Bryt tystnaden om Stasi
I åratal har Lundaakademikern och prästen i Svenska kyrkan, Aleksander Radler, förnekat att han arbetat för Stasi. Det var först när Luleå stifts domkapitel gjorde frågan till ett personalärende som erkännandet kom.
I sin egenskap av arbetsgivare kunde stiftet utnyttja sin lagliga rätt att ta del av Radlers Stasiakt i Tyskland. De beställde ett expertutlåtande från en av världens främsta Stasiforskare.
Luleå stift är inte det enda som i år varit i Stasiarkivet. Efter Uppdrag Gransknings program om Ikeas möbelproduktion i DDR gräver Ikea självt i Stasiarkivet. Detta har passerat relativt obemärkt här hemma, trots att nyheten ger eko internationellt.
Under flera år har det funnits uppgifter om att politiska fångar använts i produktionen av företagets möbler under DDR-tiden. Ikea ska nu ta reda på om det är sant, om deras företrädare har haft insikt om detta och om företaget kan klandras.
I ett internationellt perspektiv är Ikeas beslut att begära ut material från Stasimyndighetens arkiv banbrytande. Det bekräftar myndighetens presstaleskvinna Dagmar Hovestädt. Hittills under myndighetens drygt tjugoåriga historia har granskning av företag främst genomförts av journalister. Att tyska eller europeiska företag själva fördjupar sig i sin DDR-historia är unikt.
Beställarna är skyddade enligt lag, oavsett om de är privatpersoner, politiska partier, organisationer eller företag. Endast om och när beställaren själv offentliggör uppdraget kan myndigheten kommentera detta, så som i fallet Ikea. Ikeas och Luleå stifts agerande ska inte underskattas. Ikeas val att offentliggöra uppdraget innan resultatet ens är klart kommer att få konsekvenser även för andra aktörer i Europa.
Svenska arbetsgivare, företag och organisationer har fram till nu stått handfallna alternativt oförstående till avslöjanden om Stasikopplingar. Eventuella frågor har besvarats med tystnad eller viftats bort med kommentarer om att eventuella brott är preskriberade alternativt att Säpo inte funnit något åtalbart.
Men i Luleå stifts och Ikeas fall är det inte den brottsliga gärningen som är det intressanta, utan om det finns något klandervärt. Både Svenska kyrkan och Ikea måste vårda sina varumärken. Moral i retroperspektiv.
VÄN AV ORDNING undrar då om inte alla andra aktörer som genom åren valsat runt i svenska Stasi- och DDR-sammanhang också borde bedömas efter samma måttstock?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Om det nu var något klandervärt med Ikeas produktion i DDR – varför är det så tyst på vänsterkanten? Kanske för att det 2009 i en bok av professor Birgitta Almgren avslöjades att svenska kommunister fick ekonomiskt stöd av DDR. Både under rubriken ”DDR hjälper Norrskensflamman att bedra svenska staten” och ”DDR:s politiska fångar möblerar det svenska folkhemmet” återfinns kommunisten Knut Tell. Enligt uppgifter som Almgren hittat i Bundesarchiv framgår att Tell fick 5 procent på all möbelimport från DDR ”utan några som helst motprestationer”. Det hela uppges ha varit så kallad ”partifinansiering” utbetalad till Tells bolag Tellimpex. Tell hade av DDR gjorts till ”officiell representant för DDR:s möbelprogram”.
I höstas skrev journalisten Christoph Andersson i Sydsvenskan om att en Stasiagent i Skåne fått i uppdrag att börja jobba som lärare. Genom att spionera på barnen kunde man få veta vilka föräldrar som skulle kunna rekryteras. En skånsk kommun kan naturligtvis inte vara ansvarig för en Stasiagents spioneri mot små barn, men tiden är förbi då man kunde komma undan med ett icke-agerande. Det handlar inte främst om att åtala, utan om att visa respekt för offren, oavsett om de fanns i DDR, Sverige eller något annat land. Det är denna insikt som vi inte längre kan bortse från.
Lena Breitner är frilansjournalist.