Det var tisdag den 27 augusti. Presskonferensen hade pågått i en halvtimme och det var en timme kvar. Volodymyr Zelenskyj såg redan trött ut. Han hade fört ett långt resonemang i det känsliga ämnet ukrainska flyktingar utomlands. Ska de, eller några av dem, förmås återvända till Ukraina? Zelenskyj manövrerade sig runt minorna.

Men så kom två frågor som fick honom ur balans och gav en inblick i några besvärliga delar av ukrainsk politik. Frågorna ställdes av journalisten Roman Kravets från Ukrainska Pravda. Den ena var hur länge landet klarar av att föra detta krig givet dagens förbrukning av resurser och nivån på stödet från väst. Sedan ville han veta vad presidenten värderar högst hos sina nära medarbetare, lojalitet eller prestation. Om det är det senare så ombads Zelenskyj värdera prestationerna hos sin kanslichef Andrij Jermak och tre av dennes biträdande – Oleh Tatarov, Rostyslav Sjurma och Oleksij Kuleba.

Den första frågan var relevant, högintressant och begriplig. Den andra var rätt hal, inte helt lätt att hantera på en presskonferens och krävde en del förförståelse hos åhörarna. Men var ändå inte svårare än att presidenten med lätthet kunnat glida undan.

Zelenskyj gjorde det motsatta. Han skapade omedelbart en fientlig stämning gentemot journalisten. Han avbröt, anklagade tidningen för en illvillig agenda, märkte ord – ”vi ser inte våra soldater som ’resurser’ ” – och började sedan opåkallat försvara sin biträdande kanslichef Tatarov:

”USA och alla vet detta. Oleh Tatarov dödade tillsammans med Vasyl Maljuk tjetjener i Ukraina, i Kiev. […] Ska jag avskeda honom så att ryssarna dödar honom?”

Presidenten refererade till händelserna i februari-mars 2022. Den andra personen, Maljuk, är idag chef för säkerhetstjänsten SBU och var då biträdande inrikesminister. ”Tjetjener” är ett ordval som Zelenskyj kom att kritiseras för, eftersom det som åsyftas inte är tjetjener som folkgrupp – många där strider på Ukrainas sida – utan Ramzan Kadyrovs tjetjenska förband i den ryska krigsmakten. De deltog i anfallet mot Kiev.

Men skulle en biträdande chef för presidentens kansli, Oleh Tatarov, ha dödat dem? Hur då? Och varför skulle hans avskedande, som frågeställaren för övrigt inte krävt, leda till att hans liv omedelbart hamnade i fara?

Detta var givetvis nonsens. Ukrains­ka sociala medier fylldes med memes på Tatarov som actionfigur. Politikpoddarna hade julafton. Krigsallvaret lättades upp med humor.

Saken handlar dock om mer än att Zelenskyj spårade ur. Här krävs en bakgrund.

Först: Tatarov. Så gott som ingen i Sverige och relativt få i Ukraina vet vem han är. För folk i skrået är han däremot ett etablerat namn. När nättidningen NV, en av Ukrainas ledande, inför självständighetsdagen den 24 augusti rankade landets mäktigaste personer placerades Tatarov på plats tio.

Det finns två problem med honom. Det första är hans förflutna i den gamla regimen. Under Majdanprotesterna 2013–2014 var han anställd i inrikesministeriet där han i rollen som talesperson spred lögner om hur och varför polisen misshandlade och dödade frihetsaktivister, något som han blev dekorerad för av dåvarande president Viktor Janukovytj. Det andra problemet är skandalerna runt honom i hans nuvarande roll. Tatarov anklagas för korruption och beskydd av ohederliga ämbetsmän. Ukrainska avdelningen av Transparency International har en bra sammanställning om allt detta under den lättsökta artikeln ”Who is Oleh Tatarov?”

Rostyslav Sjurma, en annan biträdande kanslichef som Ukrainska Pravda frågade om, är lika problematisk av liknande skäl. Även han har en bakgrund hos det demokratiska Ukrainas fiender, i Viktor Janukovytjs Regionparti och dess efterföljare. Sjurma har allmänt setts som oligarken Rinat Achmetovs man i Zelenskyjs krets. En vecka efter presskonferensen blev Sjurma avsatt i samband med den stora rege­ringsombildningen och det är i skrivande stund oklart vart han tar vägen. Ett rykte som låter mycket sannolikt säger att amerikanerna har legat på Zelenskyj att sparka både Tatarov och Sjurma och att presidenten mötte dem halvvägs.

Vilka var det då som gjorde Zelenskyj så upprörd? Nättidningen Ukrainska Pravda är en av Ukrainas mest respekterade publikationer. Den har varit obekväm för alla ukrainska makthavare och tonen sattes redan vid tidningens födelse för 24 år sedan. Dess grundare, Georgij Gongadze, fördes bort år 2000 och mördades.

fyra poliser dömdes för mordet många år senare men beställaren har aldrig fastställts. Många trodde då, och tror ännu, att dåvarande president Leonid Kutjma var inblandad. Orsaken till misstankarna är den så kallade kassettskandalen, inspelningar gjorda av Kutjmas livvakt där presidenten hörs vid flera tillfällen uppmana sina medarbetare att göra sig av med journalisten. Bland förslagen fanns att utvisa Gongadze till Georgien, där han hade sina rötter, och att låta tjetjener kidnappa honom.

Ukraina har kommit långt sedan Kutjmaåren. Utrymmet för politisk konkurrens har blivit betydligt större. Fria val har gett fredliga maktskiften. Medieklimatet är ojämförligt bättre och oegentligheter i staten korrigeras ofta efter journalistiska avslöjanden. Särskilda antikorruptionsorgan med befogenheter har etablerats och olämpliga domare bytts ut.

Alla dessa framsteg har förtjänstfullt belönats genom att EU öppnat en väg för Ukraina till medlemskap i unionen.

Flera reformer, inte minst den av domstolarna som kommit halvvägs, har genomförts under Volodymyr Zelenskyjs presidentskap och dessutom när det fullskaliga kriget redan rasade. Det kan inte tas ifrån honom, inte heller hans ledarskap framför­allt under de första kritiska veckorna av Rysslands storinvasion. Han var kvar och han stod fast, och visade det demonstrativt för att inspirera ukrainarna i kampen. Lika viktigt, men inte fullt så erkänt, har varit hans fortsatta tålmodiga sisyfusarbete för att mobilisera internationellt stöd.

Fenomenet Zelenskyj 2019 var i många stycken klassisk populism – kanalisering av missnöje med väldigt lite policy. Men det var en ovanlig form av populism helt befriad från intolerans. Zelenskyjs presidentskap kännetecknas istället av motsatsen – ett övertydligt inkluderande budskap och återkommande tal om värdet av ett mångetniskt och mångreligiöst Ukraina.

Man kan samtidigt se det som att presidenten som försvarskrigsledare inte gjort mer än ämbetet kräver av honom. Omfattningen av den spontana väpnade organiseringen, civila protestyttringar mot ryska ockupationsstyrkor och liknande talar för att en kritisk massa ukrainare hade gjort motstånd oavsett hur deras ledare i Kiev hade agerat. Upprustningen av den ukrains­ka armén som gjorde det möjligt för Ukraina att omedelbart bita ifrån genomfördes också till stor del under Zelenskyjs företrädare Petro Porosjenko.

Och vid sidan av den outtröttliga, skarpsynte internationelle statsmannen Zelenskyj finns en annan Zelenskyj. Han som visade sig där på presskonferensen.

Det är vid sådana sällsynta långkörare som fria medier som Ukrainska Pravda måste passa på att ställa sina frågor till presidenten. De får nämligen inte göra det någon annanstans. Volodymyr Zelenskyj utsätter sig inte för situationer där han riskerar att pressas med kritiska frågor. Han ger enskilda intervjuer antingen till lojala ukrainska journalister eller till utländska kolleger som är oinsatta eller ointresserade av inrikespolitiskt känsliga ämnen.

Just bristen på kritisk belysning är ett problem i delar av den ukrainska medie­miljön. Televisionen har blivit centraliserad och indirekt statskontrollerad under kriget. Inledningsvis sex och efter ett avhopp i våras fem tv-kanaler har gått ihop för att sända gemensamt enligt ett roterande schema. Denna ”Maraton”, som sändningen kallas i folkmun, var tänkt att skapa tydlighet och trovärdighet i den offentliga kommunikationen och att samla befolkningen i krigstid. Den inledande effekten var sannolikt sådan, men med tiden har sändningarna kommit att kännetecknas av tillrättalagda budskap, politisk likriktning och låg trovärdighet.

Den oberoende ukrainska frivilligorganisationen Detector Media konstaterar att regeringspartiet Folkets tjänare är kraftigt överrepresenterat i Maraton. Oppositionspartierna Europeisk solidaritet, som leds av Petro Porosjenko och är systerparti till Moderaterna och Kristdemokraterna, liksom Holos, systerparti till Liberalerna och Centerpartiet, har sedan i våras nästan helt försvunnit från den gemensamma tv-sändningen. Begränsningen av mångfalden i ukrainsk tv har till och med avsatt några kritiska formuleringar i det amerikanska utrikesdepartementets människorättsrapport.

En hel del viktiga politiska beslut förklaras inte för medborgarna. Ett exempel är den stora regeringsombildningen i september där flera erkänt dugliga ministrar, som utrikesminister Dmytro Kuleba och ministern för strategiska industrier Oleksandr Kamysjin, fick gå. Ett annat exempel är avsättningen vid samma tid av vd:n för det statliga bolaget Ukrenergo, Ukrainas motsvarighet till Svenska Kraftnät, Volodymyr Kudrytskyj. Även han var omvittnat kompetent och därtill en nyckelperson i Ukrainas energisamarbete med väst.

Alla personalbeslut motiveras av presidenten med standardluddiga fraser som ”omstart” och ”förnyelse”. Utrymme till följdfrågor ges inte. Fria medier får söka förklaringar via anonyma källor och genom att tolka tecken, det som i en annan tid kallades kremlologi. En gemensam nämnare för avsättningarna är att det är starka, självständiga ämbetsmän som får kicken.

Krigstillstånd kräver mer av sekretess och exekutivt beslutfattande. Val kan inte hållas. Allt detta är förståeligt. Men all maktkoncentration i Ukraina kan inte förklaras på det viset.

Den verkställande makten söker sig in i skuggorna och bort från ansvarsutkrävande. Regeringen har försvagats med utnämningar av personer utan egna maktbaser samtidigt som presidentkansliet har blivit en sorts överregering. Kanslichefen Andrij Jermak inte bara följer Zelenskyj vart han än går och är med på praktiskt taget alla foton och filmer av presidenten i offentliga sammanhang. Han har ett finger med i alla viktiga beslut och ses av de allra flesta bedömare som Ukrainas nummer två – och av vissa som nummer ett.

Till sin hjälp har Jermak en apparat på nio biträdande chefer med tillhörande staber och därtill en lång rad rådgivare utan klart definierade arbetsuppgifter annat än att de lyder under honom. Och med denna makt följer inget ansvar. Chefen för presidentens kansli är en befattning som inte regleras i grundlagen. Jermak kan inte, till skillnad från exempelvis premiärminister eller riksåklagare, avsättas av parlamentet.

Även det parlamentariska spelet är bekymmersamt. Efter att Folkets tjänare förlorat sin parlamentsmajoritet på grund av utbrytningar och avhopp, har partiet i stridsfrågor ofta gjort överenskommelser med oligarkernas parlamentsgrupper eller med ledamöter som tidigare tillhörde den nu förbjudna Rysslandsvänliga Oppositionsplattformen. I båda fallen väcks frågor om vad dessa individer får i utbyte mot sitt knapptryckande.

Inget av det här är egentligen nytt utan en del av ukrainsk politisk kultur. Men det var också detta som Zelenskyj sa att han skulle leda Ukraina bort från när han tillträdde 2019. Han skulle jobba för tydlighet, öppenhet, ansvarighet, renhårighet. På flera områden ser man dock hur Ukraina sitter fast i ett dolt maktutövande och dimmiga relationer som många hoppades hörde till det förflutna.

Det är samtidigt tendenser som inte har en tydlig institutionell karaktär och som därför är svåra att fånga upp i genomgångar som ligger till grund för exempelvis Ukrainas EU-förhandlingar. Inte desto mindre behöver dessa viktiga demokratistrider skildras och begripliggöras för fler utanför Ukraina.