Mot slutet av 1970-talet blev Botho Strauss ryktbar som teaterförnyare, först i hemlandet Västtyskland, snart också utom dess gränser. Så uppfördes flera av hans pjäser på Dramaten och Stockholms stadsteater. Författaren uppfattades närmast som postmodern paradoxmakare och ett samtidens lackmuspapper. I början av 1990-talet växte hans ryktbarhet till herostratisk, främst i Tyskland men också i dess omvärld. Utlösande orsak var en artikel i Der Spiegel med rubriken ”Anschwellender Bocksgesang”, en artikel som uppmuntrade tyskarna att räta på ryggen och återvinna sin självkänsla och som föranledde tyska högerintellektuella (som Heimo Schwilk, Hans Jürgen Syberberg, Ernst Nolte, Rainer Zitelmann och Rüdiger Safranski) att samlat manifestera sig i antologin Die Selbstbewusste Nation (1994). Botho Strauss uppfattades nu som en nationalkonservativ ikon och av många därför som politiskt tvivelaktig.

Ingen av de båda bilderna av Botho Strauss är alldeles tillfredsställande, ja, kanske är såväl den ena som den andra ganska vilseledande. Det finns en stark konsekvens i författarskapet, ett envist vidmakthållet perspektiv som inte låter sig reduceras till ställföreträdarskap vare sig för postmodernism eller nationalkonservatism. Några nedslag kan illustrera konsekvensen och det envist vidmakthållna perspektivet.

I Botho Strauss genombrottsverk som romanförfattare, Den unge mannen (1984, övers. Frederik Sjögren), som helhet en episodisk labyrint, ställvis konstruerad med hjälp av en Lewis Carroll-artad berättarteknik, rapporteras om ”det raska sönderfallet av våra västliga prestationssamhällen”, ett sönderfall som är ”värmealstrande” och beledsagas av ”omfattande migrations- och kolonisationsrörelser”. Politiska ledare i romanen söker en metod att komma undan ”teknikens destruktiva konsekvenser”. De bevarar för eget vidkommande den västerländska modernitetens livsstil men låter andra människor fly från moderniteten, etablera sig som ”oäkta naturfolk” i skyddade landskap. Den person som för de politiska ledarnas räkning på plats i en ”torn- eller skogsstad” observerar vad som sker hos ”synkreasfolket” (som inte har något etniskt gemensamt) blir så attraherad av vad han observerar att han vill sluta observera och bli delaktig.

Ett annat skikt av romanen utspelas på en terrass invid ett slott som en gång har varit boning åt en tyrann. På terrassen träffas sju personer för att kunna tala autentiskt med varandra i ett samhälle där autenticitet har blivit hemlös. Allting i detta samhälle är nämligen relaterat till och därför indirekt styrt av den döde tyrannen. I ”det fria och öppna samhället” återfinns ”den muterade suveränen”. Varje ställningstagande går ut på att demonstrera avståndet till denne, tar sin utgångspunkt i en avståndstagandekalkyl. Missförhållanden av annat slag än sådana som gällde under tyrannen blir därför inte uppmärksammade. En av de sju på terrassen vill diskutera den allmänt spridda benägenheten att hålla sig med ”en förkortad syn på tingen”, vilken ”åt oss själva” tycks beskära rollen ”att förinta alla skapade varelser, bara för att med det tjäna vidareutvecklingen och ytterligare stärka skapelsen”.

Redan år 1984 snuddar Botho Strauss med andra ord vid fenomen som sedan dess har blivit faktorer för envar i västländerna. ”Värmealstrande” pekar på det som numera kallas ”global uppvärmning”. Migrationsrörelserna har under mellantiden varit omfattande. Och förintandet av skapade varelser runt omkring oss har eskalerat. I sin årsrapport för 2018 slog Living Planet fast att mängden ryggradsdjur i vilt tillstånd har minskat med 60 procent på 40 år.

Botho Strauss författarskap uttrycker en vantrivsel i moderniteten och utgör en varning för den tygellösa modernitetens förstörelsekraft och förstörelsedrift. I tidigare prosaverk, som Tillägnan (1977, övers. Hans Levander) och Buller (1980, övers. Hans Levander) yttrar sig författarens modernitetsfientlighet i äcklade livsstilskarakteristiker. Romangestalter får reagera på en utbredd egokult, på att allting (själva livet) blir publikt och inte längre privat, på personer betingade av skval och därför duplicerade, i sin självfixering och självhävdelse lika varandra och utan egentlig individualitet, med ”tv-genomspolade huvuden”, på personer som inte ens kan tala annat än i cirkulerande floskler, i fragment som inte kan bringas att hänga ihop, på infantiliseringen av det offentliga samtalet, på det obeständiga i mänskliga relationer, på en av yta och nyck präglad kultur, på en prudentlig vetenskap som gör allting känt men sopar bort ”meningen”, på de moderna städernas tristess och omänsklighet…

Även i dessa tidiga romaner förekommer en underförstådd önskan inte att rehabilitera Hitler men att skaka av sig honom. Huvudpersonen i Buller besöker New York och tvingas konfrontera omständigheten att tyska språket på grund av den döde tyrannen har blivit outhärdligt för andra folk. Likväl känner han i ögonblicket ”en sorts motsträvig stolthet”, stolthet över ”att tyskan inte gått under i detta enastående förintelseverk, att det inte lyckats en Hitler att också bränna upp tyska språket”. Genom att träda ut ur Hitlers skugga kan romangestalten rentav använda annars tabuerade ord som ”härkomst” och ”rötter” med positiv värdeladdning.

I senare verk återkommer sådant som har uppträtt i tidigare verk. I Kopistens misstag(1997, övers. Lars W Freij) genomför huvudpersonen en manöver som kan påminna om den som observatören hos synkreasfolket prövade. Tillsammans med sin son drar han sig undan till ett vitt hus på en kulle i Uckermark. Här lever de skyddade från moderniteten av ”ett filter av skönhet och stillhet”. Sonen får en uppfostran koncentrerad på ”sinnesglädje”, en uppfostran som liknar den som Herodotos tillskrev de gamla perserna: att rida, att skjuta med båge och att tala sanning. Fadern tränar sonens förmåga att förnimma, förser honom med en reservoar av minnen från skog och mark, av naturens växlingsrika skönhet, och låter honom be aftonbön, enligt maximen att hellre grunda livet på förtroende än på misstroende. Som berättare kan huvudpersonen smyga in suggestiva formuleringar i sin framställning: ”Härifrån, från huset på kullen, bär skymningsljuset ända till Kythera och Toteninsel.” Eller: ”Mitt hus är endast ett vakttorn.”

Formuleringar som dessa går igen i Botho Strauss senaste verk, som Der Fortführer (2018), en samling med var för sig kortfattade men tillsammans fortskridande existensreflektioner, där mottot är hämtat från Meister Eckhart och där Goethe är en återkommande följeslagare, och Herkunft (2014), en tunn volym med självbiografiskt anslag, en minnesexkursion i den egna barndomsvärlden, varvid författaren grips av (förvisso stillsam) Damals-Ekstas och (för att bruka en distinktion som David Goodhart nyligen har placerat på allas läppar) tar ställning för existensformen Somewhere och mot existensformen Anywhere. Central i Herkunft står författarens far, en ”östflykting”, alltså någon som 1950 begav sig från Naumberg till Bad Ems, från Östtyskland till Västtyskland. Flykten innebar ett socialt fall. Fadern blev en lärd kuf, som varje eftermiddag drack kaffe med sin son, öppnade kunskapsvärldar för honom och tillförsäkrade honom trygghet. Författaren bugar för de seder och normer som hans far – formad i det sammanstörtade kejserliga Tyska riket och den sammanstörtade Weimarrepubliken – omfattade och tillämpade. Seder och normer som historien i två väldiga skov – nazismen och moderniteten – i stort sett har utplånat.

I båda dessa böcker – Herkunft utgiven av Hanser, Der Fortführer av Rowohlt – speglar formgivningen innehållet. Estetiken är lågmäld, material och utförande av högsta kvalitet. Botho Strauss pekar inte längre ut sina angreppsmål utan distanserar sig från dem till följd av sin ton och sin attityd, en ton och attityd som samtidigt är enkel och hög.