Går det att skriva om denna monumentala roman utan att citera Virginia Woolf, som hävdade att det var en av få romaner skriven för vuxna? Se där, nu har jag också gjort det! Så svaret är väl ”nej”. Men vad innebär det egentligen att en roman är vuxen? Kanske att den inte väjer för komplexitet. Eller intriger, eller omfattande persongallerier. Middlemarch (Albert Bonniers förlag) är nästan 1 000 sidor tjock och skildrar livet i en liten engelsk landsortsstad mellan åren 1829–1832. Den har flera huvudpersoner – syskonen Fred och Rosamond, den nytänkande läkaren Lydgate, affärsmannen Bulstrode – men en hjältinna, den unga föräldralösa Dorothea Brooke.

England är statt i förändring, järnvägen dras, nya politiska ideal växer fram – 1832 års Reform Act, som i viss mån ut­ökade rösträtten. Men Dorothea väljer den mest självklara vägen till personlig utveckling: hon gifter sig med en äldre akademiker, Edward Casaubon. Han är bara 45 år men beter sig som 80 (hans ”födelsemärken och bleka hy” väcker avsmak hos Dorotheas lillasyster), och han skriver ständigt på sitt tröstlösa magnum opus Nyckeln till alla mytologier. Omgivningen tvekar, men Dorothea är hänförd; hon tänker sig att hans inre, och hans intellekt, är en ”sjö i jämförelse med min lilla damm” – den första av många vattenmetaforer i Middlemarch. Snart ska det visa sig att den där sjön egentligen är en grund liten bassäng, men då är det redan för sent.

Middlemarch är en mäktig roman, som kunde ha blivit väl mastig om det inte vore för George Eliots flyhänthet och generösa berättarstil, som på utsökt vis gestaltas på svenska i Hans-Jacob Nilssons översättning. Här är ingenting tungt, läsningen flyter lätt och friskt. Eliots skrivande präglades av ett slags generositetsprincip, en vilja till sympati och förståelse, och det var också vad hon hoppades på från sina läsare. I essän ”The Natural History of German Life” skriver hon: ”The greatest benefit we owe to the artist, whether painter, poet, or novelist, is the extension of our sympathies […] Art is the nearest thing to life; it is a mode of amplifying experience and extending our contact with our fellow-­men beyond the bounds of our personal lot.”

Dorothea söker alltid den där kontakten med andra människor, och Eliot gestaltar det på ett intressant sätt: hon gör Dorothea närsynt. Denna närsynthet, föreslår litteraturvetaren D. A. Miller, blir en illustration till hennes förhållande till världen. Hon ser den i ett disigt, förmildrande ljus, men det är ett ljus som också slätar ut olikheter och klasskillnader. I en scen sent i boken står Dorothea i fönstret i godset Tipton och spanar ut över markerna. Hon ser en arbetarfamilj förflytta sig över ägorna och grips av en stark känsla av samhörighet med dem. Men i sin iver att identifiera sig med den lilla familjen glömmer hon att de befinner sig eoner från varandra socialt sett. Dorothea äger marken arbetarna går på, de har inget naturligt förhållande till varandra.

Politisk idealism – Dorotheas, men även den progressive läkaren Lydgates – är något George Eliot både hyllar och kritiserar i Middlemarch. Hon är en mästare på att avslöja hjärtats dolda motiv och visar oss ofta hur våra högt ställda ideal kan ha en egoistisk grund. Ett exempel: läsaren flinar gärna åt stofilen Casaubon, men Eliot är noga med att understryka att han inte är den ende som förtjänar bannor i sitt olyckliga äktenskap. Dorotheas ivriga och lite andfådda idealism förleder henne ständigt; faktum är att den rent av kan göra henne egoistisk: ”Hon var lika blind för hans inre kval som han för hennes. Hon hade ännu inte lärt sig att förstå de dolda konflikter hos sin make som ställer krav på vår medkänsla. Hon hade ännu inte tålmodigt lyssnat till hans hjärtas slag, utan bara hört sitt eget slå våldsamt.”

Huvudkonflikten i Middlemarch formuleras och omformuleras flera gånger. Flera av romanfigurerna ser världen som de önskar att den vore, istället för som den faktiskt är, och det påverkar deras sätt att agera. En aldrig så fantastisk gåva kan inte räckas över om inte mottagaren är redo; ibland tar reformer tid; man kan inte älska en annan människas eventuella potential mer än vad man älskar den hon faktiskt är. I efterskriften konstaterar Eliot: ”Det finns ingen människa som har ett så starkt inre liv att det inte i hög grad påverkas av yttre omständigheter.” Alltså: man kan vara hur duktig och idealistisk man vill, men det går inte att regera i ensam maje­stät; verkligheten kräver alltid sitt.

Detta är också en viktig grund för medkänsla hos George Eliot. I sin inledning, där hon diskuterar den heliga Teresa av Ávila, konstaterar Eliot: ”Det har fötts många driftiga Teresor som aldrig fått ett heroiskt liv som skapat genklang vida omkring, som kanske bara fått ett liv fullt av missräkningar på grund av att deras andliga förmågor rimmat så illa med de torftiga möjligheter som stått dem till buds.” Här syns en skarp kontrast mot samtida författare som amerikanska Harriet Beecher Stowe, vars ensamma Teresor – till exempel den helgonlika Agnes i den sentimentala Agnes of Sorrento – blir till ledstjärnor just på grund av sin särart i en ond tid.

Den Eliot som skrev Middlemarch hade sedan länge lämnat den kristna ortodoxin; hon kämpade med funderingar på vad det innebar att söka det goda bortom kristendomen, vad moral kunde vara i ett agnostiskt hjärta, och hon låter aldrig sin Dorothea bli någon Messias- eller Mariagestalt. Istället förklarar efterskriften att Dorotheas eftermäle blev ett gott inflytande som ”spred sig som ringar på vattnet”, men som avleddes ”i mindre strömfåror som aldrig fick några upphöjda namn”. Dorothea blir hustru och mor, vilket inte är så lite, men kanske mindre än vad hon en gång trott och hoppats på.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det sägs ibland att George Eliot straffar sina kvinnor; att de aldrig riktigt ”lyckas”. Vad de än företar sig kan de inte undkomma kvinnans lott, och blir på ett eller annat sätt olyckliga, eller får nöja sig. ”Must noble women always fail?” frågade sig en samtida amerikansk läsare efter att ha slukat Eliots långdikt ”The Spanish Gypsy”. Är det rentav så att Eliot har svårt att föreställa sig kvinnan bortom hustru och mor, som litteraturvetaren Kate Flint antyder? Det är i så fall intressant med tanke på att George Eliot själv levde ett okonventionellt kvinnoliv: hon sammanlevde med George Henry Lewes, som redan var gift och hade barn med en annan kvinna, och själv blev George Eliot aldrig mor.

Själv tänker jag att Eliot framförallt är realist. 1800-talet erbjöd inte så många andra vägar än äktenskap för de allra flesta kvinnor. Eliot själv var en anomali, och det visste hon säkert om. Virginia Woolf skrev att Eliots kvinnor ”aldrig finner vad de söker” eftersom det de söker inte är förenligt med den kvinnliga existensens förutsättningar. För Woolf är Eliots vägran att ge sina romanfigurer orealistiska, lyckliga slut ett bevis på hennes intelligens. Denna intelligens är allestädes närvarande i Middlemarch.

För mig ligger romanens ”vuxenhet” främst i insikten om livets komplexitet, om hur svårt det kan vara att leva upp till sina egna ideal – ett faktum som George Eliot alltid behandlar med största försiktighet, värme och generositet. Det är därför Middlemarch är en sådan klassiker.