Denna höst har det utkommit inte mind­re än två svenska romaner som är omdiktningar av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1905) – Bengt Ohlssons Helga (Albert Bonniers förlag) och Åsa Nilsonnes Fru Gregorius (Natur & Kultur). Dessa är inte de första författarna som på detta sätt bygger vidare på Söderbergs romaner. Det finns ett antal föregångare, mest kända är Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973), Bengt Ohlssons tidigare Gregorius (2004) och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009).

Hur kommer det sig att just Söderbergs verk så ofta har inspirerat till nya romaner? Ett uppenbart skäl är att de är mycket populära. De nya böckerna förutsätter att man känner till handlingen i Doktor Glas. Och det finns få äldre svenska romaner som är lika kända för dagens läsare.

Under de senaste decennierna har Söderberg fått status som en av våra mest levande litterära klassiker. I sin bok Den svenska litteraturhistorien (1996) konstaterar Göran Hägg: ”Numera är Söderberg den populäraste äldre svenske romanförfattaren med imponerande utlåningssiffror på bibliotek och ständiga nyutgåvor.” Hägg beskriver Doktor Glas som ett fulländat mästerverk och Den allvarsamma leken som ”den mest lysande av stockholmsskildringar, svensk litteraturs främsta kärleksroman och enligt många senare läsare vår främsta roman överhuvudtaget”.

Kontrasten mot hur Söderberg uppfattades bara några årtionden tidigare är slående. När han dog i oktober 1941 hade Svenska Dagbladet en understreckare av författaren och botanisten Sten Selander. Selander skrev:

”Det vore meningslöst att nu söka göra Hjalmar Söderberg till något annat och mer än han var. Han var aldrig i ordets egentliga mening en stor författare: därtill var hans kynne för fruset, för föga frodigt, och hans sfär för begränsad […] Han saknade männi­skoskapande fantasi, egentligen har han aldrig skildrat mer än en enda människotyp, sig själv. Tomas Weber, Martin Birck, doktor Glas och Arvid Stjärnblom hette alla från födelsen Hjalmar Söderberg, fast de sedan fått ett ganska genomskinligt alias. Och hans miljö var en enda, det borgerliga Stockholm från årtiondena kring sekelskiftet.”

I litteraturhistorikern Gunnar Brandells översiktsverk Svensk litteratur 1900–1950 (1958) avhandlas Söderbergs romaner kortfattat och utan större inlevelse. Om Doktor Glas skriver Brandell att ”mycket få läsare har kunnat undgå att stöta sig på orimligheten i själva handlingen”. Och han hävdar att Den allvarsamma leken vittnar om en avmattning och ”avslöjar föga av psykologiskt intresse”.

Varför dröjde det så länge innan Söderberg fick det erkännande han förtjänar?

Söderberg debuterade 1895 med romanen Förvillelser. I motsats till hans senare romaner är detta ingen tankebok, eftersom huvudpersonen Tomas Weber inte är någon tänkare. Han reflekterar inte utan agerar impulsivt. När han har pengar slösar han omedelbart bort dem. Saknar han pengar lånar han av vänner, och när detta inte längre är möjligt förfalskar han namnteckningar för att få ytterligare lån. Detta är själva romanens motor. Söderbergs beskylldes ibland för att alltid skapa samma romangestalt, men Weber skiljer sig tydligt från både Martin Birck, doktor Glas, Arvid Stjärnblom och Markel.

I en tillbakablick skildrade Söderberg vilket nöje det hade varit att skriva debutromanen. Han hade aldrig någonsin haft så roligt, varken förr eller senare. Han gick i ett feberrus av lycka när han skrev.

Alla var dock inte lika roade. En av recensionerna av Förvillelser har blivit beryktad. Teaterregissören Harald Molander beskrev romanen som ”ett bland de okyskaste alster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan förseglat omslag”.

Dessa ord var självfallet nedslående för den unge debutanten, som senare beskrev sin reaktion: ”Min vän Bo Bergman var med mig och hjälpte mig att bära slaget. Vi voro naturligtvis bägge pessimister, men detta övergick allt vad vi kunnat drömma. Världen var ännu sämre än vi hade tänkt.”

Söderbergs andra roman Martin Bircks ungdom (1901) blev något av ett genombrott hos kritikerna. Det är kanske hans mest personliga bok, som innehåller många av hans tankar om religion, litteratur och erotik. Huvudpersonens barn- och ungdom är i stora drag identisk med Söderbergs. Men i motsats till honom lyckas inte Birck i sina försök att bli författare utan tvingas tillbringa sina dagar på ett ämbetsverk.

Doktor Glas, som kom fyra år senare, fick inte ett lika positivt mottagande. Beskrivningen av mordet på den motbjudande prästen var för kontroversiellt. Söderberg angreps av bland andra psykiatrikern Poul Bjerre, Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén och av den unge kritikern och litteraturhistorikern Fredrik Böök.

Böök skrev också en negativ recension av Den allvarsamma leken (1912). Han figurerade själv i boken under det mindre smickrande namnet ”docenten Löök”, men det var knappast avgörande för hans inställning. Böök beskrev romanen som Söderbergs mest voluminösa och mest kraftlösa verk: ”Här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn […] Jag har redan sagt att den liknar en bouppteckning; man kunde med än större rätt kalla den för en konkursrealisation.”

Finns det någon enskild person som är ansvarig för att Söderberg så länge underskattades är det Fredrik Böök. Han recenserade flera av Söderbergs böcker. Och 1926 utkom Böök med Resa kring svenska parnassen, som inleds med en lång essä över Hjalmar Söderberg. Här återkommer kritiken mot bland annat Den allvarsamma leken, författaren skall ha ”tömt byrålådorna på allt gammalt krafs”. Bööks helhetsomdöme löd:

”Man kan hävda, att Hjalmar Söderberg aldrig varit en diktare i djupare mening […] Den blommande och skapande fantasien, förmågan att intuitivt gå upp i andras själsliv och i skiftande stämningar, hjärtats och sinnets generositet har han icke ägt […] Men ingen kritiker skall kunna frånkänna honom äran att ha varit en ypperlig stilist, en underhållande och kvick kåsör, en fin och smakfull berättare i det lilla formatet.”

Bööks främsta invändning mot Söderberg var alltså hans förmenta brist på fantasi och förnyelse, upprepningarna av teman och miljöer, oförmågan att skapa levande gestalter, att skriva om något annan än sig själv.

Förvisso utspelade sig alla Söderbergs romaner, och många av hans noveller, i samtidens Stockholm. Söderberg tyckte dessutom om att använda samma gestalter – Martin Birck, doktor Glas, Markel, Märta Brehm och Henrik Rissler – i flera verk. Det är svårt att se detta återanvändande som något negativt, det bidrog till att skapa ett sammanhängande författarskap. Söderberg fortsatte med det även efter att han hade slutat skriva romaner. I hans religionshistoriska verk Jahves eld (1918) återförenas Markel, Birck och Glas en sista gång.

Flera av Söderbergs gestalter har likheter med honom. Martin Birck representerar hans barndom, Henrik Rissler är hans alter ego som skönlitterär författare, Arvid Stjärnbloms och Lydia Stilles kärlekshistoria i Den allvarsamma leken är baserad på Söderbergs relation med Maria von Platen. Men eftersom karaktärerna har inspirerats av olika delar av hans liv och verksamhet blir de inte identiska. Söderberg beskrev sin metod i Hjärtats oro (1909): ”Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare.”

Det är naturligtvis inte ovanligt att ett mästerverk blir orättvist behandlat av den samtida kritiken, för att senare omvärderas. Gunnar Ekelöfs debutbok sent på jorden (1932) sågades av recensenterna. ”Jag begriper inte ett dugg av det fina i kråksången”, skrev till exempel den tidigare nämnde Sten Selander.

Fredrik Bööks angrepp på Söderberg är dock anmärkningsvärda genom ihärdigheten, de pågick i ett par decennier. Man kan kanske jämföra dem med Olof Lagercrantz många påhopp på Ingmar Bergman. Lagercrantz sade sig bland annat skämmas över att ha sett Sommarnattens leende. Böök framstår dock som subtilare. Han kunde berömma Söderbergs stilistiska förmåga och ge erkännanden åt mindre viktiga böcker, som Hjärtats oro (1909) och vissa novellsamlingar. Han satte in kritiken mot hans mest centrala verk, romanerna. Därför blev hans kampanj också mer framgångsrik.

När Böök angrep Söderberg i Resa kring svenska parnassen hade han en central ställning i svenskt kulturliv, han hade bland annat nyligen invalts i Svenska Akademien. 1920-talet var, skriver Svante Nordin i sin biografi över honom, Bööks årtionde framför andra: ”Aldrig var hans ställning i svensk offentlighet eller i svenskt litterärt liv starkare.”

I sin debutbok Två generationer (1929) menade Sven Stolpe att Bööks inflytande var så stort att den svenska allmänheten i viktiga frågor talade i klichéer som först hade präglats av honom. Enligt Stolpe hade Böök gjort litteraturkritiken till en självständig konstform, ja till och med till det ”svenska kulturlivets främs­ta forum”.

Huvudtesen i Stolpes debutbok är att det finns en avgörande motsättning mellan den unga generationen, representerad av författare som Pär Lagerkvist, Edith Södergran och Karin Boye, och den medelålders som Böök företrädde. Böök hade hamnat i otakt med tiden och stod för en livssyn som de unga måste bekämpa.

Denna inställning fanns i bakgrunden när Stolpe 1934 gav ut en skrift på cirka 60 sidor om Hjalmar Söderberg, det första allvarliga försöket att nyansera bilden av honom. Stolpe konstaterade att det var Söderbergs motståndare, i synnerhet Böök, som hade formulerat litteraturhistoriens dom över hans verk:

”Den bild av Söderberg som en slapp cyniker, en kallsinnig vitsare utan respekt för sanningen, en ytlig kåsör och lättsinnig skämtare, som faktiskt blivit den officiella, är upprörande osannfärdig. Skulle man i tre ord sammanfatta denna diktares strävan och typ, bleve det sannerligen icke de antydda: slapphet, lättja, cynism utan ärlighet, sanningslidelse, medkänsla.”

Stolpe var dock lite för tidigt ute och fick mothugg i pressen. Kritikern Gösta Attorps, en lärjunge till Böök, anklagade honom till och med för ”stenkastning”.

Bööks kritik mot Söderberg var främst estetisk. I samband med första världskrigets utbrott 1914 blev det dock tydligt att det också fanns en ideologisk klyfta mellan dem. Böök var lyrisk över krigsutbrottet och önskade Tysklands seger av hela sitt hjärta. Söderberg var av motsatt uppfattning och skrev så småningom pjäsen Ödestimmen (1922), som i fiktiv form skildrar bakgrunden till kriget.

Också under 1930- och 40-talet hamnade Böök och Söderberg på motsatta sidor. Söderberg avskydde nazismen, den svåra världspolitiska situationen förmörkade hans sista år i livet. Mot slutet levde han i ett Danmark som var ockuperat av tyskarna. Böök hörde däremot till Nazitysklands främsta försvarare i svensk debatt. Vid en resa i Tyskland 1933 blev han vittne till bokbålen och skrev entusiastiskt: ”Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiske specialisten kan vara hågad att beklaga.”

Bööks stöd till Tyskland på 1930- och 40-talen skulle allvarligt skada hans anseende. Han fick aldrig mer den ställning han hade haft tidigare, även om han kunde fortsätta att ge ut litteraturhistoriska studier och satt kvar i Svenska Akademien.

Men trots Bööks marginalisering blev hans bild av Söderberg inflytelserik. Den schablonuppfattning han hade lagt fast upprepades av andra kritiker. Sten Selanders tidigare citerade ord från 1941 låter närmast som ett eko av Resa kring svenska parnassen.

Och 1951 utgav Bo Bergman en bok om Söderberg, som i grunden uttryckte samma uppfattning som Böök. Om Doktor Glas skriver Bergman: ”Varför får Söderbergs roman aldrig riktigt tag i oss, hur ypperlig den än är utformad som tankeexperiment och stilistisk konst? Varför blir man inte djupare uppskakad av det uppskakande ämnet?” Tala för dig själv, frestas man att svara.

Enligt Bergman saknade Söderberg ”de stora berättarnas visionära makt att forma fristående figurer och låta dem leva sitt självständiga liv – ofta i strid med skaparens ursprungliga intentioner”. Det upprepade påståendet att Söderbergs gestalter inte skulle vara levande framstår onekligen som ironiskt med tanke på hur ofta de under 2000-talet har använts av andra romanförfattare.

Bergmans snåla behandling av Söderberg framstår som gåtfull, inte minst eftersom de båda hade varit skolkamrater och vänner. Även om vänskapen var som intensivast i ungdomen fortsatte de att skriva brev till varandra genom hela livet. År 1969, när det var 100 år sedan de föddes, gavs deras brevväxling ut under titeln Kära Hjalle, Kära Bo, med en fin inledning av Per Wästberg.

Herbert tingsten älskade Söderbergs böcker och kritiserade Bo Bergmans och andra kritikers lite nedlåtande hållning till dem. Efter att ha läst brevväxlingen mellan Söderberg och Bergman, som han fann osedvanligt trist, drog han slutsatsen att den gamla vänskapen med tiden hade blivit en konvention. Det fanns förmodligen ”en aldrig redovisad kyla och kritik bakom de vänliga hälsningarna”, och det kunde förklara Bergmans ogenerösa beskrivning av den gamle vännen i minnesboken.

Dessutom satt Bergman i flera decennier i Svenska Akademien tillsammans med Fredrik Böök, kanske påverkades han av dennes uppfattning.

Under 1960-talet ökade intresset för Söderberg. Då skrevs två doktorsavhandlingar om honom, Stein Reins Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962) och Bure Holmbäcks Det lekfulla allvaret (1969). I sin avhandling avslöjade Sten Rein att Söderberg hade haft en kärlekshistoria med en kvinna vid namn Maria von Platen, och att den hade varit avgörande för att han skrev Gertrud och Den allvarsamma leken. Några brev av von Platen återgavs. I spåren av detta avslöjande gjorde den danske regissören Carl Dreyer den internationellt uppmärksammade filmatiseringen av Gertrud.

Att Söderberg fortfarande var underskattad framkom dock av språkvetaren Peter Cassirers bok Stilen i Hjalmar Söderbergs ”Historietter” (1970). Cassirer inledde med att skriva att Söderberg knappast anses ”tillhöra våra allra mest betydande författare”.

Söderbergs stora genombrott kom på 1980-talet, då utkom ett antal verk om honom. Det viktigaste var Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg. Ett författarliv (1988), den fortfarande bästa biografin om honom. Holmbäck (1923–2013) är överhuvudtaget den som har gjort mest för att ge Söderberg den ställning han förtjänar. Han tog initiativ till grundandet av Söderbergsällskapet 1985 och var drivande i utgivningen av hans samlade skrifter, vars första band utkom 2012.

Att ha positionen som en viktig klassiker är kanske inte enbart gynnsamt för ett författarskap. Liksom Söderberg uppnådde Gunnar Ekelöf en postum guldålder under 1980- och 90-talen. Olof Lagercrantz utkom 1994 med en bok om honom, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Lagercrantz hade känt Ekelöf sedan 1930-talet och konstaterar att han i början av deras bekantskap inte hade varit någon känd författare: ”I dag är Gunnars lyrik och även hans prosa välkänd och älskad av många. Han skjuter undan nästan alla andra i vårt sekel. Det är en farlig position och jag hoppas Gud skyddar honom från hämndeaktioner och bakslag.”

Under det senaste decenniet har det utkommit böcker om Söderberg som tycks ha som syfte att störta monumentet genom att lyfta fram problematiska drag i hans privatliv. Det är dock osannolikt att det kommer att förändra hans ställning som en av våra mest centrala författare.