Oavsett utgången nu då ett nytt system ska byggas på resterna av det gamla kommer utgången av den egyptiska revolutionen att påverka politiken och människornas liv i landet, liksom de omgivande både islamiska och andra staterna i många år framöver.

Det var en kamp mot en diktator, och i högsta grad för demokrati, även om inte alla som krävde demokratiska val på Tahrirtorget är demokrater i västerländsk mening. Muslimska brödraskapet deklarerar öppet att den demokrati de är intresserade av enbart är en valteknisk procedur, inte några ”västerländska demokratiska värderingar”. Men kanske är en arabisk variation på demokrati, med inslag av islam, och rentav islamism, bättre än den gamla sortens kleptokratiska despoti? Skam den som baserar sin egen trygghet på någon annans förtryck. Diktaturers stabilitet är högst illusorisk: äts de inte upp inifrån av korruption gör deras rigiditet ändå det omöjligt för dem att förändras och växa med de växlande tiderna.

Samtidigt med händelserna i Egypten pågår en debatt här hos oss som rör multikulturalismen som politisk doktrin, det vill säga tanken att olika kulturer ska leva sida vid sida i samma land, och att man föds in i en kulturell gemenskap som sedan blir del av ens livsöde. Och alltid när det gäller multikulturalismen är det islam som tycks erbjuda de största problemen. Ingen klagar på att det finns chinatowns i de flesta storstäder, ingen har problem med indiska restauranter (fast de flesta, åtminstone i Stockholm, lär drivas av muslimska pakistanier) men förekomsten av muslimer och moskéer i innerstaden tycks ännu vara ett problem för många.

Somliga går å andra sidan så långt som att påstå att muslimerna är vår tids judar, och att ”islamofobi” är en typ av fördom som är lika allvarlig som antisemitismen. Ett är säkert: ingen annan grupp betraktas i så hög grad som särskild, som extra problematisk och extra utsatt, och ingen annan grupp av medborgare bemöts heller med sådan nervös välvilja från offentligt håll.

Muslimerna har, till skillnad från så gott som alla andra invandrargrupper, särskilda talesmän. Personer med kulturmuslimsk bakgrund, oavsett vad de själva tror eller hur de ser på världen, an ses behöva företrädas av särskilda religiösa representanter. Dessa representanter sitter i kommittéer, konfererar med makthavarna, talar ut i pressen och för ideligen ordet för ”muslimernas” räkning, utan att det någonsin tycks bli riktigt klargjort vem som har valt dem eller hur många de egentligen representerar. Det hela är gåtfullt, och det är ett läge som utnyttjats skickligt av avläggare till Muslimska brödraskapet (MB), samma organisation som av en del bedömare antas kunna hota övergången till demokrati i Egypten. Våra problem hänger ytterst samman, och därför är det viktigt att vi sätter oss in i vad de islamistiska rörelserna står för, och benar upp problemets sanna natur.

Det finns all anledning att vara mycket noggrann med distinktionerna när man diskuterar så känsliga ämnen som detta. Att en oppositionsrörelse som Muslimska brödraskapet kan ha en plats i Egyptens framtida demokrati verkar ofrånkomligt. Men de ska naturligtvis inta sin plats som ett parti bland andra, i en demokrati baserad på ett minimum av rättssäkerhet, självständiga domstolar, föreningsfrihet, mänskliga rättigheter och så vidare. Risken är att MB försöker underminera själva demokratibygget, och i sin politiserade religions intresse omintetgör skapandet av de självständiga institutioner som är minst lika viktiga som de återkommande, fria och hemliga valen – och som, vågar jag påstå, bygger på principer som fungerar var som helst i världen. Men varför ska MB ha en plats i Europas politik? Vad vill de egentligen här? Vad har de för mål? Hur arbetar de? Och hur bemöts de av våra politiker och media?

I den svenska offentligheten uppträder både apologeter och vedersakare av MB. Den ena sidan vitmenar dem, urskuldar alla extrema yttranden och menar att de sedan länga tagit avstånd från våldet, medan den andra framställer dem som en ren ondskans kraft, med siktet inställt på att erövra hela västvärlden, återinföra kalifatet och göra sharia till global grundlag. Extra svårt att skaffa sig en riktig uppfattning om MB:s egna intentioner blir det genom att de dels använder en mängd andra organisationer som fronter, dels att de, enligt återkommande uppgifter, framför ett budskap inför en västerländsk publik, och ett annat inför de införstådda. Men det är en ganska osäker taktik. Många araber, muslimer liksom ateister, liberaler och socialister, kan utan förhinder läsa och förstå även MB:s arabiska uttalanden och bulletiner. Och kritikerna i arabvärlden skräder inte orden.

Det är inte frågan om något sofistikerat hemlighetsmakeri, och det krävs inga avancerade läckor för att sanningen om MB:s uppfattningar i olika frågor ska komma till allmänhetens kännedom. Och jo, de vill faktiskt att hela världen ska underkastas islam, och de vill att sharia ska vara grunden för all lagstiftning. Men också vi kritiker måste ifrågasätta realismen i detta mål. Det verkar mer som storhetsvansinniga fantasier. Och i praktiken är väl MB också tvungna att vara realistiska, arbeta utifrån de förutsättningar som finns och kompromissa och jämka sig fram i den politiska verkligheten? Visst är det så. De har också uppträtt som fulländade pragmatiker, både i Egypten och i västvärlden. Betyder det att vi inte ska ta deras egna uttalade mål på allvar?

Deras idé om att erövra Europa genom barnafödande sammanfaller på ett olyckligt sätt med flera europeiska högerrörelsers påståenden om hur muslimerna ska ta över kontinenten via sin högre nativitet. De använder samma siffror som Sverigedemokraterna eller Front National för att visa att islam snart kommer att dominera i storstäderna runtom i Europa. Men de gör i detta exakt samma misstag som sina kritiker: de tror att religion är en medfödd egenskap och de räknar alla som fötts i muslimska länder som muslimer. Men sanningen är den att flertalet av invandrarna från de muslimska länderna inte är mera troende än de flesta kristna, och även bland de troende är det bara en liten minoritet som sympatiserar med MB. Vilket för oss över till det riktigt stora problemet i samtidens politik: Vad är det som gör att denna minoritetsgrupp, dessa extremister som utnyttjar religionen som politiskt verktyg fått sådant oproportionerligt infl ytande?

Den italienske forskaren Lorenzo Vidino, verksam vid Harvard, och författare till vad som sägs vara den första boken om al-Qaida i Europa, Al Qaeda in Europe: The New Battleground of Global Jihad (2005), har nu skrivit vad som lär bli ett standardverk om MB i väst: The New Muslim Brotherhood in the West. Lorenzo Vidino kallar Muslimska brödraskapets europeiska och nordamerikanska avläggare för ”The New Western Brothers” (NWB). Han förklarar deras historia såväl som deras samtida strategier på ett mycket tydligt och övertygande sätt, som dessutom kompletterar och bekräftar Kenan Maliks tes om hur en omsvängning under 80-talet förflyttade fokus från ”invandrare” i stort, till olika etniska och religiösa minoriteter, där just de muslimska grupperna intagit en särskilt framträdande position, som accentuerats i extremt hög grad sedan Rushdieaff ären 1989. Enligt Vidino åtnjuter NWB egentligen inte något stöd av majoriteten av muslimer i något europeiskt land, men de har sedan starten här varit skickliga på att organisera sig på de lokala samhällenas villkor.

De första islamistiska organisationerna i Europa var studentorganisationer, sedermera har också otaliga kommittéer och intressegrupper av olika slag skapats, där emellertid inte sällan samma medlemmar arbetar i flera av grupperna vilka i sin tur samverkar i olika paraplyorganisationer. Medlemskapet i MB är inte heller formellt, det finns inte registrerat i form av partiböcker och liknande, utan bygger på affinitet i åsikter. Yussuf Nada, som var en av de tusentals bröder som fängslades av Nasser 1954, och som sedermera bosatt sig i Schweiz och spelat en viktig roll för MB:s inträde på den europeiska scenen, menar att det över huvud taget inte rör sig om någon formell organisation, utan om ”a common way of thinking”. Och en annan egyp tier, Mohammed Akef, som varit ledande i egyptiska MB fram till januari 2010, karaktäriserar rörelsen som ”En global rörelse vars medlemmar samarbetar med varandra över nationsgränserna, grundad i samma religiösa världsbild – att islam ska spridas, till dess att den styr världen”. Detta gör det svårt att veta vilka som kan sägas vara sympatisörer.

Rörelsen har dåligt rykte och kopplas ofta till både terror och en extremt reaktionär syn på religion och samhälle – till exempel med upprepade yttranden av en ledande MB-associerad predikant som Yussuf Qaradawi om dödsstraff för konvertiter från islam liksom för homosexuella, liksom återkommande uttryck för ett judehat som går långt utanför den pågående konflikten i Mellanöstern. Det mesta av detta inte bara olämpligt utan direkt olagligt i Europa. En av rörelsens viktigaste ingångar till den europeiska offentligheten är deras medvetna strävan att göra Palestinafrågan till sin. Redan innan Hamas, som är MB:s palestinska gren, grundades i slutet av 80-talet fanns planer på att ”islamisera” den tidigare nationella frågan och skaffa sig sympatier i både arabvärlden och Europa via Palestina.

Vidino skildrar ingående den enorma skicklighet med vilken ett litet antal tongivande islamister från 50-talet och framåt byggt upp europeiska nätverk, och han beskriver ingående deras mycket pragmatiska förhållande till politiken i de samhällen där de verkar. De har också gått från att vara beroende av mäktiga finansiärer i främst Förenade arabemiraten, till att ha skapat egna ekonomiska system, som ger dem ett stort mått av oberoende. Nyligen har Storbritanniens premiärminister David Cameron, såväl som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Sarkozy, i uppmärksammade tal tagit avstånd från multikulturalismen och det stöd man från offentligt håll givit till inte minst islamistiska grupper. Det är välkommet i princip – det verkar som hans rådgivare äntligen har läst Kenan Malik, och kanske Lorenzo Vidino med, men allt handlar om hur frågan behandlas framöver. Man kan inte under decennier bygga upp ett samarbete med dessa organisationer, bara för att sedan från en dag till en annan säga tack och adjö.

NWB har liksom MB tagit avstånd från våld som kampmetod, åtminstone utåt och tills vidare, så frågan är vilken roll de kan spela när det gäller att stoppa ytterligare radikalisering av unga muslimer i Europa. Pessimisterna menar att man genom att samarbeta med dem legitimerar islamismen i samhället, och att NWB såväl som MB kan vara inkörsportar till våldsam jihadism, medan optimisterna pekar på exempel som IRA/Sinn Fein, och menar att vi måste tala med de ”moderata muslimerna” för att hålla de extremistiska stången.

Själv menar jag att om man från västerländskt håll ända från början betraktat religion som en privatsak och inte sett muslimer som ett annat slags människor, vars talan måste föras av religiösa talesmän utan som medborgare vilka som helst, med åtföljande rättigheter och skyldigheter, skulle vi aldrig ha bidragit till att ”pumpa upp” NWB. Vi behöver lika lite imamer som för muslimska medborgares talan som vi behöver präster som för katolikers eller guruer som för hinduers.

Givetvis kommer det aldrig att helt gå att utesluta religiösa känslor och uppfattningar ur offentligheten eller ens den politiska diskursen. Hur gärna man än skulle vilja ha en helt ren liberal demokrati, uteslutande baserad på förnuftet, är det bara att inse att denna förblir en utopi – eller kanske i vissa fall rentav en dystopi. Det som gäller är åtminstone att så mycket som möjligt av det som påverkar beslutsfattare skall vara medvetet och redovisas öppet. Hemlighetsmakeriet bakom NWB i alla dess former, de upprepade anklagelserna för double talk bildar grogrund för konspirationsteorier.

Med tanke på den polarisering som har kommit att prägla det offentliga samtalet kring dessa frågor, med alla dessa anklagelser och motanklagelser – för planer på islamistiskt maktövertagande respektive islamofobi – är det helt nödvändigt att alla som har ett djupare intresse för samhällsfrågor läser på mera själva. Experterna uppträder alltför ofta som ensidiga försvarare, och belackarna är alltför intellektuellt slöa och ivriga att tillskriva kollektiv skuld. Nu är det upp till medborgaren att själv ta tag i sitt medborgarskap och skaffa sig de kunskaper den behöver för att få en riktig uppfattning om sakernas läge. Ingen annan gör jobbet åt oss.

En annan nyutkommen bok, som är mycket läsvärd för den som vill skaffa sig större bakgrundskunskaper, är Jean-Pierre Filius Apocalypse in Islam. Filiu är professor vid Sciences Politiques i Paris, tidigare också diplomat i Mellanöstern, med djupa kunskaper i både språk och kultur i området. Det är ett mycket extremt område han behandlar: den växande tron på apokalypsen i den muslimska världen, förväntningarna på en stor kosmisk slutstrid och den yttersta domen. Filiu är noga med att påpeka att det rör sig om en extrem form av tro, som inte alls omfattas av muslimer i allmänhet, men som likväl sprids via storsäljande böcker och internetsajter med jihadistisk propaganda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Särskilt stark är tron i den shiitiska traditionen, där den av flera bedömare anses vara ett viktigt inslag i Ahmedinejads världsbild – vilket onekligen gör att det är ganska svårt att räkna honom till de rationella politiker med vilka man kan föra konstruktiva samtal baserade på verkliga förhållanden. I korthet går det ut på att det kommer att stå en sista strid, i vilken Mahdin skall besegra den enögde Antikrist såväl som Sufyani, varefter Jesus kommer att upprätta ett islamiskt världsherravälde och de sista otrogna alla kommer att omvändas till islam. Det finns såklart oerhört många fl er varianter och fina teologiska subtiliteter, såväl som rena folksagorna, knutna till denna mytologi. Filiu utreder den historiska bakgrunden med stor kunnighet, via den klassiska islamiska lärdomen och tänkare som exempelvis Ibn Khaldun, fram till våra dagars sensationalistiska pamfl ettförfattare.

Det är många gånger fascinerande läsning, och fullt av oväntade vändningar, som till exempel den att Jesus väntas återvända för att härska i islams namn – vilket rimligen troende kristna måste uppfatta som ett hädiskt påstående, om de nu bryr sig om detta. Men bortsett från de otäcka politiska implikationerna och risken för eskatologisk irrationalitet hos Irans politiska och religiösa ledare är det en annan sak i boken som är verkligt fascinerande, nämligen den oväntade roll som amerikanska predikanter spelar i förnyelsen av dessa islamiska traditioner. Muslimska domedagspredikanter har i allt högre grad kommit att fästa tonvikten vid Jesus, vilket dels underlättar tron för västerländska konvertiter med kristen bakgrund, dels skapar helt nya trådar till högerkristna i USA.

Återkommande i dessa kretsar är både konspirationsteorierna, med frimurare och judar i centrum, samt uppfattningen att platser och områden kring våra dagars Israel och Palestina är centrala i den sista striden. En av de viktigaste propagandis terna för denna de religiösa extremismernas konvergens är den turkiske Harun Yahya. Han propagerar för en muslimsk form av den ursprungligen amerikanska kreationismen, och kombinerar det med konspirationsteorier om judar, frimurare och homosexuella, förnekande av Förintelsen och apokalyptiska fantasier som glatt drar in amerikanska högerkristnas idéer och anpassar dem till en islamisk kontext.

Mycket av detta skulle man väl kunna skratta åt. Det är idéer som är så främmande för den absoluta majoriteten av oss, i Sverige, liksom övriga Europa – men även för majoriteten av troende kristna såväl som muslimer. Men skrattet fastnar i halsen när man ser vilka enorma resurser som finns bakom exempelvis en man som Harun Yahya. Det produceras praktfulla böcker, internetsajter och filmer som ska sprida budskapet. Dessa religiösa och politiska extremister jobbar för högtryck – och en del har uppenbarligen kanaler rakt in i de politiska beslutsfattarnas kretsar. Bland annat har den turkiska staten blockerat internetsajter på Harun Yahyas begäran, exempelvis förbjöds Richard Dawkins hemsida 2008, vilket kanske ger en fingervisning om hur pass modern och demokratisk den turkiska islamismen är när det kommer till kritan.

Vi människor har en tendens att tro att andra tänker som vi och att de värderar samma saker som vi. Därför är det mycket svårt att ta in att det faktiskt kan finnas helt andra sätt att se på saken än dem vi tar för givna. Sätt som också kan verka helt galna eller rentav ondskefulla för de flesta av oss. Ett vanligt misstag i det läget är att vi börjar rationalisera, och förklara att den eller den – Muslimska brödraskapet, kristna eller muslimska apokalyptiker och så vidare – egentligen tror eller menar något annat än vad de själva säger. Vi kan anse oss veta att deras idéer är helt verklighetsfrämmande, och vi rationaliserar gärna åt dem – till exempel att Muslimska brödraskapet visst vill ha demokrati, fast de själva klart och tydligt säger att de bara vill ha demokrati för att kunna ta makten via den och sedan införa islamiskt styre. Själv tror jag att det är viktigt att vi håller huvudet kallt, och inte drar förhastade slutsatser.

Men vi bör se över våra egna värderingar, och inse att alla faktiskt inte tänker som vi, och vi bör vara beredda att bemöta dem, oavsett var de kommer ifrån, när de försöker utnyttja vår tolerans och våra öppna samhällen till att sprida intolerans, lögner och vidskepelser. Den ordning vi har här är inte naturgiven, utan skapad av oss människor genom århundradens strider och debatter, och den är värd att försvara. Det är fortfarande så att folk flyr hit, inte härifrån.