Det är mer logiskt än man skulle kunna tro att inleda en diskussion om handelns historia genom att gå tillbaka till det antika Rom. För när allt kommer omkring så kommer inte bara ordet marknad, utan även till exempel merkantil, kommers och monetär från latinet. Det är inte så lätt att helt kort redogöra för ämnet och summera handeln, kulturen och politiken i ett imperium som inte bara sträcker sig över tretton sekel, utan omfattade nästan hela Europa, Nordafrika och stora delar av Asien. Det är inte en uppgift för veklingar.

Är man dumdristig nog att försöka ställs man omedelbart inför ytterligare två problem. För det första har vi den trassliga, komplexa verkligheten: den ”romerska marknaden” refererar ibland till ett enhetligt system regimen i Rom drömde om att införa över hela imperiet; ibland handlar det om den enorma lokala variation som fanns ute i provinserna, ett mångfasetterat kalejdoskop av regionala – ofta självständiga – verksamheter som existerade redan innan romarna kom till makten och som aldrig egentligen upphörde.

Ett annat stort problem är glappet i källorna: de flesta litterära texter beskriver handel som infra dignitatem – under författarnas värdighet. Och ämnet ekonomi, som vi tänker oss det nu, existerade helt enkelt inte (trots att ordet kommer från grekiskans oikonomia, bokstavligen ”tillsyn av hushållet”). Produkter var i allmänhet i form av livsmedel med kort hållbarhet. De slutade existera några veckor eller år eller århundraden efter att de köpts och sålts. Och inte bara de fysiska artiklarna, marknadsstånd och butiker är för det mesta spårlöst försvunna, det gäller även alla de belägg som så noggrant nedtecknats på vaxtavlor eller papyrusark.

Men det finns bevarade bevis som gör att vi kan hålla vissa saker för sanna. Räkenskaper nedtecknade på tusentals papyrus­ark har som tur är överlevt djupt under den egyptiska sanden, och hundratals brev och kvitton från soldater har bevarats i torvmossar längs Hadrianus mur nära gränsen mellan England och Skottland. Ännu viktigare lämningar finns paradoxalt nog bevarade efter Vesuvius utbrott år 79 e Kr, då vulkanen hastigt begravde Pompeji under ett lager av het aska och avbröt en alldeles vanlig dag av vardagsbestyr och affärstransaktioner. De fysiska lämningarna efter 600 butiker, oräkneliga artefakter – bland dem fresker som visar exempel på handel – till och med flera lockande reklambudskap, har överlevt.

Föremål finns också bevarade i skeppsvrak, där ofta par­tier med lergodsamforor har bevarats, ibland med det ursprungliga innehållet. Antalet vrak i Medelhavet från perioden mellan 100 f Kr och 300 e Kr överträffades inte förrän under renässansen, ett och ett halvt millennium senare. Vi kan också studera det romerska vägnätet, det ofattbart spridda myntsystemet, spridningen av en viss typ av lergodsskärvor samt alla de inskriptioner som återfinns över hela imperiet. Slutligen kan vi konsultera bevarade rättsliga dokument, till exempel Ciceros tal, som ibland direkt nämner den sjaskiga handeln, samt handböcker för lantbrukare – det vill säga hur eliten rekommenderades sköta sina egendomar. Mycket matnyttigt kan inhämtas från dessa källor, även om en hel del ännu bara är spekulationer och ofta föremål för en laddad akademisk debatt.

Låt oss börja i Rom, eftersom alla vägar leder dit. Men vi ska inte ta våra första steg där man skulle kunna tro: på Forum Romanum, det berömda torget i stadens centrum, mellan Palatinen och Kapitolium. Även om det ju faktiskt var platsen för den första öppna marknaden i Rom förändrades den under seklernas gång. Om vi begav oss två tusen år tillbaka i tiden, till exempel till år 24 e Kr, skulle vi upptäcka att detta offentliga rum inte användes för butiker och marknadsstånd, utan tempel, myndigheter, domstolar och monument; det existerade bara viss kommers med kvalitets­varor i delar av några byggnader. Det mesta av de dagliga aktiviteterna och marknaderna bedrevs under det antika Roms storhetstid på andra platser.

För att bevittna hur varor köptes och såldes får vi ta oss till de särskilda marknaderna runt om i Rom: Forum Boarium för boskap, läder och mjöl; Forum Pistorium för bröd; Forum Vinarium för vin; Forum Holitorium för frukt och grönsaker; eller Forum Cuppedinis (bokstavligen ”åtråns marknad”) för delikatesser. Över hela staden fanns macella (slaktare). När det gällde slavar, som utgjorde omkring en tredjedel av Roms befolkning, betingade de ett så högt pris och var så viktiga att de såldes på själva Forum Romanum, invid Castors och Pollux tempel. Så marknadslivet blomstrade i det antika Rom, men det var specialiserat och lokaliserat till olika platser i staden.

En mer intressant plats är snarare Monte Testaccio, en kulle på Tiberns östra strand, strax söder om Forum Romanum. Monte Testaccio är inte en av Roms sju kullar. Dess andra namn, Monte dei Cocci, avslöjar att det är en soptipp av spektakulära mått. Den består helt och hållet av skärvor från enorma amforor som innehållit olivolja. Den täcker ett område på 2 hektar och består av omkring 50 miljoner amforor som var och en har innehållit 70 liter olja. Förutom själva omfånget av lämningarna efter 3–4 miljarder liter olja är det värt att notera att den mesta oljan kom från den romerska provinsen Baetica i södra Spanien, över 160 mil rakt västerut, och resten fraktades över Medelhavet från Nordafrikas kust. Därmed visar denna enda plats – som uppenbarligen anlagts för att denna speciella typ av amfora inte var lämplig för återvinning – den enorma konsumtionen i Rom, och hur långt stadens handelsvägar sträckte sig, till och med för en vardagsprodukt som olivolja.

För att sätta det här i sitt sammanhang behöver vi studera det romerska rikets obevekliga utbredning närmare. Staden hade växt stadigt sedan dess mytiska grundande av Romulus och Remus på 700-talet f Kr, och sedan i snabb takt från och med 200-talet f Kr. Även om expansionen under lång tid hindrades av rivaliserande arméer, eller till havs av handelsnationer som greker, fenicier och, framför­allt, de sistnämndas sidogren kartagerna, förändrades situationen på 100-talet f Kr när Kartago förstördes och grekerna till sist beseg­rades. Efter det tredje puniska kriget menade en del romare att Kartago bara kunde återuppbyggas om den nya staden inte låg vid havet, och därmed inte bedrev maritim handel. En bättre plan krävde bara tre ord från Cato den äldre: Karthago delenda est, Kartago måste förstöras. Och samma år, 146 f Kr, föll både Kartago och Korint, den sista grekiska utposten. Efter det fanns det inga hinder längre, och romarna kunde utan förbehåll kalla Medelhavet Mare nostrum, Vårt hav.

Ledde denna nya era av obehindrat inflytande och kontroll till en ny period av fri marknad och obehindrad handel? Ja, så var tanken; men i praktiken, inte riktigt. För det romerska rikets starkt växande makt och ökande besittningar var inte utan problem och spänningar, framförallt inom handeln. Inställningen var att varje familj traditionsenligt brukade sin egen mark och levde ett självförsörjande liv i lugn och ro. I slutet av sitt långa och verksamma liv skrev Cicero 44 f Kr öppenhjärtigt i Om plikterna (De Officiis) att ”av alla förvärvskällor är ingenting bättre, mer givande, ljuvare och mer värdigt för en fri man än jordbruk”. Romarna var helt övertygade om värdet av att vara självförsörjande – den frihet som följer av att inte vara beroende av andra.

I takt med att Rom växte tog man kontroll över alltmer erövrad jordbruksmark. Men trots att denna mark – i Italien, Gallien, på Sardinien och ännu längre bort – ägdes av den romerska staten brukades den mer intensivt av de mest förmögna romerska markägarna. Dessa enorma latifundia drevs med hjälp av slavarbetare i en omfattning som snart kom att överskugga de traditionella lokala bönderna, vilket ledde till att dessa inom hela det område som kontrollerades av romarna inte längre hade någon utkomst.

Den utblottade landsortsbefolkningen begav sig till storstaden Rom för att hitta försörjning. Stadens befolkning ökade snabbt, och under antiken blev Rom den första miljonstaden. Det fanns tre påtagliga problem med denna snabba, oreglerade och i grunden instabila tillväxt: för det första fanns det ingen mark i Rom där någon kunde odla för eget bruk; för det andra, och mer problematiskt, fanns det inte tillräckligt med jordbruksmark i och omkring Rom för att försörja stadens befolkning; för det tredje hade de markägare vars egendomar låg längre bort blivit mer intresserade av produkter som gav högre vinst, som olja och vin, vilket innebar lägre produktion av den viktiga basvaran spannmål. Därmed ökade naturligtvis priserna långt över vad den arbetslösa, fattiga stadsbefolkningen hade råd med. Om man inte gjorde något åt detta riskerade Rom antingen hungersnöd eller kravaller.

”Inställningen var att varje familj traditionsenligt brukade sin egen mark och levde ett självförsörjande liv i lugn och ro.”

Det krävdes drastiska mått och steg, och i slutet av 100-talet f Kr försökte bröderna Tiberius och Gaius Gracchus föra folkets, plebs, talan – det vill säga den vanliga, fattiga romerska medborgaren som inte tillhörde någon elit – genom att kräva att ingen fick äga mer än 50 hektar mark (med våra mått mätt). Dessutom ville de att alla resterande markområden som erövrats av staten skulle fördelas mellan ”vanliga” romerska medborgare så att de kunde återgå till det idealiserade, hållbara lantbruket. Denna radikala idé föll naturligtvis inte aristokratin i smaken. Trots att lagen stiftades av dessa avfällingar (medan de var ledamöter i folktribunen) förlorade både Tiberius och Gaius livet under de kaotiska följderna av den kontroversiella politiken. Trots det fortsatte Roms befolkning att växa fram till det första århundradet f Kr, och staten drog den sobra slutsatsen att inget var farligare än att låta invånarna gå hungriga och skapa oro. Vi återkommer inom kort till detta högst påtagliga problem.

Inte bara Rom, utan många andra större städer höll marknad i cykler om åtta dagar. Dessa kallades nundinae (”nio dagar” eftersom romarna räknade övermorgon som tre dagar senare). Under nundinae avstannade allt arbete utom handel, och inga officiella uppdrag utfördes av patriciereliten; röstning kunde inte hållas; skolorna var stängda. Eftersom alla sorters livsmedel var till salu handlade kunderna för de kommande åtta dagarna, ungefär som vi gör våra veckoinköp. Marknadsdagarna lockade lokala köpmän till staden, men även kringresande försäljare (circumforanei) förflyttade sig mellan niodagarsmarknaderna, eftersom de inföll på olika dagar i olika städer.

Den handel som bedrevs under dessa och alla andra marknader reglerades av fyra ämbetsmän, så kallade aediler. De hade uppsikt över var marknader fick hållas enligt lag; för att införa nya nundinae krävdes senatens tillstånd. Enheterna för mått och vikter förvarades i Castors och Pollux tempel på Forum Romanum. Collegia bestående av handlare av olika slag bevakade sina respektive gemensamma intressen, ungefär som de medeltida skråna, eller nutida fackföreningar, kom att göra. Förutom dessa dagar hölls större, säsongsbundna marknader, så kallade mercatus.

Aristokratin hyllade det enkla jordbruket, men handel hade man inte mycket till övers för. De större markägarnas otium (fritid) kontrasterade starkt mot köpmännens negotium (”icke-­fritid”). Att havet – som möjliggjorde handel med avlägsna delar av världen – var en källa till korruption, girighet och omoral, och att hamnarna var syndens nästen hade till och med blivit en litterär kliché. Seneca, verksam under kejsar Neros regeringstid (54–68 e Kr), kunde ställa frågan quid opus est mercaturis, ”vad finns det egentligen för behov av handel” i en trösteskrift till sin mor Helvia, (Consolatio ad Helviam 10.5). Romare ur eliten var rörande eniga om att endast utlänningar eller slavar borde ägna sig åt ­köpmanskap som mercatores (köpmän). Dessutom fanns det juridiska och sociala hinder mot att de var direkt delaktiga: 218 f Kr stiftades en lag genom vilken senatorer och deras söner förbjöds att äga handelsfartyg, det vill säga fartyg som kunde transportera fler än 300 amforor. De förbjöds även en annan, större inkomstkälla, skatteindrivning, vilket betydde att man skrev avtal med staten och mot erläggande av hyra fick rätt att ta ut skatt från en region inom imperiet, och den kunde vara mycket högre än den skatt som betalades till Rom.

Men eftersom romarna, för att inte säga människor i allmänhet, drivs av vinstintressen undvek aristokraterna det sociala stigma som att driva handel innebar genom alla möjliga typer av finansiella transaktioner via negotiatores (affärsmän), ofta väletablerade högreståndspersoner. I och med att man undvek att direkt befatta sig med att hantera pengar kunde överklassen spela en viktig ekonomisk roll genom att investera i, och göra sig en förtjänst på handel. Förutom att använda statliga bankirer (mensarii) eller privata bankirer (argentarii) kunde senatorer även låna ut pengar med ränta, vilket de gjorde i uppseendeväckande hög omfattning.

Transporten av varor under antiken var en minst lika viktig faktor. Med tanke på de enorma avstånden var det bara naturligt att vissa kostsamma varor kunde, och kom att, transporteras mycket långa sträckor. Lyxartiklar bytte händer över hundratals mil i utbyte mot romerskt guld, silver, keramik, marmor och glas, och för stora summor romerska mynt importerades dyrbara varor från hela norra Europa, Arabien, Indien och till och med Kina (troligen indirekt). Förutom det skeppades allt fler människor som tagits till fånga under olika krig från hela imperiet till Rom och de stora lantegendomarna för att säljas som slavar.

Men, som Monte Testaccio så väl visar, kunde även mer vardagliga varor skickas långa vägar: spannmål kom till huvudstaden, först från Sicilien och senare från hela Nordafrika. Och man tjänade på att transportera den till sjöss, eftersom kostnaden för transporter på land var mellan 50 och 70 gångar högre än på havet eller floderna. Det var därmed billigare att skeppa spannmål från ena änden av Medelhavet till den andra än att transportera den en kort sträcka på land. Liksom i våra moderna snabbköp transporterades många vardagsvaror som spannmål, olja, vin, saltad fisk, keramik och papyrus hundratals mil innan de nådde konsumenterna.

Men inte bara Rom importerade varor från det övriga imperiet. Två viktiga faktorer påverkade handeln i provinserna. För det första ville många efterlikna romarna, så de importerade ty­piskt romerska varor i form av lergods, kläder och konst­föremål. För det andra handlade det om att erlägga tributum (tribut, eller skatt), vilket ofta bara var möjligt genom att öka den lokala produktionen och handeln för att försäkra sig om att man hade tillgängliga medel. Så behoven i det avlägsna Rom kunde utlösa lokal ekonomisk aktivitet utan att blanda in imperiets centrum.

Ihur hög utsträckning kan vi då tala om frihandel inom det romerska riket? Även om tullar och skatter existerade i viss mån, så var marknaden i stort sett öppen för alla som var villiga och kapabla att göra affärer, inte bara medborgarna. I realiteten var denna marknad naturligtvis en plats där man kunde skaffa sig avtal med hjälp av mecenater, förbindelser och vänskapsrelationer, amicitia. Men ett enhetligt valutasystem, låga tullar och tvåspråkighet – latin i den västra delen och grekiska i den östra – bidrog till att hålla handeln i gång. Tillgång och efterfrågan gällde som man kan vänta sig för de flesta råvaror, och priserna fluktuerade i enlighet med det, men med stora regionala variationer. Det fanns dock två målsättningar hos den romerska staten som komplicerade saker och ting: behovet av spannmål i huvudstaden (annona urbis) och till en väl utfodrad och välmående armé (annona militaris).

Alla romare krävde stora kvantiteter spannmål. Kaloriintaget för en romare som inte tillhörde eliten bestod av 75 procent spannmål samt 15 procent olja och vin, och därmed endast 10 procent övriga livsmedel. Dessutom överlämnades 20–30 procent av den importerade spannmålen till de fattiga, antingen i utbyte mot en symbolisk summa eller gratis. Som mest tror man att 63 000 ton spannmål delades ut årligen till 150 000 behövande. Därför var det svårt att kontrollera prissättningen: spannmål utsattes för Giffen­effekten (efter den skotske ekonomen sir Robert Giffen), som säger att efterfrågan på varor paradoxalt ökar i samband med att priserna höjs. Därför försökte staten hålla priset på spannmål stabilt, eftersom det i sin tur ledde till stabilare priser på andra varor på den öppna marknaden. Under sådana förutsättningar kunde spannmålen inte vara gratis. Man övervakade till exempel noga de egyptiska förråden så snart Egypten blev en romersk provins 31 f Kr. Till en början var det inte tillåtet att sälja egyptisk spannmål, utom till Rom, och senare reglerades handeln noga, så att man aldrig behövde vara orolig för att huvudstaden skulle bli utan.

För att staden alltid skulle ha tillgång till tillräckligt med spannmål krävdes mellan två och tre tusen sjöresor årligen, och därmed en enorm handelsflotta. Till en början erbjöd romarna skeppsägarna kraftiga subventioner, eller vissa skattelättnader; senare tog staten på sig risken för dem som transporterade spannmål under hela året, framförallt på vintern. I gengäld måste alla fartygsägare (navisularii) gå med i särskilda collegia så att de var under statlig kontroll. Samtidigt höll den romerska flottan havet fritt från rivaliserande folk och pirater, ett stort problem tills Pompejus lyckades få bukt med det under det första århundrade f Kr.

För det andra hade man en enorm armé med upp till halv miljon soldater, och dessa tog omkring tre fjärdedelar av statens utgifter i anspråk. Eftersom armén befann sig i utkanten av ­imperiet hade den privata sektorn ingen möjlighet att ­stötta dem. Staten hade istället ansvar för att leverera livsmedel och andra förnödenheter. Romarna byggde ett gigantiskt vägnätverk: 40 000 mil väg, varav 8 000 var stenlagd. Denna infrastruktur, cursus publicus, var till för alla med ett offentligt uppdrag. Med tanke på deras höga närvaro är det inte förvånande att den lokala ekonomin påverkades både positivt och negativt så snart armén låg i fält under långa perioder. Även om vissa lokalproducerade varor köptes av soldaterna, försökte lokalbefolkningen tjäna pengar på armén genom att erbjuda andra tjänster som ekonomiska parasiter (lixae).

Detta enorma, osänkbara system överlevde inte bara, det blomstrade i hundratals år. Men en mängd faktorer i kombination orsakade till slut imperiets fall: på 200-talet e Kr ersattes utdelningen av spannmål – förmodligen under Septimius Severus (regenttid 193–211) –med mer kostsamt bröd. Han började även dela ut olivolja, och tre generationer senare lade kejsar Aurelius (regenttid 270–275) till vin och fläsk. Detta ger oss en uppfattning om den ekonomiska kris som präglade hela 200-talet, med fallande valutakurs och hyperinflation – stundtals uppåt 15 000 procent. För att få slut på den kaotiska situationen utfärdade kejsar Diocletianus år 301 sitt ökända prisedikt, som förstås aldrig fungerade i verkligheten.

Romarriket hämtade sig aldrig. Så snart förtroendet för den romerska valutan förlorats, när tålamodet var slut och man inte längre litade på att regimen kunde hålla samhället på fötter, minskade storhandeln, och man återgick över hela imperiet till de ursprungliga lokala verksamheterna. Rom blev inom några hundra år en sömnig avkrok dit jordbruket sakta återvände; inte förr­än under 1000-talet e Kr stabiliserades handeln igen. Men, som entreprenören, mångmiljonären och den stoiske filosofen Seneca ju skrev till sin mor: Quid opus est mercaturis?

—

Översättning: Katarina Trodden

Texten kommer från antologin The Market. Money, States and Ideas for a Free World som ges ut av Bokförlaget Stolpe våren 2025.