Som Göran Hägg visade i sin intressanta avhandling Övertalning och underhållning (1978) fick essäsamlingen ett uppsving i början av 1900-talet, vilket hängde samman med att antalet tidningar ökade. De flesta essäer är ursprungligen tidningsartiklar. Därför kan man känna en viss oro för genrens framtid, eftersom kultursidorna publicerar allt färre fackboksrecensioner och texter om klassiska kulturyttringar.

Peter Englund har fått mest uppmärksamhet för stora episka verk som Poltava (1988), Ofredsår (1993), Stridens skönhet och sorg (2008) och Onda nätters drömmar (2022). Men parallellt med dem har han också skrivit i det kortare formatet i böcker som Brev från nollpunkten (1996), Förflutenhetens landskap (1991) och Tystnadens historia (2003). Den förstnämnda boken utgörs av några längre essäer­ om 1900-talets katastrofer – världskrigen och de totalitära ideologierna – medan de två övriga innehåller texter i blandade ämnen. Essäerna byggde ofta på tidningstexter, som dock omarbetades inför publiceringen.

Nu har ytterligare en essäsamling av Englund utkommit, Paradoxmaskinen. Jämfört med de ovan nämnda verken är detta mer av en klippbok, texterna ligger närmare de ursprungliga versionerna. Många av artiklarna är från Dagens Nyheter och Expressen.

Att Englund har medverkat så mycket i tidningar har delvis haft ekonomiska skäl. I bokens förord berättar han att han i början av sin yrkesbana framförallt försörjde sig på två sätt. Dels genom artiklar, dels genom att framträda på bibliotek, kulturföreningar, Bokens dag och liknande. Den senare aktiviteten innebar att han kom att besöka de flesta svenska städer, men efter en tid tröttnade han på att vara ”handelsresande i litteratur”. Artikelskrivandet fortsatte dock, och Englund understryker vilken betydelse det har haft för honom: ”Det var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare […] Särskilt arbetet för Expressens kulturredaktion blev min skrivarskola.”

Paradoxmaskinen innehåller många bokrecensioner. Englund hör inte till de ängsliga kritikerna, de som håller inne med sina omdömen. Han kysser och slår ihjäl med samma varma själ. Bland de böcker som sågas finns Herman Lindqvists Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt. Englund har där hittat 140 sakfel och missförstånd. Han noterar att Lindqvists bok innehåller en omfattande litteraturförteckning, där författaren tagit upp ”några av de böcker jag själv läst och haft stor glädje av”. Englund kommenterar: ”Allra mest imponerad är jag dock av att Lindqvist tagit sig igenom Pufendorfs Von Schwedisch- und Deutschen Kriegs-Geschichte.­ In 26 Büchern abgefasst från 1688. Jag har inte kunnat drömma om att det fanns någon av kvinna född som kunde läsa Sa­muel von Pufendorf ’med glädje’, men nu vet jag bättre.”

En kritisk recension av Stig Hadenius­ biografi över Gustaf V avslutas med orden: ”Inte ens en historisk medelmåtta som Gustaf V förtjänar en medioker bok.” Englund har också synpunkter på att ett verk om blondinernas historia har kommit på svenska: ”Jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel.”

Betydligt mer positiv är Englund till exempelvis Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som han beskriver som en ”lysande bok”. Och han kallar Simon Schamas Mellan Gud och Mammon för ”ett av de mest storslagna hi­storiska verk som kommit ut på många år”.

I Paradoxmaskinen finns också några förord till böcker, bland annat Anne Applebaums Gulag. De sovjetiska lägrens hi­storia. Där reflekterar Englund över varför inte kommunismens brott är mer uppmärksammade. När han var yngling i Norrbotten på 1970-talet fick han höra att man inte borde tala för mycket om dessa övergrepp eftersom den anti-imperialistiska kampen måste prioriteras. Efterhand insåg han att det aldrig ansågs vara rätt tid att tala om Stalinterrorn. På 1950-talet ville man inte hamna på fel sida under kal­la kriget, på 80-talet var det viktigaste att gagna ”fredens sak”.

Englund jämför de totalitära systemen i Sovjetunionen och Nazityskland: ”Som renrasig, lydig och anpasslig tysk levde man hyfsat trygg i 30-talets nazistiska system, allt medan ens judiska grannar var dömda att gå under. Samma tid i Sovjetunionen var ingen dömd till undergång, men ingen, säger ingen, var heller riktigt trygg. Sedan är det en smaksak vilket av de här två systemen som var ’värst’.”

Denna inställning hindrar inte att Englund kan hylla den gamle marxisten Eric Hobsbawm. Han har förvisso en del invändningar mot dennes bok om 1900-talets historia, Ytterligheternas tidsålder. Englund konstaterar att Hobsbawm bagatelliserar Sovjetunionens invasion av Afghanistan och framställer planekonomin som ett slags alternativ. Men han avslutar ändå med att hävda att Hobsbawm borde få Nobelpriset. (Detta skrevs, bör man kanske tillägga, långt innan Englund valdes in i Svenska Akademien.) Han lyfter fram Hobsbawms stora bredd, hans ovilja att böja sig för specialiseringen och fragmentiseringen.

Också Peter Englund har en imponerande bredd. Han förklarar sin kvardröjande nyfikenhet, viljan att läsa om skilda epoker, med att han kommer från ett icke-akademiskt hem, att böcker aldrig blir något han tar riktigt för givet.

Paradoxmaskinen innehåller många texter om det nära förflutna, om kalla kriget, röda khmererna, Kosovokriget, Irakkriget och Donald Trump, liksom om Ulf Lundell och Martin Amis. Men den börjar med essäer om äldre historia, om Caravaggio, Gustav II Adolf och den gåtfulle Martin Guerre.

Fransmannen Guerre ingick 1538 ett äktenskap som inte blev lyckligt. Tio senare vandrade han bort från sin by, lämnade hustrun och deras nyfödda son, med katastrofala följder för familjen. År 1556 kommer en man till byn som hävdar att han är Guerre. Släkten blir emellertid inte övertygad och anklagar honom för att vara en bedragare. Mannen sätts i fängelse och döms till döden. Han överklagar domen och tycks ha goda utsikter att frias. Men under den nya rättegången dyker det upp ytterligare en person som säger sig vara Guerre.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Denna fascinerande historia återges i en bok av Natalie Zemon Davis, som Englund recenserar. Artikeln är från 1987, och redan i denna text visar han sin förmåga att snabbt fånga läsarens uppmärksamhet. (Undertiteln till Paradoxmaskinen, Kritik 1990–2020, skall inte tas bokstavligt, det finns både tidigare och senare texter.)

Som väl framgår av citaten ovan är Peter Englund en formuleringsglad person. Paradoxmaskinen är i långa stycken en läsfest. Slukar man för många recensioner i taget kan man dock känna en viss övermättnad. Det kan vara klokt att följa Englunds rekommendation från Förflutenhetens landskap: ”Samlingen behöver alls icke läsas i ett sträck utan man kan gärna plocka i den efter eget skön.”

—

PARADOXMASKINEN
KRITIK 1990–2020
PETER ENGLUND
Natur & Kultur