beskrivas som det största projektet av alla slag i amerikansk historia.” Dessa nya lagar förändrade inte, hävdar Caldwell, den amerikanska grundlagen utan skapade en helt ny grundlag som delade ut rättigheter till höger och vänster. Den nya gick stick i stäv mot delar av den gamla författningen när den lät den nya lagen också gälla den privata sfären där staten gav sig själv rättigheter som den tidigare hade saknat. Den inskränker den freedom of association som dittills hade varit en hörnpelare i den amerikanska bill of rights. Alltså individuella rätten att bilda föreningar och fritt avgöra vem som har rätt att vara medlem, att bestämma vem jag vill träffa eller inte träffa och det utan att staten ska kunna lägga sig i det eller ens ha åsikter om mitt privata umgänge. Staten och byråkratin fick befogenheter också på privata områden som dittills varit något av en fredad zon.

”Scalia ville alltså inte förbjuda samkönade äktenskap, endast att federala myndigheter skulle delegera beslutet till delstaterna.”

I denna vid första anblicken kanske oförargliga förändring ser Caldwell roten till det mesta av det onda som senare har drabbat USA. För att ge intellektuell tyngd åt sin övertygelse citerar han den i konservativa kretsar inflytelserika filosofen Leo Strauss: ”I det liberala samhället måste det finnas en privat sfär dit statens lagar inte har tillträde… det liberala samhället måste möjliggöra, tillåta och till och med uppmuntra det som många människor kallar ’diskriminering’… Förbudet mot all ’diskriminering’ skulle innebära att man slopade den privata sfären, att man förnekade skillnaden mellan stat och samhälle, kortfattat att man förstörde det liberala samhället.”

Caldwell ägnar många sidor åt att visa hur rätt Strauss visade sig ha. När den nya lagen debatterades var det många som redan då såg svårigheter och problem. Skulle det i framtiden vara straffbart för en änka att hyra ut ett rum i sitt hus till vem hon ville? Självklart skulle hon även i framtiden ha rätt att välja inneboende. Men det visade sig snart vara fel. Någon sådan rättighet hade hon inte längre.

På många vis är The Age of Entitlement en enda lång litania över hur denna lag som var nödvändig för att få ett slut på sydstaternas Jim Crow har kommit att förvanskas och användas till helt andra syften och politiska strategier än vad som ursprungligen var meningen. Det har nu gått mer än ett halvsekel sedan medborgarrättslagarna blev verklighet och man kunde kanske ha hoppats att de med åren skulle ha blivit mindre omstridda. Men verkligheten är en annan. Idag tycks USA vara mer polariserat än någonsin förr. Politiker i olika partier är inte länge varandras motståndare utan har blivit varandras fiender.

När affirmativeaction genomfördes, det vill säga: att visst antal platser vid till exempel universitet skulle reserveras för minoriteter, trodde man – eller i alla fall hoppades man – att det skulle vara ett temporärt ingrepp som snabbt skulle rätta till obalansen mellan olika grupper. Det var förstås en naiv förhoppning, istället har idén fått ökad spridning så att nu alla tänkbara områden ska spegla USA:s demografi. Staten klampar in och kräver balans och den som inte rättar sig kan räkna med stora böter och att få löpa gatlopp i medier som CNN – medier som dessutom ofta okritiskt har skapat eller upprepat berättelser som vill visa att USA fortfarande är ett rasistiskt land. Caldwell exemplifierar med skjutningen av Michael Brown, en svart tonåring i Ferguson, Missouri, och som gav upphov till allvarliga raskravaller. Genast hävdades det att en polis opåkallat skjutit ihjäl en svart tonåring; den i vida kretsar så beundrade Ta-Nehisi Coates skrev en bok där han ondgjorde sig över att Mike Browns mördare skulle undkomma sitt straff. När en lång utredning från det amerikanska justitiedepartementet bortom varje rimligt tvivel visade att polisen som sköt hade handlat helt enligt regelboken var det ingen som längre verkade bry sig. Att polismannens liv hade förstörts av den första felaktiga versionen av händelseförloppet spelade ingen roll.

Kvoteringssystemet är fortfarande kontroversiellt. Den är ett brott, hävdar somliga, mot den princip som säger att lagar och förordningar ska vara ”färgblinda”. Ändå har domare ända upp till USA:s högsta domstol gjort sitt bästa för att motivera kvoter.

Land ska med lag styras, heter det. Och de flesta av oss nickar väl instämmande och ser med avund på domstolarnas starka ställning i USA. De kan förklara demokratiskt fattade lagar ogiltiga om de finner att de strider mot författningen. Caldwell är inte riktigt lika entusiastisk; han menar att domstolarna och en demokratiskt oansvarig byråkrati har ersatt demokratisk politik.

Efter det att högsta domstolen gjort samkönade äktenskap lagliga i alla delstater anmälde Antonin Scalia, en konservativ men också av sina motståndare högt aktad jurist, en avvikande mening. Högsta domstolen hade brutit mot de prejudikat som gav delstaterna rätt att bestämma i slika spörsmål. Scalia ville alltså inte förbjuda samkönade äktenskap, endast att federala myndigheter skulle delegera beslutet till delstaterna. I sin minoritetsuppfattning skrev han: ”Ett system att styra ett land som gör Folket underordnat en kommitté bestående av nio icke-folkvalda jurister förtjänar inte att kallas en demokrati.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Caldwells bok kan läsas som en enda lång klagovisa över hur idéer och ideologier som saknar folklig förankring har kommit att dominera på ett sätt som gör att de inte längre kan eller får ifrågasättas. En liten inflytelserik grupp med tillgång till medier bestämmer dagordningen. Den som inte rättar sig kommer snart att finna sig utfrusen. Ett obetänksamt ord och karriären är över.

Till skillnad från vårt land där yttrandefriheten ständigt naggas i kanten genom en mycket vid uppfattning av vad som anses vara hets mot folkgrupp är yttrandefriheten fortfarande stark i USA, där man utan rättsliga påföljder har rätt att skriva och yttra också förfärliga saker. Men den som vill bli framgångsrik inom politik, akademi och medier är väl medveten om vad som kan, får och måste sägas.

Caldwell avslutar sin bok med en liten vinjett från en paneldebatt från 2015 där man diskuterade vem som skulle bli den republikanske presidentkandidaten. När den konservativa journalisten Anne Coulter fick frågan svarade hon att den som hade bäst chans att ta över Vita huset var en skrytsam fastighetsmagnat från New York som dagen innan hade förklarat att han kandiderade. Publiken gapskrattade åt en sådan bisarr idé.

Caldwells bok ger bakgrunden. Han vill visa att Trumps seger grundlades långt tidigare genom lagar och förordningar som alltför ofta stred mot vad vanligt folk ansåg vara rätt och rimligt. Donald Trump förstod det bättre än någon annan.

Caldwell beskriver väl det Amerika som skickade Trump till Vita huset. Hans analys av den lagstiftning som följde av medborgarrättsrörelsen övertygar i stort. Men han ger oss inga alternativ till hur det som många anser har gått fel ska rättas till. Han verkar inte vilja inse att ansvariga politiker som Lyndon Johnson var tvungna att göra något för att få slut på segregering och orättvisor. Att bara fortsätta som förr och hoppas att saker och ting skulle ordna sig sig var inte längre möjligt. Caldwell visar inga vägar framåt utan hamnar i en passiv svartsyn. Kanske borde han göra Bill Clintons optimistiska och ofta citerade ord till sina: ”Det finns inget fel med Amerika som inte kan rättas till med vad som är rätt med Amerika.”