Brev ska besvaras
Mailer hade namn om sig att vara bohemisk, men när det gällde brev hade han en borgerlig pliktkänsla i ryggraden: brev skulle besvaras. Hanteringen underlättades naturligvis av att han tidigt fick råd att anställa sekreterare som stenograferade efter hans diktamen och höll ordning på papperen.
Egentligen tyckte han att breven var a pain in the ass, som han sade, han var ofta trött på dem. Hans ambition var att försöka hålla dem så korta och affärsmässiga som möjligt; han ville undvika att beröra sådant som pekade inåt, ”toward the root”, eller ge sig in i dialoger om hur hans böcker skulle tolkas. Men det var ofta svårt för honom att hålla igen. Vitaliteten, diskussionsglädjen, hans iver att precisera sig, tog överhand. Kritikern Kenneth Tynan karaktäriserade honom träffande: ”Jag vet ingen i Amerika som engagerar sig så djupt i så många angelägenheter.”
Den nyutkomna Selected Letters of Norman Mailer rymmer 714 brev, alltså knappt två procent av den totala produktionen. Där finns förvisso affärsbrev och inslag av tröttande machojargong, men huvudsakligen är det en volym fylld av skarpögda iakttagelser och reflexioner. Läsaren påminns om att Mailer – oavsett genre och ämne – var en språklig ekvilibrist.
Professor J Michael Lennon, som i många år var god vän med Mailer, står för gediget urval och notapparat, men ger tyvärr inte mer än kortfattade upplysningar om adressaternas motbrev. (Korrespondensen med den franske författaren Jean Malaquis – betydelsefull för Mailers politiska utveckling och den som är rikligast representerad i Texasarkivet – finns dock komplett utgiven på bokförlaget Édition du Cherche-Midi 2008.)
Debutverket De nakna och de döda, som utspelas på en ö i Filippinerna under andra världskrigets slutskede, är den mest kända och hyllade av Mailers romaner – och breven ger fascinerande inblickar i hur den växte fram. Att romantexten byggde på hans egna erfarenheter står utom all diskussion. Men var han en verklig krigsveteran? Hade han deltagit i strider? Hade han själv dödat eller sårat? Det ryktades att han i själva verket hade tjänstgjort som kock eller vid ett skrivbord i högkvarteret.
Breven sopar undan eventuella frågetecknen. Mailer ryckte in i det militära i mars 1944, efter att han själv hade ansökt om det. Hans mål var att bli författare och orsaken till att han tog värvning var, enligt ett brev till föräldrarna, att ”få en känsla av USA, att få kunskap om vad DaLuccis och Wexlers tänker, snarare än att spekulera om det”. Efter grundutbildningen vid Fort Bragg i North Carolina sattes hans regemente in på Filippinerna i januari 1945. I början arbetade han som maskinskrivare i underrättelsetjänsten, men också med att tolka flygfotografier. I april blev han signalist och ”wireman”, en som drog telefontrådar. Några veckor senare placerades han i en reconnaissance platoon, utrustades med vapen, även om uppdraget för en spanare egentligen var att skaffa fram informationer om hur fienden grupperat sig.
I ett brev till sin fru Beatrice skrev han: ”Älskling, idag hade jag ett av mitt livs stora ögonblick. Jag fick ett maskingevär. Din gullpojke är nu fruktansvärt hårt beväpnad. Utöver maskingeväret har jag en Garand (eller cannon) – efter tiden med karbin ett riktigt tungt gevär. Och snart får jag en pistol.” Han avslutade: ”Da-da da-da-dah. När jag tänker på att skjuta över bergen med de här grejerna känner jag att det kittlar i Bobo [de intimare delarna].”
Under 18 veckor, från 24 april till 2 september 1945, då Japan kapitulerade, var Mailer ständigt stridberedd och inte sällan stridande. 18 veckor – det låter som en kort tid, men vad han upplevde av strapatser, grymhet och gemenskap skulle för alltid prägla Norman Mailers liv.
Att han skulle skriva en bok om sina upplevelser var, som nämnt, ganska klart från början. Redan under utbildningen vid Fort Bragg gick han omkring och ställde frågor om kamraternas sexliv. En av dem sade senare: ”Han uppträdde ungefär som en intervjuare från ett opinionsinstitut.” De brev han sände hem till frun, och i viss mån till föräldrarna, var egentligen inga brev; det rörde sig om anteckningar och utkast till den kommande boken.
Mailer arbetade efter modell. När han för sin fru berättade om en sergeant som hette Ysidro Martinez tillade han: ”Jag tror att jag kan göra honom.” Det blev karaktären Julio Martinez (Flamingoupplagan sid 584–596).
Flera brev, till exempel det som handlar om en viktig bergsbestigning, gick rakt in i romantexten.
Utan att någon riktigt anade hur mycket av De nakna och de döda som var autentiskt material omnämndes Mailer i de första recensionerna som ”reporterförfattare”. Bengt Holmqvist, med egna krigserfarenheter från Finland, berömde romanen som ”ett djupreportage om människan och kriget” (Stockholms-Tidningen 18/9 -50).
Även om det hade kunnat ligga nära till hands för Mailer att utforma boken som ett rent reportage, tycks tanken aldrig ha slagit honom. Det var ”roman” som gällde; det var där äran och pengarna fanns. Han var inte opåverkad av det litterära etablissemangets ständiga tal om The Great American Novel.
Vidare: andra världskriget avgjordes förvisso inte på Filippinerna, inte heller i Normandie, men amerikansk patriotism förgyllde USA:s insatser, och Mailer själv gjorde det. I ett brev skrev han: ”[Utan] Roosevelt skulle vi aldrig ha besegrat Tyskland.” Vi mot Tyskland. Det var något stort han varit med om, och boken skulle naturligtvis även i sin form, ”skönlitteratur”, understryka storheten. (För övrigt undrar jag om Mailer kände till vad européer som Kisch, Koestler och Orwell hade lyckats åstadkomma i den dokumentära genren under 1900-talets första decennier.)
Även i en följande bok, Hollywoodromanen Hjortparken, kunde han bygga på egna erfarenheter från ett år i drömfabriken 1949–1950. De brev som hitills utkommit ger dock ganska magra upplysningar om hur han gick tillväga för att transformera människor och miljöer till romanens fiktiva ”Desert D’Or”. (Detsamma gäller hans ansträngningar att få fram ett användbart manuskript på De nakna och de döda.) Förklaringen till att breven har skiftat karaktär tycks uppenbar: hans fru Beatrice var med honom i Hollywood, och ingen av hans vänner kunde spela den roll som hon tidigare haft.
Mailer var ingen fantasiförfattare, inte en av dem som förmådde skapa sitt eget universum, ingen J R R Tolkien eller Astrid Lindgren. Breven visar hans beroende av ”material”. Han funderade ständigt över vilket material han disponerade och hur det skulle kunna användas. Ett uppslag var att skriva om de första ungdomsåren, en kollektivroman ”om några människor jag kände i New York”. Men i ett brev till sin pappa konstaterade han sorgset att personerna skulle bli alltför lätta att identifiera, ”jag skulle förlora en massa vänner”, och han lade ner projektet. Helt hade han dock inte släppt det. När han långt senare besvarade en propå från brevkamraten Diana Trilling, angående att han skulle tala in sina litterära minnen på band, tackade han nej: materialet om de intellektuella cirklar som han passerat igenom ville han spara för en kommande roman.
Periodvis klagade han över bristen på nya erfarenheter, kanske borde han byta yrke? Hans livs stora tragedi (han stack sin andra fru i ryggen och magen med kniv, intogs på mentalsjukhus, friskförklarades, men dömdes villkorligt) nämnde han, av begripliga skäl, aldrig som tänkbart romanstoff.
Efter Hjortparken producerade Mailer bara tre romaner i ett format som någorlunda motsvarade hans ambitioner (och endast en av dem, CIA-romanen Patrioten, fick ett positivt mottagande när den gavs ut).
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Under 1960- och 1970-talen ägnade han sig åt teater, film och journalistik. Med ett reportage från demokraternas partikonvent 1960 för tidskriften Esquire fick han karriärens andra genombrott. Några år senare demonstrerade han mot USA:s Vietnamkrig i den stora marschen till Pentagon, skrev om detta för Harper’s och gav ut texten i boken Nattens arméer. Tillsammans med sin researcher Larry Schiller skildrade han den morddömde Gary Gilmore i Bödelns sång.
Men hur mycket beröm han än fick för sina journalistiska och dokumentära insatser – två Pulitzerpriser – fanns romantankarna i bakhuvudet. I ett av 1970-talsbreven uttryckte han dem ovanligt starkt: ”Jag är inställd på att skriva The Great American Novel.” (Det är inte helt klart vad han menade, men den traditionella betydelsen var: en lång roman som förmår spegla den amerikanska själen.) Journalistikens allmänna status hade förbättrats oerhört sedan Mailers debut, men det var fortfarande roman som gällde – framförallt ekonomiskt.
1974 tog han det drastiska och medialt uppmärksammade steget att skriva kontrakt med ett stort förlag om en romansvit som skulle handla om Egypten 1130 f Kr – en miljon dollar i förskott, 600 000 ord, tre volymer. Publiciteten gav även den närmaste bekantskapskretsen ett intryck av att han gått vilse i bästsäljartänkande. I breven försvarade han sig. Till en skådespelare som han kände sedan Hollywoodtiden skrev han: ”Det här kan ge stabilitet i mitt professionella liv.” Och fortsatte: ”Jag får en chans att verkligen gräva djupt och undersöka om jag kan skriva den bok som jag under senare år pratat om.” Till en annan brevvän, en intern som han länge stått i kontakt med, gav han lite information om sin ekonomi. Han hade försörjningsansvar för fjorton personer – sig själv och sin fru, tre ex-fruar, åtta egna barn och ett styvbarn. (Han var en uttalad motståndare till preventivmedel.)
Men Egypten? Till en av sina gamla lärare vid Harvard försökte han förklara ämnesvalet. Det berodde inte på att han förfogade över ”material”, inte alls. Inte heller påstod han att det hade med ”den stora amerikanska romanen” att göra. Han hade lockats av ämnet därför att det var så litet som var känt om den här perioden och det gav ”en total diktens frihet åt en romanförfattare”. (Vid utgivningen nio år senare hade romansviten krympt till en enda volym, och kritiken blev ljum.)
Långt upp i åren fanns vitaliteten kvar hos honom, och inställningen till brev förändrades inte: brev ska besvaras. Det allra sista brevet, daterat den 3 augusti 2007 (han dog tre månader senare), handlade om att en lärostol vid Eastern Illinois University borde uppkallas efter författaren James Jones. Med skakig hand, men utan att tveka, skrev Mailer ner några rader till stöd.
Hos denne hårdföre man kunde det sticka fram en ömsinthet och generositet som överraskar.
Författare och tv-producent.