Det kan, med tanke på läget i mediebranschen idag, vara svårt att tänka sig att vinsterna från det tryckta ordet skapat några av USA:s rikaste familjer. Hearst, Knight, Annenberg – de en gång så lukrativa tidningarna på både den lokala och den nationella marknaden i USA har byggt förmögenheter. Förmögenheter som i många fall investerats i andra branscher och på andra marknader, men som också varit enormt betydelsefulla för utbildning, musik och konst; filantropi och mecenatverksamhet har alltid varit naturligt för amerikanska mångmiljonärer, och tidningsägarna har inte varit några undantag.

Att George Gough Booth en dag skulle få en stor påverkan på svensk konst var knappast något som någon kunde förutse då han gifte in sig i tidningsfamiljen Scripps, som grundat The Detroit News. Med Detroit News i ryggen kunde Booth starta Booth Newspapers, en lokaltidningskoncern med fokus på delstaten Michigan, och med pengarna från Booth Newspapers kunde George Gough Booth och hans hustru bygga upp det som idag går under namnet Cranbrook Educational Community i Bloomfield Hills utanför Detroit. Ett 129 hektar stort campus med skolor, konstmuseum och konstakademi som idag är känt för att ha fostrat kongressledamöter, författare och affärsmän. Republikanernas presidentkandidat 2012, Mitt Romney, gick på Cranbrook, där han också träffade sin blivande fru, något som ledde till att demokraterna i valrörelsen för fyra år sedan använde namnet som något av ett skällsord. Romney var inte från ”arbetarstaden Detroit”. Han var en produkt av ”det fina Cranbrook”. Samma ställe som på 1930- och 40-talen var ”hemma” för Sveriges störste skulptör genom tiderna: Carl Milles.

Carl Milles föddes som Carl Andersson den 23 juni 1875 i det som idag är Knivsta kommun. Ingen konstnär är så förknippad med svensk skulpturkonst som Milles, och Millesgården ute på Lidingö är ett vitalt landmärke som ger besökaren en god förståelse för Milles konstnärskap, hans storhet och hans avtryck inte bara i Sverige, utan i Europa och USA. Att det sistnämnda landet kom att spela stor roll för Milles förutsättningar att skapa många av de skulpturer som gjort honom världsberömd kan dock knappast sägas vara något som står i fokus, trots att Milles 30- och 40-tal var amerikanska. I Bloomfield Hills, en ytterst välmående förort där bildirektörer och arvtagarna till ”the old money” som det finns förvånansvärt gott om i det annars så nedskrivna Detroit, är dock arvet efter Carl Milles år i USA tydligt.

Stoltheten över att han under mer än 20 år hade ansvaret för Department of Sculpture på Cranbrook Academy of Art går heller inte att ta miste på. Hos Cranbrook finns världens näst största Millessamling med 69 originalskulpturer (endast Millesgården har fler) och för en svensk som vandrar över Cranbrooks campus är igenkänningsfaktorn stor. Orfeusgruppen, Europa och tjuren, Folke Filbyter, Engelbrekt, Sven Hedin på kamel… George Gough Booth kunde inte bara ge Milles en anställning som fick den store skulptören att stanna på, i alla fall i Milles tycke, ”fel” sida Atlanten i två decennier; Booths inköp av både modeller och färdiga skulpturer gör att Carl Milles och Cranbrook för alltid kommer att vara sammanlänkade.

Att Carl Milles hamnade i Michigan var dock ingen självklarhet. Som konsthistorikern Elisabeth Lidén visar i sin utmärkta bok Between Water and Heaven. Carl Milles’ Search for American Commissions var det inte någon längtan efter läraryrket som fick Milles att slå ner bopålarna utanför Detroit. Hans liv och karriär hade fram till dess varit koncentrerad till Europa, och det var främst i Sverige, Tyskland och Frankrike han studerat och arbetat. Cranbrook saknade varken pengar eller renommé – som exempel kan nämnas att Booth anlitade Eliel Saarinen för att designa och bygga Cranbrooks campus och senare anställde honom som rektor för Cranbrook Academy of Art – men Milles var måttligt förtjust i att behöva ägna sig åt undervisning, något som Booth dock var fullt medveten om och respekterade.

Elisabeth Lidén beskriver i Between Water and Heaven ett något ansträngt förhållande mellan Milles och hans mecenat, då den svenske skulptören bland annat inte var nöjd med ersättningen för de skulpturer Booth placerade runt Cranbrooks campus. Anställningen vid Cranbrook gav dock Carl Milles en finansiell stabilitet, men framförallt möjligheten att på plats i USA vinna uppdrag att skapa skulpturer åt städer, universitet och privatpersoner. Lidén refererar bland annat till den tyske konsthistorikern Carl Georg Heise, som redan 1926 pekade på att Milles styrka och kännetecken, monumentalskulpturerna, var svåra att både skapa och marknadsföra från ett annat land. Heise påpekade dock också att Milles skulpturer behövde anpassas och formas efter det land där de skulle stå, något som inte visade sig vara helt enkelt i USA. Den unga och mångkulturella nationens historia ställde andra krav på Milles som skulptör; hans förmåga att bygga konst kring både antikens myter och svensk historia var långtifrån lika uppskattad i det nya hemlandet som i Europa. Listan på uppdrag som gick Milles om intet, på grund av andraplatser i tävlingar eller svårigheter att komma överens med uppdragsgivare, blev därför betydligt längre än vad antagligen både Milles och hans supportrar i Europa hade tänkt sig.

Framgångarna uteblev dock inte, med skulpturer i Minnesota, Delaware, Virginia, Texas och New York, men frågan är om någon skulptur blivit mer uppmärksammad än Gudshand, som också blev Milles sista stora skulptur i USA. Skulpturen är på många vis en talande historia om både Detroit som stad och den amerikanska moralismens hämmande effekt på offentlig konst. Den beställdes av det mäktiga bilfacket The United Auto Workers 1949 för att hedra Frank Murphy, tidigare borgmästare i Detroit, guvernör i Michigan, justitieminister och domare i USA:s högsta domstol. Murphy, som var en av bilfackets stora favoriter, avled i juli 1949, Milles avslutade sitt verk 1953 och skulpturen avtäcktes… 1970. Milles, som hämtat inspiration från den berättelse om skapelsen som Michelangelo målat i Sixtinska kapellet, avbildade en man ståendes i Guds vänstra hand, fylld av beundran inför livet och världen. Men mannen var naken, vilket placerade skulpturen i ett förråd i 17 år. Utan fackbossen Walter Reuthers beslut hade den kanske varit kvar där än idag…

Politisk hänsyn var dock något som Carl Milles fick vänja sig vid i USA. Att Milles, dock inte i samma utsträckning som vännen Sven Hedin (som Milles avbildade på en kamel, och vars modell finns på Cranbrooks campus), hyste varma känslor för Tyskland var ingen hemlighet, inte heller att han uttryckt sig i positiva ordalag om både Mussolini och Franco. Hans starkt antikommunistiska hållning uppskattades av många i USA, men i det snabbt växande och mångkulturella Detroit fanns det givetvis en skepsis gentemot det som kunde uppfattas som en överslätande attityd gentemot fascismen och nationalsocialismen.

Vilken roll Carl Milles politiska åskådning spelade för uteblivna uppdrag är något som har diskuterats bland konstkännare. Att det fanns en misstänksamhet gentemot Milles bland många av de judiska mecenaterna i Detroit med omnejd är knappast någon överraskning, sett till Milles tyskvänliga åskådning. Det fanns dock en allmänt avog inställning gentemot utländska medborgare under krigsåren (Milles blev inte amerikansk medborgare förrän 1945) och enligt Eva Nordin, som i Tusen möjligheters rike. Aspekter på Carl Milles monumentalskulptur förtjänstfullt diskuterar hur den politiskt och ideologiskt omvälvande första halvan av 1900-talet påverkade Milles skapande, upplevde svensken en misstänksamhet från Cranbrooks ledning gentemot de utländska lärarna. Men trots att Milles enligt egen utsago upplevde USA som ”ett fängelse” – enligt Nordin särskilt under krigsåren, då resor blev svåra att genomföra och Milles kände sig avskuren från Europa – så fortsatte han att vara produktiv under sina år i USA.

Ironiskt – eller kanske snarare lyckligt – nog så kom också Milles, trots hans minst sagt njugga inställning till undervisning, att påverka amerikansk skulpturkonst för lång tid framöver även efter att han lämnat USA genom en nära medarbetare. Marshall Fredericks hade lärt känna Milles då han genom stipendier fått chansen att resa till Sverige och studera, och en av Milles första – och kanske största – insatser vid Cranbrook var att 1932 anställa den då 24-årige Fredericks. Det var också Fredericks som kom att efterträda Milles, då denne lämnade Cranbrook för att resa hem till Europa. Samarbetet mellan de båda skulle visa sig vara fruktsamt. Fredericks (som dog 1998) förblev Michigan troget, men över 150 av hans skulpturer smyckar platser runtom i USA. Bland de mer kända finns Cleveland War Memorial Fountain och Spirit of Detroit. Åren med Milles kan i vissa fall bli väldigt synligt i Fredericks skulpturer, och ingenstans mer så än i den av Milles påbörjade och av Fredericks avslutade Gud Fader på Himmelsbågen vid Nacka Strand. Den skandinaviskättade amerikanske eleven fick avsluta det hans till Amerika inflyttade skandinaviske lärare aldrig hann göra färdigt. Det var för övrigt också Fredericks som fick övervaka placeringen av Guds hand, då den slutligen avtäcktes i Detroit 1970.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Carl Milles lämnade USA 1951 och återvände då till Europa. De sista åren levde han, förmodligen lyckligare och mer nöjd än under de sista åren i USA, främst i Rom. Arbetet med Millesgården, som under perioder stått stilla då Milles bott i Michigan, återupptogs. Stödet från Cranbrookstiftelsen fanns dock kvar livet ut, och bidrog givetvis till att ge Milles en trygg ekonomisk bas under de sista åren. Kopplingen mellan lokaltidningar i Michigan och Milles mäktiga skulpturer känns knappast som den mest naturliga, men utan George Gough Booths filantropi hade en betydande del av de verk som Milles skapade under sin levnad antagligen aldrig blivit verklighet. USA må aldrig ha blivit, trots två decennier och ett medborgarskap, det hemland för Milles som Booth kanske tänkt sig, men uppskattningen för den anda som skapat ett land där mecenatverksamhet à la Booth och Cranbrook är möjlig fanns alltid där. USA var inte perfekt, men öppet, eller som Milles uttryckte det i ett brev till vännen Per Palm i november 1939.

”America är ej himmelrike heller, men det är fritt o kommer jämt att bli, på Frihetens grund byggdes hela detta Land upp o det kämpa de för än.”