Byn hade tillkommit på Stalins och den legendariske socialrealisten Maxim Gorkijs initiativ. Vid invigningen av anläggningen hade Stalin hållit ett tal där han framhöll att litteraturen och författaren hade en enastående uppgift. De skulle producera nya själar för det socialistiska samhället och ”produktionen av själar var viktigare än produktionen av stridsvagnar”. I denna idyll levde den sovjetiska parnassen innesluten i en kokong omgärdad av resliga tallar, björkar, syrener och spioner.

De båda männen på tåget – Vladen Vladimirsky och Sergio D’Angelo – avsåg att besöka den aktade poeten Boris Leonidovitj Pasternak. Det ryktades nämligen att han skulle utkomma med sin första roman. D’Angelo var medlem i det italienska kommunistpartiet och arbetade som litterär agent för några av hemlandets förlag. I synnerhet var han engagerad av det nystartade, italienska och kommunistiskt orienterade förlagshuset Feltrinelli. De båda resandes ärende var huvudsakligen socialt, att visa sin aktning och respekt för poeten Pasternak. Ingen hade en tanke på att få ge ut romanen innan den hade publicerats i Sovjetunionen. Det var en oskriven men järnhård regel som man inte bröt mot ostraffat. Möjligen kan de båda männen ha lekt med tanken att lägga sig väl till för en utgivning när den blev tillgänglig.

Besöket ledde emellertid, oväntat nog, till att Pasternaks roman först kom att publiceras i väst. Det rev upp en storm i den politiska och litterära byråkratin i Sovjet, en storm som förvandlade Pasternaks liv till en tragedi och förmodligen lade honom i en för tidig grav. Om denna skandal med alla dess, på en och samma gång löjeväckande, ondskefulla och tragiska dimensioner handlar boken The Zhivago Affair. Författarna har kartlagt skeendet i detalj och åstadkommit ett verk som belyser Sovjetsystemets konspiratoriska intolerans från dess vidrigaste sidor.

Pasternak mottog sina besökare översvallande. För alla ryska författare var besök från världen utanför Sovjet välkomna. De var som att få nyheter från och kontakter med yttre rymden, från en värld vars existens man ibland kunde betvivla men ändå måste hoppas på.

Samvaron och samtalet blev både långvarigt och förtroligt, och det slutade med att Pasternak gick och hämtade sin nya roman och överräckte den till D’Angelo med orden ”Låt oss inte bekymra oss för om det till sist kommer en sovjetisk upplaga av boken. Jag är beredd att ge er romanen bara Feltrinelli lovar att sända kopior till andra förläggare i viktiga länder, speciellt Frankrike och England.” Det kunde D’Angelo utan vidare lova. Därmed inleddes Doktor Zjivagos resa ut i världen.

De båda män som i Peredelkino slöt det informella avtalet visste naturligtvis att de bröt mot den oskrivna lag som Stalin infört och som kostat åtminstone en av författarna i den slutna kokongen livet. För D’Angelo var brottet i det närmaste riskfritt. Han kunde på sin höjd få problem i tullen när han lämnade landet. För Boris Pasternak var situationen långt farligare. Han hade redan anat orosmoln vid horisonten. Det statliga monopolförlag, Goslitizdat, till vilken han hade skickat boken för fem månader sedan hade inte hört av sig. Vidare hade två ledande tidningar, Znamya och Novy Mir, som han hoppats skulle publicera utdrag från romanen, reagerat med dånande tystnad. Pasternak visste vad han gjorde, vilken risk han tog. När han lämnade de 400 tättskrivna sidorna till sina besökare överskreds en gräns, vilket måste få konsekvenser. Hans ironiska avskedsord löd: ”Herrarna är härmed inbjudna till min avrättning.”

Pasternaks roman utkom inte på ryska i Sovjetunionen. Den publicerades på Feltrinellis förlag i Italien, men inte heller den utgivningen var problemfri. Förlaget pressades hårt av det italienska kommunistpartiet att inte ge ut boken. Bara det faktum att den inte utgivits i socialismens fosterland var skäl nog för västvärldens kommunister att dra öronen åt sig. Men Feltrinelli visade prov på civilkurage när han mot sitt partis uttryckliga önskningar valde att publicera.

Om det italienska kommunistpartiet inte kunde göra mycket åt saken annat än att kritisera verkets litterära och politiska kvaliteter, så hade det sovjetiska partiet desto större resurser. Utgivningen av Doktor Zjivago i ett främmande och därtill kapitalistiskt land sågs som ett direkt angrepp på den ryska kommunismen och på det socialistiska systemet i dess helhet. Skandalen var ett faktum och den tilltog i styrka när boken gjorde succé över hela den övriga världen. De stora förlagshusen i väst tävlade om att få ge ut verket; det lästes och diskuterades av en miljonpublik.

När boken lämnade trycket 1957 rådde en värmebölja i kalla kriget. Året dessförinnan hade Sovjet krossat det ungerska upproret med järnnäve. Landets renommé, som varit i stigande efter Stalins död och den begynnande avstalinisering som följde på den 20:e partikongressen, sjönk omedelbart. Västeuropa översvämmades av flyktingar från Ungern, och de antisovjetiska stämningarna nådde en höjdpunkt.

Det sovjetiska kommunistpartiet hade ett väl upparbetat system för att ta itu med oppositionella författare, och nu följde man det etablerade mönstret. Det innebar att det sovjetiska författarförbundet uttalade en bannbulla över romanen. Pasternak och hans kolleger levde i ett samhälle där litteraturen och konsten tillmättes enorm vikt. Konsten hade av Stalin utsetts till en ”själens ingenjörskonst”. Den litterära verksamhetens vikt innebar att dess utövare balanserade på slak lina över en avgrund. Det framgår med tragisk tydlighet av att ungefär 1 500 författare hade fått sätta livet till efter 1917. De hade dött framför exekutionsplutoner eller i arbetsläger för att de med sin konst hade nedsvärtat socialismens fosterland. Pasternaks ironiska kommentar när han lämnade från sig manuskriptet hade följaktligen inte bara varit skämtsam.

Nu fick han smaka på vilka smärtsamma medel den socialistiska staten förfogade över. Hans verk svartmålades och nedvärderades i varje publikation och i varje sammanhang där det överhuvudtaget var möjligt. Det sovjetiska författarförbundet fördömde enhälligt boken. Pasternaks försattes i ett slags inre exil. Man underströk att han var jude och kosmopolit, att hans bok andades förtal av oktoberrevolutionen på varje sida och att han var en ”borgerlig individualist”, främmande för den revolutionära socialismens samhälle.

Senare trappade man upp beskyllningarna och anklagade honom rent ut för att vara brittisk spion. Han hade ju förvisso två systrar bosatta i England. När han så året efter utgivningen i väst tilldelades Nobelpriset i litteratur nådde stormen orkanstyrka. Nu räckte det inte längre med utfrysning från det litterära etablissemang där Pasternak tidigare varit en starkt lysande stjärna, nu var det dags för partiet och Sovjetstatens alla mäktiga instanser att direkt ingripa och brännmärka författaren som en fiende till fosterlandet och till kommunismen.

Avsikten var att en gång för alla frånta Pasternak hans rykte som en av sin generations främsta ryska poeter. I desperation och förtvivlan över att förlora alla vänner och ständigt ställas i sämsta möjliga dager drevs Pasternak att skriva till Svenska Akademien och avsäga sig Nobelpriset. Den handlingen fick emellertid ingen effekt. Stormen av fördömanden fortsatte med oförminskad styrka.

Kampanjen mot Pasternak fick naturligtvis konsekvenser också för hans familj och sociala kontakter, speciellt för det fåtal som vägrade sjunga med i kören av fördömanden eller inte hade varit snabba nog att ta avstånd från honom och hans författarskap. I synnerhet drabbade det hans livs stora kärlek, älskarinnan Olga Ivinskaja, förebilden till Lara Antipov i den roman som nu drogs i smutsen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Förbindelsen dem emellan var utomäktenskaplig men inte hemlig. Pasternak tillät sig samma patriarkala frihet som så många författare av hans generation. Han levde en stor del av livet i ett slags tvegifte och tillbringade under långa perioder mer tid hos Ivinskaja än i den äktenskapliga sängen.

Nu fick älskarinnan dela hans öde. Hon skandaliserades och tvingades till ett liv i ekonomisk misär och utfrysning. Detta trots att Pasternak efter bokens succé i väst och det följande årets Nobelpris blivit en mycket rik man. Pengarna som han tjänade på försäljningen och på sin berömmelse låg emellertid bortom hans kontroll. D’Angelo gjorde några amatörmässiga försök att smuggla in pengar till den allt sjukare författaren, men han var ingen match för KGB. Resultatet blev bara att Pasternak och Ivinskaja anklagades för valutasvindel.

När Pasternak 1960, två år efter Nobelpriset, avled ensam, fattig och bitter, blev hans begravning ändå en magnifik upprättelse. Människor kom i tusental till hans datja i Peredelkino för att visa honom en sista gärd av aktning. Hans författarvänner lyste emellertid med sin frånvaro. De visste att det var minerad mark, att säkerhetspolisen höll noggrann uppsikt över de sörjande.

Vid jordfästningen gick frun och älskarinnan sida vid sida bakom kistan. Nästan omedelbart efter ceremonin blev Ivinskaja arresterad och i sällskap med sin dotter sänd till Gulag. Dottern frigavs efter ett år. Ivinskaja själv fick vänta i tre år. Hon blev emellertid inte återupprättad förrän under Gorbatjov 1988, och hon återfick aldrig breven mellan henne och Pasternak. Dem behöll säkerhetspolisen som statlig egendom. Ett bevis så gott som något på hur Sovjetstaten såg på författarens roll och villkor i samhället.

Peter Finns och Petra Couvées bok är en inlevelsefull och stark påminnelse om hur det totalitära Sovjetunionen behandlade sina författare så snart de inte skrev efter partimanifestens riktlinjer. Den är en både nyttig och vidrig beskrivning av hur en hänsynslös och maktfullkomlig byråkrati kan förstöra en människas liv, stöta ut henne och frånta henne all värdighet – och ändå misslyckas i sina föresatser.