Problemet är dock att en del av denna straffrihet är inbyggd i vår rättsliga kultur, och att denna del utgör en hörnpelare i rättsstaten. Så länge vår rättsliga kultur förblir sig lik, och så länge den rättsstatliga ideologin spelar en dominerande roll, är det svårt att undvika att vissa kommer undan. Om dock alltid åtminstone några kommer undan, blir problemet ett problem avseende omfattningen, graden av straffrihet. Diskussioner om grader är dock svåra: sist och slutligen är ju frågor om grader alltid frågor om tycke och smak.

Låt mig förklara.

Principen in dubio pro reo – att den åklagade vid tvivel ska frias – går tillbaka till Aristoteles och romersk rätt. Principen är inte enbart gammal, utan har dessutom varianter som självständigt blivit bärande delar av straffrätten. Enligt romersk rätt skulle den tilltalades ställning i processen vara mera förmånlig än åklagarens: denna maxim har i sin moderna tappning blivit oskuldspresumtionen, alltså utgångspunkten att alla ska anses oskyldiga till dess motsatsen bevisats (numera förankrad i art. 6 i den europeiska människorättskonventionen). Därtill kommer att bevisningen ska vara mycket stark innan oskuldspresumtionen bryts: skuld ska vara bevisad ”bortom rimligt tvivel”. Den engelska juristen William Blackstone uttryckte tanken så att hellre tio skyldiga må gå fria än en oskyldig bli dömd.

Inom vår kulturkrets är alltså den straffrättsliga utgångspunkten att den åtalade ska anses vara oskyldig till dess skulden av åklagaren bevisats bortom rimligt tvivel. Det är ingen nyhet – Blackstones sentens formulerades på 1760-talet – att denna princip medför straffrihet för somliga (ganska många) skyldiga. I den mån någon tror att brottslingar förr spärrades in och nu går fria är den föreställningen alltså felaktig. Däremot håller jag med om att fler tungt kriminella numera verkar gå fria än tidigare.

Till en del har detta att göra med att brottsligheten ändrat karaktär. Internationellt organiserad brottslighet med industriell produktion av sexslavar, narkotika och vapen har revolutionerat ”marknaden”. Vi har inte längre att göra med några småkriminella som försöker knäcka en bank, utan med internationella koncerner av brottslingar som förslavar kvinnor i Västafrika som sedan köps, säljs, missbrukas och våldtas i Europa.

Det är dock bara den ena sidan av myntet. Rättsväsendet ser samtidigt ut att ha blivit tveksamt till att använda sin makt. (Jag har själv tjänstgjort som domare och har upplevt denna tveksamhet hos mig själv.) Det ser ut att finnas en tendens att området för rimliga tvivel blir allt större: alltmer avlägsna ursäkter verkar accepteras av domstolarna. Höjningar av den maximala påföljden för olika brott verkar inte ha någon verkan avseen­de rutinbrott: straffskärpningar skapar endast mera ”luft” uppåt i straffskalan, men förändrar inte straffen i rutinfallen (trots att det är lagstiftarens tanke). Domstolarna verkar vänta på helt osannolika fall för att den högsta delen av straffskalan ska användas.

Även lagstiftaren måste acceptera en del av ansvaret. Det gör skillnad om fängelse är normalpåföljden och andra påföljder ett undantag, eller om omvänt icke-frihetsberövande straff är det normala och fängelse undantaget. Det räcker inte att höja maximistraffet, utan för att ändra domstolarnas praxis måste minimistraffet höjas.

Det grundläggande problemet kommer vi dock inte ifrån ens med hårdare domstolar och en medveten lagstiftare. Problemet är att vi rättskulturellt förpliktat oss att vara ytterst försiktiga att straffa. Den omfattande straffriheten för kriminella kommer vi endast åt om vi är beredda att rucka på detta arv.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och i det sammanhanget är frågan om vi törs löpa de risker som är förknippade med så grundläggande förändring.

Om vi inte är det, måste andra vägar hittas att komma åt straffriheten.